Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss till de flacka stränderna af Östersjön och Pregel i stället
för bland bergen kring Vierwaldstädtersjön ? Alltså på de
bräder, som skola föreställa världen, intet bygdemål, ingen
bygdemålsbrytning, så vida det icke är fråga om någon
»lokalfarce». På scenen kan intet annat språk tillerkännas
berättigande än »skriftspråket och detta i möjligaste mån
renadt från hvarje bismak af dialekt», ty skriftspråket hänger
ej fast vid någon särskild torfva och är sålunda i stånd att
i sig inrymma ett mera kosmopolitiskt tankeinnehåll samt
kan lokaliseras hvar som helst[1].
Allt detta är lika obestridligt, som det är väl sagdt.
Nu spörjer Osthoff vidare: men hvarför skall icke en
menniska i det vanliga lifvet lika väl som skådespelaren
rena sitt högspråk från bygdemålens slagg? Svaret lyder
enligt Osthoff helt enkelt sålunda: emedan en sådan person
icke är någon skådespelare, emedan en hvar i det dagliga
lifvet spelar sin egen roll, emedan en hvar anser originalitet
och själfständig karakter såsom något aktningsvärdt, och
hvarför skulle han då med hänsyn till sitt språk göra ett
undantag från denna regel och i detta hänseende foga sig
efter en viss schablon eller göra sig till offer för den
allmänna nivelleringen? Med den stolthet, man förnimmer öfver
sin fosterbygd, heter det vidare, stämmer det illa öfverens
att söka krampaktigt afvänja sig från hemspråkets ljud, och
visste man blott, huru löjligt det ter sig, när man i sitt
anletes svett söker framkrysta ett annat språk än sitt eget,
så skulle en hvar visligen låta därvid bero och talay »wie
ihm der Schnabel gewachsen ist»[2].
I förbigående fråga vi: är det icke möjligt att lära sig
tala ett annat språk än det, man fått med sig i vaggan,
utan att i sitt anletes svett framkrysta detsamma eller
krampaktigt afvänja sig från hemspråkets ljud? Löjet gäller ju
endast det misslyckade försöket, men icke menar väl
språkmannen Osthoff, att talandet af ett annat språk än
hemspråket med nödvändighet måste vara endast ett misslyckadt
försök?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
