Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»När hade du bref från Ernfrid?» frågade Arthur och
bläddrade i ett album, som låg på bordet.
»Sannerligen jag det minnes, icke var det så länge
sedan. Han ämnar tillbringa vintern här på Erikshof, något,
som icke händt på flera år. Här skall således under
vintern utföras en vacker äktenskaplig idyll.»
»Som slutar med, att ni båda förneka kärleken till jag’et
för kärleken till hvarandra.»
»Mycket underbart sker, och alldeles omöjligt är det
visst icke; men rysligt ledsamt blefve det.»
»Akta dig Lilie; dina ord ljuda franskt!»
»Och som allt från Frankrike, — behagligt», inföll Lilie
leende. »Jag kan icke med äkta kärlek, den är så
monoton. Bättre då att vara lycklig den förutan.»
»Finnes det lycka utan kärlek?»
»Helt visst! — Frigga är ju ett bevis därpå. Du vill
väl icke förneka, att hon är lycklig?»
»Relativt. — Hennes lif är ännu en gåta, hvars
lösning innefattas däri, att hon skall fästa sitt hjärta vid en
man.»
»Och denne man, som Frigga skall kunna älska, hvar
vill du finna honom?»
»Jag vill icke alls finna honom; jag önskar blott, att
Frigga själf må göra det», svarade Arthur skrattande.
»När råkade du Frigga?»
»Kort före hennes afresa från Ljungbro.»
»Alltså i våras. Det var sant, du tillbringade vintern
på Lenby, som du köpt, och var således en af hennes
närm-sta grannar. Jag erinrade mig ej, att du sett henne sedan
grefve Harthons begrafning.»
Lilies ansikte förblef allvarsamt, och hon tilläde: »Jag
har aldrig trott på möjligheten af att en människa skulle
kunna visa en sådan själsstyrka, som hon då ådagalade.
Inom loppet af ett enda år förlorade hon först sin mor,
som hon tillbad, och sedan sin far, som hon afgudade.
Minns du hur hon såg ut på faderns begrafning.»
»Ja, hon liknade smärtan, huggen i marmor, kall, tyst
och blek som den.»
»Du vet väl, att hon under första året icke lämnade
Ljungbro, utan lef de där i fullkomlig af söndring, i
ensamhet, begråtande allt, hvad hon ägt kärt, fader, moder och
bror.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
