Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carus, Karl Gustav - Carus, Julius Victor - Carutti di Cantogno, Domenico - Carvajal, Thomas José Gonzalez - Carvalho, José da Silva - Carvalho e Araujo, Herculano Alexandro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carus, Karl Gustav, tysk läkare och fysiolog, f. 1789
i Leipzig, blef 1815 professor i förlossningskonst
vid universitetet i Dresden och direktör för den
obstetriska kliniken derstädes. Död 1869. Han
var en mångsidig, grundlig och strängt metodisk
forskare. Bland hans vetenskapliga verk må nämnas
Lehrbuch der zootomie (1818; 2:dra uppl. 1834),
Lehrbuch der gynäkologie (1820; 3:dje uppl. 1838),
Grundzüge zur vergleichenden anatomie (1828),
Grundzüge einer neuen kranioskopie (1841), Atlas
der kranioskopie (2:dra uppl. 1864) och Psyche. Zur
entwickelungsgeschichte der seele (1846; 3:dje
uppl. 1860). Han utgaf jämväl åtskilliga arbeten
om Göthe och dennes verk. Som konstskriftställare
vann C. ett ansedt namn genom sina Briefe über die
landschaftsmalerei (1831; 2:dra uppl. 1835). Han var
sjelf en utmärkt landskapsmålare.
Carus, Julius Victor, tysk zoolog och anatom,
f. 1823 i Leipzig, blef 1849 konservator i
Oxford och 1853 professor i komparativ anatomi i
Leipzig. Hans förnämsta skrifter äro: Zur nähern
kenntniss des generationswechsels (1849), System der
thierischen morphologie (1853) och Icones zootomicae
(1857). Tillsammans med Wilh. Engelmann utgaf han
Bibliotheca zoologica (1861), och tillsammans med
Gerstäcker Handbuch der zoologie (1863 o. f.). C. har
dessutom öfversatt Darwins arbeten till tyska språket.
Carutti di Cantogno [-tånjå], Domenico, italiensk
statsman, f. 1821, blef 1855 ledare af direktionen
för Italiens angelägenheter, kallades 1859 af Cavour
till direktor i utrikesministeriet och efter freden
i Villafranca (s. å.) till generalsekreterare. 1860
invaldes han i parlamentet, blef 1864 italienskt
sändebud i Haag och 1869 statsråd. Som skald har
C. uppträdt med diktsamlingen Addio (1849) och det
nationella skådespelet Velinda. Dessutom har han
skrifvit Dei principii del governo libero (1852),
La cour de Turin et les traités de 1815 (1870) m. m.
Carvajal [-chal], Thomas José Gonzalez, spansk
statsman och skriftställare, f. 1753, utnämndes
1795 till intendent vid de på Sierra Morena och
i Andalusien anlagda kolonierna, men tog 1807
afsked från denna befattning. När hela nationen
1809 reste sig mot fransmännen, ingick han som
intendent vid hären. 1813 blef han statssekreterare
i finansministeriet och sedermera på egen begäran
studiedirektor vid högskolan San Isidoro. 1815
häktades han, derför att han der upprättat en lärostol
i författningsrätt. Efter revolutionen 1820 återfick
han sin syssla, och 1821 utnämndes han till medlem af
statsrådet. Vid revolutionen 1823 måste han fly från
Madrid och återkom ej förrän 1827. Sedermera innehade
han militära befattningar till sin död, 1834. Såsom
skriftställare vann C. europeisk ryktbarhet genom sin
metriska öfversättning af åtskilliga böcker i bibeln,
Los salmos (1819), Los libros poeticos de la santa
biblia (1827) m. fl. Hans Opusculos ineditos en
prosa y verso utkommo 1847.
Carvalho [-valjo], José da Silva, portugisisk
statsman, f. 1782, insöp redan som
student i Coimbra liberala åsigter – ett förhållande,
som vållade honom hinder och förföljelse på hans
juridiska ämbetsmannabana – och blef en verksam
deltagare i den revolution, som i Aug. 1820 utbröt i
Oporto. I Jan. 1821 var han en af de fem, åt hvilka
cortes antvardade landets styrelse, och s. å. ingick
han som justitieminister i Johan VI:s liberala
ministèr. Vid den absolutistiska mot-revolutionen 1823
flydde han till England. Sedan Johan VI dött och dom
Pedro från Brasilien utfärdat den konstitutionella
författningen, 1826 års charta, återvände C., men
efter dom Miguels statskupp (1828) måste han å nyo
söka skydd i England. När dom Pedro ankom till Europa
för att skydda sin dotter Marias rättigheter, sällade
sig C. till honom och verkade sedermera nitiskt
för Miguels förjagande. Han utnämndes derefter
till medlem af Marias förmyndareråd, följde dom
Pedro till Terceira och derifrån på expeditionen
till Portugal, 1832. S. å. blef han dom Pedros
finansminister och åvägabragte i denna egenskap
den afgörande expeditionen till Algarve. Äfven
sedan Lissabon fallit i dom Pedros händer, fortfor
C. att vara hans finansminister och återställde
genom en rad af lyckliga reformer den djupt sjunkna
statskrediten. Revolutionen d. 10 Sept. 1836, till
förmån för den friare författningen af 1820, störtade
honom ur ministèren, och efter sitt deltagande i den
misslyckade mot-revolutionen d. 4 Nov. s. å., för
återupprättande af 1826 års charta, måste han ännu
en gång fly till England. Han återkom dock och vardt
sedan å nyo en verksam "chartist" samt hade sin hand
med i upproret i Oporto 1842, hvarefter han inträdde
i statsrådet. Död 1845.
Carvalho e Araujo [-valjo], Herculano Alexandro de,
portugisisk skald och häfdatecknare, f. 1810, fick
sin uppfostran i Paris, der han studerade i synnerhet
de moderna språken och deras literatur samt gjorde
sig förtrogen med den tidens liberala idéer. Vid
hemkomsten utgaf han literaturbladet "Panorama",
der han i skaldestycken, som vunno allmänt bifall,
gaf fritt lopp åt sina känslor. Ett ofantligt
uppseende väckte hans A voz do propheta (1836,
Profetens röst), politisk-religiösa dikter i nästan
biblisk stil, hvilka andas en innerlig kärlek till
det af revolutionen då upprörda fäderneslandet, men
som i dystra färger måla dess framtid. Sedan följde
A harba do crente (1838, Den troendes harpa), en
samling sånger i den franska romantiska skolans manér,
hvilka skaffade författaren binamnet "Portugals Victor
Hugo". Han skref äfven förtjenstfulla romaner (Eurich,
O Mange do Cister m. fl.), hvilka sammanfördes
under titeln O Monasticon (1844–48). Sitt största
rykte vann C. som historisk skriftställare. I
sin Historia da Portugal (1848–52), hvilken –
liksom Establecimento da inquisição (1854–55) –
utmärker sig för tankedjup, lärdom och ett fulländadt
framställningssätt, visar han sig vara fri från
den i Portugal förut herskande naiva och okritiska
historiska uppfattningen. C. valdes flere gånger
till folkrepresentant. En tid tjenstgjorde han som
kongl. bibliotekarie. Död 1877.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
