Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Huru angenämt för honom, att han vunnit detta
vitsord af er/» Ernfrid log ironiskt.
»Det är så sällsynt, att en person blir berömd af dem,
som vistats i hans familj och sett honom på nära håll, att
det alltid utgör en heder», inföll Gabrielle.
»Möjligt; men det var icke för att afhandla dylika
ämnen, som jag önskade tala vid er, utan för att gifva er
del af åtskilligt. För det första är det inom adliga
familjer här i Sverige ett antaget bruk, att barnen utaf alla,
som äro löntagare hos föräldrarna, benämnas vid deras
titel af fröken eller grefve. Jag märkte under frukosten,
att mamsell kallade min dotter vid namn. Detta måste ni
ändra.»
»Omöjligt, herr grefve!» svarade Gabrielle med ett fint
leende.
»Hvad behagas?» utropade Ernfrid och rätade på sig.
»Så gärna jag i allting annat vill gå min elevs faders
önskningar till mötes, måste jag likväl i detta underlåta
att göra det.»
»Den där förklaringen förefaller mig, lindrigast sagdt,
besynnerlig. Jag vill veta skälet, hvarför ni tillåter er
den.»
»Behöfver jag verkligen för herr grefven förklara det?
Mig tycks, att det borde säga sig själft.»
»Jag är ej van att gissa, då jag har rättighet att erhålla
en förklaring. Jag anser mig dessutom befogad att af er
erhålla en sådan.»
»Fullkomligt!»
Gabrielle sköt med foten fram en emma, satte sig i den
i stället för på den stol Ernfrid utpekat åt henne.
Vid denna i sig själf obetydliga handling blef Ernfrid
mörkröd, i synnerhet som det fina, betydelsefulla leendet
ännu lekte kring Gabrielles läppar och gaf till känna, att
hon kände sin öfverlägsenhet. Det låg likväl ingenting af
öfvermod eller trots i hennes sätt, utan endast någonting
otvunget.
»Min uppfattning af det viktiga och ansvarsfulla kall,
en lärarinna har sig ålagdt», återtog Gabrielle, »gör, att
jag, från första ögonblicket jag såsom uppfostrarinna
uppträder i ett hus, ställer mig och min elev på den fot vi böra
stå, det vill säga, att barnet genast blir den underordnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
