Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celébes-sjön - Celestin - Celestin-orden - Celestinus (Cælestinus), namn på fem påfvar - Celestinus. 1. Celestinus I, den helige - Celestinus. 2. Celestinus II, förut Guido Castelli - Celestinus. 3. Celestinus III, förut Jacinto Bobo - Celestinus. 4. Celestinus IV - Celestinus. 5. Celestinus V, den helige - Celesyrien l. Coelesyrien - Celibat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Celébes-sjön, den del af Ostindiska hafvet, som
skiljer Celébes, Borneo och Suluöarna.
Celestin (af Lat. caelum, himmel), Sr O4 S,
strontiumsulfat, är en stenart, som utgör
det vigtigaste råmaterialet för beredning af
strontianpreparat. Namnet, hvars upphofsman är den
tyske geologen A. G. Werner, gafs med anledning
af den himmelsblå färg, som utmärkte de först
funna varieteterna. Vanligen är denna stenart dock
ofårgad eller hvit. Den kristalliserar i rombiska
kristaller. Synnerligen vackra sådana träffas vid
Girgenti på Sicilien, i Bex i Schweiz, Conil i Spanien
och på Strontian island i Huronsjön i Nord-Amerika. I
Sverige har detta mineral funnits blott en enda gång,
af S. Nilsson, näml. som sprickfyllnad i en flintbåll
från trakten af Lund. A. E. N.
Celestin-orden, en 1254 af Peter de Murrhone
(sedermera påfven Celestinus V) stiftad munk-orden,
som anslöt sig till den helige Benedikts
klosterregel. Ordensmedlemmarna, celestinerna,
bära en hvit klädnad med svart hätta och skapular
samt en jerngördel närmast kroppen. De sysselsätta
sig med handarbeten. F. n. finnas celestiner endast
i Italien och i ett ringa antal.
Celestinus (Caelestinus), namn på fem påfvar. –
1. Celestinus I, den helige, reg. 422–432, förde
en olycklig strid med biskoparna i Afrika, hvilka
bestredo sina underlydande rättigheten att vädja
till Rom. – 2) Celestinus II, förut Guido Castelli,
en toskan, reg. 1143–44, upphäfde det af hans
företrädare, Victor IV, uttalade interdiktet öfver
Frankrike. – 3) Celestinus III, förut Jacinto Bobo,
romersk adelsman, blef 1191, vid åttio års ålder,
vald till påfve. Vid offerfesten 1191 måste han
kröna kejsar Henrik VI, som böjde honom under
sin kraftiga vilja. Död 1198. – 4) Celestinus IV,
af den adliga milanesiska slägten Castiglione, dog
1241 efter sexton dagars regering. – 5) Celestinus V,
den helige, f. 1215, blef påfve 1294. Han residerade
i Neapel, stod helt och hållet under Karl II:s af
Anjou inflytande och gjorde sig hatad af kardinalerna
genom att förnya Gregorius X:s konklavordning. Med
anledning af denna brytning afsade han sig sin
värdighet s. å. Död 1296.
Celesyrien l. Coelesyrien (af det grekiska koilos,
urhålkad, djupt liggande), sedan den macedoniska
eröfringen namn på det lågland af Syrien, som omgifves
af bergskedjorna Libanon och Antilibanon. Det
genomflytes af Orontes (nu El Asi). En af
de vigtigaste städerna var Heliopolis. Sedan
ptoleméerna eröfrat södra Syrien, användes namnet
C. om Syrien i allmänhet, n. om egyptiska och
arabiska gränserna. Jfr Syrien.
