Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
SELMA LAGERLÖF.
i världen. Då hon försökte att dikta, valde hon
stoff ur sina böcker, och med friskt mod satte hon
ihop historier om Tusen och en natts sultaner, om
Walter Scotts riddare och om Snorre Sturlasons
sagokungar.
Det kan säkerligen vara onödigt att nämna,
att hvad hon skref var det minst originella och
mest omogna, som någonsin blifvit nedskrifvet, men
det kunde hon naturligtvis inte se själf. Hon gick
hemma på den tysta gården och fyllde hvarje
pappersblad, som hon kunde komma öfver, med vers
och prosa, med skådespel och romaner. Då hon
ej skref, gick hon och väntade på lyckan. Och
lyckan skulle bestå däri, att någon främmande, som
var mycket upplyst och mäktig, skulle komma att
genom en underbar slump upptäcka hvad hon
skrifvit och finna det vardt att tryckas. Sedan skulle
allt det andra gå af sig själft.
Men emellertid hände intet sådant, och då den
unga flickan var öfver tjugu år, började hon till
sist bli otålig. Hon undrade hvaraf det kom sig,
att lyckan ej ville infinna sig. Det fattades henne
törhända kunskaper, hon behöfde väl också se litet
mer af världen än gården därhemma. Och
eftersom det gick så långsamt, innan hon kunde vinna
sitt uppehälle som författarinna, behöfde hon lära
sig något, skaffa sig en lefnadsställning, så att hon
hade ett brödstvcke att lefva af, medan hon
vän-tade på sig själf.
Törhända förhöll det sig helt enkelt så, att
sagan hade förlorat tålamodet med henne. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
