Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon tystnade och stödde hufvudet i handen. Frigga teg
äfven.
Lilie återtog: »Då jag var med honom, föll det mig
aldrig in att tänka på att jag var född markisinna de Maillé
och han ofrälse. Jag kände blott, att han var den man,
mitt hjärta dyrkade. Såsom hans maka skulle jag ha blifvit
en ängel. Ack, du vet icke du, huru mycket jag lidit.»
»Besvarades ditt tycke?» frågade Frigga.
»Ja!» Lilie suckade: »Under den första tiden han och
jag sågo hvarandra, var jag nära att bli förtviflad, emedan
det icke stod klart för mig, om han föredrog mig eller ej;
men då vi kommo ut till min fars slott, började jag ana,
att hans hjärta klappade af samma känsla som mitt. En
afton bekräftade hans ord hvad jag redan visste. Du kan
förstå, huru lycklig jag då var; — men den följande
dagen — var han borta. Han hade rest, kvarlämnande ett
bref, hvari han förklarade kärleken till markis de Maillés
dotter från hans sida vara en galenskap, åt hvilken han
hvarken borde eller ville öfverlämna sig. Mellan honom
och mig låg, såsom han skref, min börd, lik en
oöfverstig-lig skiljemur.»
Lilies rörelse hindrade henne att fortsätta.
I detsamma kommo tvenne vackra jakthundar
framspringande. Tårarna borttorkades, och då grefve Ernfrid,
klädd i jaktrock, strax därefter blef synlig, voro spåren
däraf utplånade. Ernfrid gick fram till Lilie, och sedan han
hälsat på Frigga, yttrade han till sin hustru: »Skulle jag
få besvära dig att följa mig? — Ett bref från utlandet
gör, att jag önskar tala med dig.»
Han bjöd Lilie armen, bifogande, vänd till Frigga:
»Ursäkta, att jag så här skiljer damerna åt; men kanske
Frigga följer med upp.»
»Nej tack, jag föredrager att kvarstanna här», svarade
Frigga.
De båda makarna aflägsnade sig.
När ljudet af deras steg bortdött, hördes tonerna af ett
valdthorn. De ljödo från motsatta sidan af parken och
icke särdeles långt från Frigga, som ovillkorligen spratt till
och vände på hufvudet.
Lika plötsligt som de ljudit, tystnade de åter, och snart
bortdog själf va ekot af dem.
»Hvad skall detta betyda?» tänkte Frigga och reste sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