Celibat (af Lat. coelebs, ogift), ogift stånd. I
den förkristliga tiden voro endast de vestaliska
jungfrurna förpligtade att lefva ogifta. Hos judarna
var stadgadt, att presterna icke fingo äkta någon
sköka eller skändad eller frånskild; öfverstepresten
fick ej ens taga en enka till hustru (3 Mose b. 21: 7,
8, 14 och 15). Nya testamentet innehåller icke något
äktenskapsförbud. Flere bland apostlarna voro gifta
(Matt. 8: 14, 1 Kor. 9: 5). Men dels på grund af ett
yttrande hos Paulus, att det ogifta ståndet
under vissa förhållanden är att föredraga (1 Kor. 7:
38), och dels till följd af den genom munkväsendet
sig allt mer utbredande åsigten om askesens
välbehaglighet inför Gud begynte man efter hand inom
kyrkan betrakta det ogifta ståndet såsom någonting
särskildt förtjenstfullt. En spansk synod i Elvira
(305) påbjöd till och med, att spanska biskopar,
presbyter och diakoner ovilkorligen måste lefva
ogifta. Försöket att på kyrkomötet i Nicaea 325
upphöja detta stadgande till en för hela kristna
kyrkan gällande lag misslyckades dock, hufvudsakligen
genom den egyptiske biskopen Paphnutii bestämda
uppträdande till förmån för den mildare praxis,
som i detta hänseende gjort sig gällande, i det man
tillät presterna att fortsätta ett före ordinationen
ingånget äktenskap, ehuru man plägade förbjuda dem
att gifta sig efter ordinationen. Det ovilkorliga
celibatet vann emellertid allt flere anhängare,
särskildt inom den vesterländska kyrkan, i synnerhet
sedan flere påfvar – Siricius (384–398), Innocentius I
(402–417), Leo I (440–461), Leo IX (1049–54), Stefan
IX (1057–58), Nikolaus II (1058–61) m. fl. – genom
stränga förordningar sökt verka för detsamma. Det
var dock först påfven Gregorius VII (1073–85),
som lyckades införa celibatet såsom en för hela den
romerska kyrkans klerus gällande lagstadga. Detta
skedde genom hans högtidliga förklaring (på synoden i
Rom 1074) att en hvar, som ville erhålla ett andligt
ämbete, ovilkorligen skulle vara förpligtad till
celibat och att de prester, som redan voro gifta,
icke skulle hafva något annat val än att antingen
genast skilja sig vid sina hustrur eller också utan
vidare afgå från sina ämbeten. Det gick t. o. m. så
långt, att en lekman, som mottog sakramentet ur en
gift prests hand, enligt Gregorii förordning hemföll
under kyrkans bann. Denna celibatslag inskärptes
ytterligare genom de på mötena i Reims 1119 samt i
Rom 1123 och 1139 fastställda förordningarna, hvilka
sedan samtliga blefvo upptagna i den senare kanoniska
rätten. För det lägre kleresiet gjordes dock efter
hand åtskilliga eftergifter af påfvarna Bonifacius
VIII (1294–1303) och Klemens V (1305–14). På grund
af det tridentinska mötets beslut äro hufvudsakligen
följande celibatsbestämmelser nu gällande inom den
romersk-katolska kyrkan: 1:o Enär äktenskapet till sin
idé är att betrakta såsom oupplösligt, men på samma
gång oförenligt med innehafvandet af en högre andlig
värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras till
prest af högre grad, såvida icke hustrun förklarar
sig villig att gå i kloster; 2:o Gifter sig en prest
af högre grad, är hans äktenskap ogiltigt, och han
sjelf straffas genom exkommunikation och suspension;
3:o Ett äktenskap, ingånget af en prest af lägre grad,
må väl anses giltigt, men presten förlorar derigenom
sin plats och kan ej stiga till högre grad. – Inom den
grekisk-katolska kyrkan äro endast klosterandliga samt
biskopar, ärkebiskopar och patriarker förbundna till
celibat. Det lägre kleresiet deremot eger ej, endast
rättighet, utan är förpligtadt att gifta sig. Ingen
får dock taga en enka till hustru, lika litet som
någon, vorden enkling, får gifta sig för andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
