Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chemnitz 2. - Chemnitz, Matthäus Friedrich - Chemnitzer - Chênedollé - Chénier, André Marie de - Chénier, Marie Joseph de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel Oxenstiernas uppmärksamhet. 1640 utkom, med
pseudonymen Hippolithus a Lapide på titelbladet,
en annan skrift, De ratione status in imperio
nostro romano-germanico, hvars författare, som
inspirerades af den store svenske statsmannen,
antagligen är C. Detta arbete, i hvilket författaren
sökte bevisa, att högsta myndigheten i Tyska riket
tillhörde icke kejsaren, utan samlingen af Tysklands
furstar och fria städer, d. v. s. riksdagen, var
afsedt till försvar för riksständernas af kejsaren
bestridda rätt att representeras vid den ifrågasatta
fredskongressen och väckte en ofantlig sensation. 1643
fick C. af svenska styrelsen uppdrag att författa en
på officiella aktstycken, muntliga meddelanden och
egen erfarenhet stödd historia om Sveriges deltagande
i trettioåriga kriget, och med anledning deraf skref
han det allbekanta verket Der königlich schwedische
in Teutschland geführte krieg. Under författarens
lifstid trycktes endast de två första delarna (1648
och 1653), omfattande tiden 1630–36; för utgifningen
af de tre öfriga delarna (3:dje och 4:de delarna voro
färdiga 1668) saknades medel. Vid slottsbranden i
Stockholm 1697 gick mycket af manuskriptet förloradt;
det återstående (1:sta boken af 3:dje delen och
hela 4:de delen, hvilken går till Juni 1646) utgafs
1855–59, på statens bekostnad, af F. A. Dahlgren. 1644
fick C. fullmakt att vara drottningens historiograf,
1648 blefvo han och hans syskon upphöjda i adligt
stånd, 1649 fick han sju bondgårdar och 1675 titel
af hofråd. Han afled 1678 på sin gård Hallsta (i
Vestmanland), en gåfva af Axel Oxenstierna.
Chemnitz [tjäm-], Matthäus Friedrich, f. 1815,
d. 1870 som amtsdomare i Altona, var författare till
sången "Schleswig-Holstein meerumschlungen", till
hvilken C. G. Bellmann satte musiken.
Chemnitzer [tjäm-], Ivan Ivanovitsch, rysk
fabeldiktare, f. 1744, d. 1784 som generalkonsul
i Smyrna, var Rysslands förste fabeldiktare. Han
har betydelse äfven derigenom att han bröt med den
herskande franska smaken och i sina skrifter ingöt
en nationel anda. C:s fabler utkommo första gången
1778 och hafva sedan framträdt i många upplagor.
Chênedollé [sjänödåle], Charles Lioult de, fransk
skriftställare, f. 1769, d. 1833, uppehöll sig
1795–97 som emigrant i Hamburg, der han, påverkad
af Klopstock, skref dikterna L’invention, Le génie
du Buffon, Michel Ange och Les regrets m. fl. Hans
största verk är Le génie de l’homme (1807). En upplaga
af hans Oeuvres utkom 1865.
1. Chénier [sjenie], André Marie de, fransk skald,
föddes i Konstantinopel d. 20 Okt. 1762. Hans fader
var Louis de C. (f. 1723, d. 1796), hvilken skref
några arbeten öfver orientens historia; modern var
grekinna. Redan tidigt började han med stor ifver
studera Greklands och Roms klassiska skönliteratur,
företrädesvis den lyriska, och blef snart med den
så förtrogen, att han liksom upptog den i sin egen
skaldeindividualitet och sålunda snarare kan sägas
hafva i den moderna tidens anda fortsatt den antika
diktkonsten än hafva varit endast en talangfull
efterapare deraf. Den diplomatiska banan, på hvilken
C. inträdde 1787, lemnade han snart ock lefde sedan
nästan uteslutande för diktkonsten. Revolutionen
helsades af honom till en början med hänförelse;
men de olagliga våldsamheter, hvartill dess ledare
snart gjorde sig skyldiga, framkallade ogillande och
skarpa protester å hans sida. I ädel oförskräckthet
gick han t. o. m. så långt, att han öppet deltog
i det juridiska försvaret för Ludvig XVI. Detta,
jämte bittra satirer mot jakobinerna, ådrog honom
dessas hat, hvarför han i Jan. 1794 blef fängslad och
d. 25 Juli s. å. afrättad i Paris. – C. intager bland
Frankrikes lyriske skalder ett mycket framstående,
rum. Genom sin naturliga frändskap med antiken och
sitt kärleksfulla studium af densamma kunde han i
sina dikter inlägga en behagfull skönhet, som höjde
honom långt öfver de fleste bland hans samtida,
hvilka ännu voro fångna i den pseudoklassiska
smakens trånga regler och prosaiska uppfattning
af poesien. Den franska metriken återfick genom
honom den frihet, som hon förlorat genom Boileaus
något småaktiga lagstiftning, och C. blef i
synnerhet derigenom en föregångare till den franska
nyromantiken. Hans dikter äro ej många. De utgöras
hufvudsakligen af skaldebref, idyller, elegier,
oden och satirer (jamber). Bland dessa finnas flere,
hvilka med skäl räknas till det bästa, som den franska
lyriken åstadkommit. Till åtskilliga större dikter
efterlemnade han mer eller mindre fulländade utkast,
men blott en enda fullt afslutad, nämligen lärodikten
L’invention, som utgör ett slags poetik. Af hans
dikter offentliggjordes under hans lifstid endast
strödda stycken. Hans samlade skrifter utgåfvos
först 1819; som den bästa upplagan anses den 1862
af Becq de Fouquières utgifna. Jfr H. Örnmark,
"Om André Chéniers lif och poetiska verksamhet"
(1872). P. A. G.
2. Chénier [sjenie], Marie Joseph
de, den förres broder, fransk skald och politisk
personlighet, föddes i Konstantinopel d. 28 Aug. 1764
och dog d. 10 Jan. 1811. Som skald var han sin broder
underlägsen i poetisk känsla och fint forrnsirme,
men egde en mera kraftig och lidelsefull karakter
samt större ärelystnad. Han var en ifrig republikan
och intog genom sitt mod och sin rättrådighet en
framstående plats bland revolutionens män. Att börja
med slöt han sig till jakobinerna, men hade redan
ådragit sig deras missnöje, då hans broder fängslades,
hvarför han ej kunde göra något för att rädda denne,
hvilket djupt grep honom. Beskyllningen att hafva
varit vållande till broderns död besvarade han
stolt med en bitter satir. Mot orättvisa domar och
den råa vandalism, hvartill hans samtida gjorde sig
skyldiga, ifrade han mycket samt räddade derigenom
många personer från döden och många minnesmärken från
förstörelsen. För undervisning och vetenskaplig
bildning var han synnerligen verksam; bland annat
deltog han i stiftandet af musikkonservatoriet (1784)
och franska institutet (1794) i Paris. 1802 invaldes
han till ledamot af Franska akademien. På uppdrag
af institutet författade han 1808 sin berömda Tableau
historique de l’etat et des progrés de la littérature
française depuis 1789 (1811;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
