Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1989: Året efter döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den stökiga, hojtande och rätt violetta pubertet vi
faktiskt har gemensamt. Vi i vår tid, vår kultur och vår
klass i alla fall. Men när man lika intresserat lyfter fram
döden då blir de oftast ohyggligt generade. Som om det
vore pinsamt privat att nämna den. Dock är döden det
enda vi alla vet att vi har gemensamt; ett skeende ingen
undkommer. Och egentligen vore det naturligare att
vara nyfiken på den än på den första kärleken.
Den kärleken är längesedan borta och återkommer
aldrig. Jag är ju inte ens riktigt säker på vilken av de två
som var den första den hösten 1944. Maj-Britt har
kanske sex barn. Vad vet jag? Jag har inte sett henne sedan
någon gång mellan jul 1944 och nyårsdagen 1945 och om
Margareta sade en vän som nu är tio år död en gång för
tjugo år sedan att hon då fanns i Oslo. Men döden är
säker. Den väntar därframme. Nog finns skäl att
fundera.
Döden är det minst privata jag kan tänka mig. Och
när jag ser på mina generationskamrater, svenska män i
sextioårsåldern, då vet jag ju att statistiken säger att det
inte bara är så att vi alla, han och du och jag, dör rätt
snart. I varje fall är den tid vi måste vika tillbaka för att
hitta de skrattande flickorna därborta i tonårens
krigssomrar betydligt längre än varje tänkbar tid vi har kvar.
Det är också så att de flesta bland oss nog kommer att
uppleva ungefar samma märkvärdiga smärtor i bröstet
och ut i armen när ridån dras ner för oss.
Nå, kanske är det just detta som gör vissa bland dem
så generade, de flackar med ögonen, harklar sig, menar
att det är alltför privat och tar tag i psykologi eller Gud
eller annat när man börjar tala om det intressanta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
