Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämföre hat, fet, åk med hatt, fett, ock eller pep och fif
(med f-ljud) med pepp och fiff.
Det kraftigt klingande r-ljudet bidrager att understödja
den föregående vokalens utklang och förstärka dess egenton,
t. ex. har, hår.
Vid klang-r såsom utljud lider vokalmekanismen ej
något sådant starkt afbrott som framför kraftig klanglös
konsonant, vokalklangen kan lättare sammansmälta med
r-klangen, hvilket har till följd, att betonad vokal visserligen
håller sig uppe mot r som utljud och tillsammans med
detta bildar en starkt klingande ljudförbindelse, hvaremot
obetonad vokal förlorar sin stämningsfärg under inflytande
af betonadt r-ljud ännu lättare än i förbindelse med betonad
klanglös konsonant såsom utljud. Man jämföre dar och
darr, bar och barr, vira och virrig, bur och burr. Den
föregående obetonade vokalen varder »r-färgad», liksom den
i förbindelse med klanglöst betonadt konsonantljud skulle
kunna sägas blifva p-, t-, k-, f-, tj-, sch- eller till och med
s-färgad.
Åtföljes r såsom utljud i sin ordning af ett
konsonantljud, så hämmas dess utklang, om det följande
konsonantljudet är kraftigt och klanglöst och r-ljudet själft obetonadt,
t. ex. bart, i hvilken förbindelse det klangförsvagade r-ljudet
lätt förbinder sig med t-ljudet till öfvertandljud. Är åter
konsonantljudet vekt, håller r-ljudet sig något bättre uppe,
t. ex. i bard; men är det betonadt, så tager det
herraväldet öfver den följande konsonanten eller
konsonantförbindelsen, t. ex. starkt, torp, mindre dock i t. ex. barskt.
De veka konsonanterna såsom förljud.
De veka relativt klanglösa explosiv- och hväsljuden
såsom förljud minska det följande ljudets ansättningsstyrka
och göra dess grundton vek, men på samma gång något
dof, t. ex. ba, di, gå, vi, ju, sy.
Afbrottet mellan konsonant- och vokalmekanismen är
här ej så starkt, som då förljudet är kraftigt och klanglöst,
emedan dels förljudets ansättningsstyrka är mindre, dels den
svaga rösttonen vid b, d, g, v och j eller den lena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
