Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Charpentier, Johann Friedrich Wilhelm Toussaint von - Charpentier, Francois Philippe - Charpert - Charpi - Charpit - Charras - Charron - Charta - Charta partita - Charta sigillata, Lat., Stämpelpapper (se d. o.). - Chartier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grenar af grufdriften hafva honom att tacka för
förbättringar. C. främjade jämväl Sachsens
geognostiska undersökning.
Charpentier [sjarpangtié], François Philippe, fransk
kopparstickare och mekaniker, f. 1734, d. 1817, utgaf
sig för uppfinnare af den s. k. "laveringsmetoden"
och kom derigenom i tvist med svensken
P. G. Floding. C. var en skicklig praktikus. Till
hans bästa stycken räknas Marias uppfostran,
efter Boucher, Archimedes död, efter Ciro Ferri,
och Nedtagningen från korset, efter Vanloo. Som
mekaniker gjorde han sig bemärkt genom uppfinningar
inom gevärsfabrikationen.
Charpert, armeniskt namn på den turkisk-asiatiska
staden Charput.
Charpi (Fr. clhrpie, af Lat. carpere, plocka),
Linneskaf, med., sönderplockadt linne, som användes
till förbindning af sår. Det bästa tillverkas af
slitet linne, hvilket sönderklippes i lappar af
3–4 tum i fyrkant, hvarefter trådarna utdragas, en
i sänder. Raspadt charpi, som är sämst, åstadkommes
derigenom att linnet afskafves medelst en ej
alltför hvass knif. Engelskt charpi (Eng. lint)
utgöres af på ena sidan ludna, på andra sidan släta
stycken. Det förstås af sig sjelf, att linnet måste
vara utomordentligt väl rengjordt. Charpiet besitter
en utmärkt förmåga att absorbera (uppsupa) flytande
ämnen, och denna egenskap har gjort, att det från
urminnes tid mycket användts till betäckningsmedel för
sår, i synnerhet de suppurerande. Numera betraktas
det med stor misstro af kirurgerna och är på väg
att helt och hållet öfvergifvas. Sedan man nämligen
lärt sig, att de ämnen, som inverka skadligt på sår
(bakterier o. s. v.) och som förefinnas uppslammade
i luften, dess lättare häfta vid föremålen, ju större
absorptionsförmåga dessa besitta, och som charpi just
eger denna förmåga i högsta grad, så har man tämligen
allmänt börjat frukta, att charpi, hvars desinfektion
dessutom är mycket svår, direkt kan öfverföra skadliga
ämnen (smitta) i sår. Detta är till och med ett
faktum, hvarpå knappt någon sakkunnig tviflar. Man
skulle visserligen kunna göra charpi antiseptiskt,
liksom bomull, gastyg o. d.; men derigenom skulle
man afhända det just den egenskap, hvarigenom det
gör nytta. Allt detta är orsaken till att charpi,
som förut i ofantliga massor tillverkades och användes
å sjukhus och i fält, nu spelar en högst underordnad
rol. Äfven för mindre fall och i den civila sjukvården
kan det ersättas af bomull. Rsr.
Charput (i forntiden Karkathikerta, hos armenerna
Charpert), stad i turkisk-asiatiska ejaletet Diarbekr,
på en högslätt vid Eufrat. Omkr. 17,000 innev., mest
turkar. I C. finnas en märkvärdig gammal kyrka samt
ett jakobit-kloster med dyrbara bibelhandskrifter.
Charras [sjara], Jean Adolphe Baptiste, fransk militär
och krigshistorisk skriftställare, f. 1810. År
1830 deltog han, med en friskara, som han sjelf
organiserat, i gatustrider under Juli-revolutionen, och
1833 fick han fullmakt som löjtnant i artilleriet. Men
hans i tidningen "National" offentliggjorda artiklar,
i hvilka han skarpt kritiserade militärförvaltningen,
ådrogo honom styrelsens missnöje, hvarför han kommenderades
till tjenstgöring i Afrika. 1848 tog han liflig del
i revolutionen i Paris, blef i Mars s. å. sekreterare
i försvarsutskottet och öfverstelöjtnant samt i April
understatssekreterare i krigsministeriet. Chefskapet
för detta departement skötte han provisoriskt
till Cavaignacs ankomst i Juni och definitivt under
dennes presidentskap. C:s rykte som organisatör var så
stort, att romerska republiken 1849 kallade honom till
krigsminister och öfverbefälhafvare för armén, hvilka
befattningar han dock ej kunde mottaga, enär plötsligt
en fransk kår afsändes mot Rom. På hans förslag
bestämdes, att styrelsen skulle i "Moniteur" uppgifva
skälen till ordensutnämningar ("Charras-lagen"). I
national- och lagstiftande församlingarna motarbetade
han Napoleon och blef derför vid statskuppen d. 2
Dec. 1851 fängslad, sedermera utstruken ur härens
rullor samt landsförvisad. Till 1854 lefde han
i Bruxelles, der han i en broschyr, Les trois
maréchaux de France, blottade marskalkarna
Magnans, S:t Arnauds och Castellanes ställning till
statskuppen. Derefter vistades han i Schweiz och
dog i Basel 1865. – C:s större arbeten äro den
berömda Histoire de la campagne de 1815 (1857,
6:te uppl. 1869) och Histoire de la guerre de 1813
(1866, ofulländad; 2:dra uppl. 1870). Hans arbeten
andas fientlighet mot allt hvad Bonaparte heter.
Charron [sjarrång], Pierre, fransk skriftställare,
f. 1541, var bl. a. hofpredikant hos Henrik IV:s
gemål och dog 1603. Hans förnämsta arbete är Traité
de la sagesse (1601), i hvilket han lemnade ett
sammandrag af Montaignes "Essais" och yttrade
religiösa tvifvelsmål, hvilka uppfattades som ateism.
Charta, Lat. (af Grek. chartes, tunn skifva,
blad), betecknade ursprungligen papyrusväxtens
bast, men sedermera, emedan detta användes att
skrifva på, allt hvarpå något var skrifvet eller
ritadt. Under medeltiden voro diploma och charta
namn på urkunder af alla slag, i synnerhet sådana,
hvaruti en furste bekräftade sina undersåtars fri-
och rättigheter. Märkvärdigast af detta slags charta
är den ryktbara Magna charta (se d. o.). I senare
tider har ifrågavarande benämning användts om vissa
oktrojerade statsförfattningar, t. ex. Ludvig XVIII:s
"charte constitutionnelle" (1814) och dom Pedros
regeringsform för Portugal (1826) äfvensom på den
af massorna i England fordrade statsförfattning,
som är känd under namnet "People’s charter" (se
Chartism). Jfr Karta.
Charta partita, Lat., "deladt blad", ett slags urkund,
som under medeltiden, i synnerhet i England, användes
vid kontrakt mellan två eller flere personer. Samtliga
kontrakts-exemplaren voro ursprungligen skrifna sida
vid sida på ett och samma blad, i hvars öfversta
rand ett ord, ett tänkespråk e. d. stod att läsa. När
exemplaren utklipptes, följde stycken af öfverskriften
med hvart och ett. För att sedan öfvertyga sig
om urkundens äkthet, behöfde man endast hoppassa
delarna. Jfr Certepartie.
Charta sigillata, Lat., Stämpelpapper (se d. o.).
Chartier [sjartie]. 1) Alain C., fransk
skriftställare, f. antagligen mellan 1380 och 1390, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
