Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Computus ecclesiasticus - Comte - Comte, Charles - Comte, Isidore Auguste Marie Francois Xavier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aftryckt ännu i 1697 års qvart upplaga af
psalmboken. Läroböcker utgåfvos och omtrycktes
flitigt intill midten af 1700-talet. Sedermera,
då Vetenskaps-akademien öfvertagit almanackernas
utgifvande och derigenom blifvit ett slags officiel
myndighet i frågor angående kalendern, förlorade
computus ecclesiasticus sin praktiska betydelse,
och sjelfva termen, bibehållen ännu såsom titel på
Schenmarks lärobok (1759, 2:dra uppl. 1780), försvann
för att ersättas af "Den bibliska tideräkningen",
"Grunderna för den kristna tideräkningen" o. d. Under
sistnämnda titel utgaf P. V. Bergstrand (1851,
2:dra uppl. 1861) en populär framställning
af computus ecclesiasticus. (Jfr Kalender.)
G. E.
Comte [kångt], Fr. (af Lat. comes), grefve. – Comtesse
[kångtäs], Fr., grefvinna.
Comte [kångt], Charles, fransk skriftställare,
f. 1782, grundlade 1814 gemensamt med Dunoyer
en politisk tidning, "Le censeur", i syfte att
motarbeta reaktionen. De förföljelser, för hvilka han
med anledning deraf utsattes från regeringens sida,
drefvo honom 1820 i frivillig landsflykt till Schweiz,
hvarest han under tre år beklädde en lärareplats
i naturrätt vid universitetet i Lausanne. Då den
franska lagens arm äfven der sökte nå honom, begaf
han sig till England, hvarest han stannade, till dess
preskriptionstiden var slut. Sedan återvände han till
sitt fädernesland, invaldes efter Juli-revolutionen i
deputerade-kammaren och kallades 1832 till sekreterare
i Académie des sciences morales et politiques. Död
1837. Hans mest betydande vetenskapliga arbete är
Traité de législation (1827; 2:dra uppl. 1837),
hvilket belönades med Monthyonska priset.
Comte [kångt], Isidore Auguste Marie François
Xavier, fransk filosof, föddes d. 19 Jan. 1798 i
Montpellier, studerade vid polytekniska skolan i Paris
och slöt sig tidigt till S:t Simon, hvars inflytande
röjer sig äfven i hans skrifter. 1832–51 var han
repetitör vid nyssnämnda läroanstalt, hvarjämte han
uppehöll sig genom enskilda lektioner. Mot slutet
af sin lefnad erhöll han ett årligt underhåll
af sina vänner. 1826 rubbades hans förstånd, och
han sökte dränka sig i Seinen, men blef räddad
och tillfrisknade. Omkr. år 1845 fattade han en
öfverspänd kärlek till fru Clotilde de Vaux, och
denna kärlek utöfvade ett väsentligt inflytande
på hans lifsåskådning och författareskap. Död
i Paris d. 5 Sept. 1857. – Bland C:s skrifter
intager Cours de philosophie positive (1830–42)
främsta rummet. Dessutom författade han Système
de politique positive, ou trinité de sociologie,
instituant la religion de l’humanité (1852–54),
Catéchisme positiviste (2:dra uppl. 1872), Appel
anx conservateurs (1855), Synthèse subjective
(1856) m. fl. På svenska har Anton Nyström öfversatt
"Framställning öfver den positive anden (1875)
och "Positivistisk kalender eller tablå öfver
mensklighetens utveckling. Patent, 1 blad" (s. å.).
C. var grundläggaren af positivismen och den förste,
som bragte denna filosofiska åsigt i system. Det
gifves enligt honom trenne former af verldsåskådning:
den teologiska, den metafysiska och den positiva. Den
första fattar allt såsom
styrdt af lefvande viljor: antingen så, att hvarje
naturföremål är besjäladt, eller ock så, att olika
områden af naturen befinna sig under olika högre
väsendens omedelbara inflytande, eller ändtligen så,
att verlden är skapad och styrd af en enda gud. Äfven
den metafysiska verldsåskådningen skiljer mellan det
konkreta tinget och det inre väsende, som ligger till
grund för dess egenskaper och yttringar, men fattar
detta väsende såsom en omedveten och begreppsartad
verklighet. Vid högre utbildning fattar denna åsigt
den blinda naturkraften såsom alltings grund. Enligt
positivismen är menniskans kunskap inskränkt till
företeelserna och, strängt taget, till deras lagar
eller konstanta förhållanden. Denna indelning af
de olika försöken till verldsförklaring tillämpar
C. på alla områden af det menskliga vetandet, och
deri ligger hans originalitet. På hvarje särskildt
område för sin eftertanke, menar C., börjar menniskan
med den teologiska, fortgår till den metafysiska och
slutar med den positiva uppfattningen.
Sins emellan bilda vetenskaperna ett system af öfver-
och underordnade delar. De abstrakta vetenskaperna,
som betrakta lagarna för tingens förändringar, gå
äfven i tiden före de konkreta, som betrakta sjelfva
tingen, emedan man icke kan begripa dessa utan att
känna lagarna för deras uppkomst och förändring. Så
är t. ex. fysiologien abstrakt, emedan den handlar
om lagarna för det organiska lifvet, utan att fästa
sig vid bestämda former af detsamma, då deremot
zoologien, som betraktar de gifna djurformerna, är
konkret. Hvarje senare vetenskap upptager i sig de
föregående, med tillägg af några speciellare satser,
i följande ordning: aritmetik, geometri, mekanik,
astronomi, fysik, kemi, biologi och sociologi. Dervid
är det möjligt, att en abstraktare vetenskap,
t. ex. astronomien, redan kan hafva hunnit fram
till den positiva ståndpunkten, under det att de
följande stannat på lägre. C. fordrar således, att
vetenskaperna skola bilda ett sammanhängande helt,
och han har i "vetenskapens filosofi" undersökt
de förfaringssätt, genom hvilka hvarje särskild
vetenskap kan bringas till ett helt. Deremot anser
han en undersökning af tänkandets allmänna lagar
och former, eller en allmän vetenskaplig metod, för
omöjlig. Han har således hvarken uppställt någon
lära om induktionen eller sökt något kriterium på
sanningen, men lemnar i stället ett stort spelrum
åt den personliga böjelsen och smaken. Likaledes
nekar C. psykologiens möjlighet och öfverlemnar
åt frenologien att förklara de moraliska och
intellektuella yttringar, som vi finna hos andra
menniskor. Sitt eget inre själslif kan man, enligt
C., icke observera, ty sjelfva iakttagandet upphäfver
den själsverksamhet, som skulle utgöra iakttagelsens
föremål. Största delen af sitt arbete egnar C. åt
samhällslärans bringande till vetenskap, och rätta
metoden dervid anser han vara den att ur biologien
härleda de allmänna lagarna för menniskonaturen,
hvilka sedan bekräftas genom öfverensstämmelsen med
de empiriska lagar för samhällenas lif, hvilka man
vinner genom induktion ur historien. Samhället grundar
sig på menniskans naturliga böjelse för sammanlefnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
