Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvaröfver harmas du egentligen?»
»Öfver den förolämpning, hans ord inneburo.»
»Du har orätt, ty hvad Abraham sade innefattade ej
någon sådan, utan blott ett skämt, motsvarande ditt om hans
oläraktighet.»
»Det är en sanning, att Abraham icke gjort de
framsteg, han borde hafva gjort på en så lång tid.»
»Detta bestrider jag», sade madame Moulin, »och
beviset på, att så icke är, har du däruti, att Abraham ej
blef stött öfver din orättvisa beskyllning. Vi erfara
vanligtvis största harmen, då vi känna oss träffade af en
sanning.»
»Mamma», utropade Gabrielle och sprang upp från
stolen.
»Madame! Jag försäkrar, att jag icke alls hade någoni
mening med hvad jag sade. Mina ord kunde således icke
innehålla en sanning», utbrast Abraham.
»Må så vara, att ni ej tänkte i öfverensstämmelse med
dem; men det hindrar icke, att de voro sanna», sade
madame Moulin med mildt allvar.
»Mamma, påstår du verkligen, att jag icke är kvinnlig?»
»Finner du icke själf, mitt barn, att hos dig ligger ett
eget bemödande att lämna det rent kvinnliga gebitet? Din
själfständighet, din smak, dina tycken och hela din
sysselsättning har, ju äldre du blifvit, antagit en allt mer och
mer manlig karaktär. Tänk efter och du måste gifva mig
rätt!»
»Hvarför har du aldrig förr sagt mig det?» frågade
Gabrielle.
»Därför, att då man önskar rätta ett dylikt fel, måste
man afvakta ett sådant ögonblick då det liksom träffar
dens blick, hvilken lider däraf. Ett sådant ögonblick är
just detta.» Madame Moulin klappade dotterns kind,
utför hvilken en flod af tårar störtade. Abraham var fullt ut
lika upprörd. Alldeles utom sig öfver att se Gabrielle
gråta utropade han: »Aldrig skall jag förlåta mig, att jag
varit orsaken till att Gabrielle utgjutit tårar!»
Vid dessa ord vände Gabrielle sitt tårdränkta ansikte
mot honom och sade med ett vänligt småleende, räckande
honom handen: »Abraham, ni har gjort mig en stor tjänst,
genom er har jag nu lärt känna ett af mina många fel.»
Hon lade armarna om moderns hals och tilläde: »Jag vet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
