Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Corbeny - Corbie - Corbière, Pierre de - Corbières - Corbulo, Gnejus Domitius - Corchorus - Cordaites - Corday d'Armans, Marie Anne Charlotte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvari Karl den store 771 utropades till konung
öfver hela Frankiska riket.
Corbie [kårbi], Corbey l. Corvey, stad i
franska depart. Somme (Picardie), vid floden
Somme. Omkr. 4,000 innev. I denna stad, som
under medeltiden hette Corbeia, anlades 657
ett benediktinkloster, som benämndes Corbeia
och fick tillägget "det gamla", sedan det (822)
anlagt dotterklostret Corbeia, eller Ny-Corvey,
i Westfalen. Jfr Ansgar.
Corbiére [-är], Pierre de, det ursprungliga namnet
på påfven Nikolaus V.
Corbières [-är], bergsträckning i franska depart. Aude
(Languedoc), i östra delen af Pyrenéerna.
Corbulo, Gnejus Domitius, romersk fältherre i 1:sta
årh. e. Kr. Under kejsar Claudius vann han stora
framgångar i Germanien, besegrade bl. a. chaukerna
(47), men väckte slutligen sin herres afund och
återkallades. Som ståthållare i Belgien lät han
uppföra en förskansning (Corbulonis monumentum),
hvilken staden Groningen antagligen har att tacka för
sin tillvaro, samt bygga en kanal mellan Rhen och Maas
(Corbulonis fossa), antagligen den nuv. Fliet. Som
prokonsul i Syrien slog han gång på gång (58–66)
parterna och väckte genom sina segrar afund hos
kejsar Nero. Denne befallde honom att döda sig sjelf,
hvilket C. ock gjorde (67), under utropet "det är
rätt åt mig".
Corchorus L., bot., växtslägte af
nat. fam. Tiliaceae, kl. Polyandria L.,
ordn. Monogynia. Arterna förekomma i varmare land
öfver hela jorden. De äro örter, halfbuskar eller
mindre buskar med små, gula blommor. Bastet af några,
i synnerhet C. capsularis L. och C. olitorius L.,
lemnar ett spinnämne af stor vigt, kalladt jute. Detta
har i Ostindien sedan urminnes tider nyttjats till
förfärdigande af gröfre väfnader, tåg m. m. I Europa
började det förarbetas för omkr. 50 år sedan. På
de senaste 20–25 åren har införseln deraf högst
betydligt tilltagit, och jute utgör f. n. ett
af de vigtigaste spinnämnen, som den europeiska
industrien använder. Man förfärdigar deraf säckar,
mattor, repslagarearbeten o. d., stundom äfven finare
väfnader. – Båda de nyssnämnda arterna äro ettåriga
örter, som kunna nå en höjd af ända till 5 m. (16,8
f.). De äro inhemska i Ostindien och odlas der i
stort, liksom i flere andra varmare land. Odlingen
är föga besvärlig och mycket gifvande. Bastets
frånskiljande och renande är särdeles enkelt. Trådarna
likna linets, ehuru de äro något gröfre; de hafva en
vacker sidenglans. Bastet af C. capsularis nyttjas
mest. C. olitorius odlas oftare som grönsaksväxt.
Ldt.
Cordaïtes Unger, paleont., ett från de nu lefvande
barrträden mycket afvikande barrträdsslägte från
stenkolsperioden, hvilket först genom Grand’ Eurys
undersökningar blifvit närmare bekant. Trädet hade en
rak, 30–40 m. (100–130 f.) hög stam, som i toppen
grenade sig till en yppig krona, hvars grenar i
spetsen uppburo de än styfva och utstående, än slaka,
hängande, stundom ända till mer än 3 f. (nästan
1 m.) långa, 6–7 tum (17–20 centim.) breda, bandlika,
oskaftade bladen, som hos olika arter hade något olika
form och genom hvilka trädet i viss mån torde hafva
erinrat om nutidens drakblodsträd. Mellan bladen
utgingo de ax- eller klaselika blomgyttringarna,
förut kända under namnet Antholithus (af Grand’
Eury kallas de Cordaïanthus). Stammen bestod af en
tämligen voluminös märg, omgifven af ett vedlager
(förr beskrifvet under namnet Dadoxylon) och ytterst
af en tjock bark. C. har i ansenlig mån bidragit till
vissa stenkolsbäddars uppkomst. Brongniart kallade
växten Pycnophyllum. Enligt Renaults nyligen (1878)
offentliggjorda undersökningar kommer denna växt
närmare cykadéerna än barrträden. (Jfr Antholithus
och Cardiocarpus.) A. G. N.
Corday d’Armans [kårdä darmang], Marie
Anne Charlotte. Marats mörderska,
föddes 1768 nära Caen och var dotter till en
adelsman. Flitig läsning af skrifter i historiska
och politisk-sociala ämnen, såsom Plutarchos’,
Voltaires och Rousseaus arbeten, gjorde, att hon
med hängifvenhet slöt sig till de idéer, som
funno sitt uttryck i den stora revolutionen. Hon var
dock icke någon vän af revolutionens blodtörstige
ytterlighetsmän; girondisterna voro hennes
hjeltar. När bergpartiets förföljelse efter d. 31 Maj
1793 gick ut öfver de senare, och åtskilliga af dem
(Barbaroux, Lanjuinais m. fl.) togo sin tillflykt
till Caen, fick hon se och höra sina hjeltar på
närmare håll, upptändes af hat mot deras bödlar,
"skräckmännen", och beslöt att ombringa någon af
ledarna, Robespierre eller Marat. I afsigt att
mörda endera kom hon d. 1 Juli 1793 till Paris. Der
fick hon se ett nummer af Marats tidning, "L’ami du
peuple", i hvilket Marat fordrade ytterligare 200,000
hufvud för republikens befästande. C. bestämde
sig då för att döda blodsmannen. Sedan hon förgäfves
skriftligen bedt honom om ett möte för att meddela
nytt om girondisternas sammansvärjning i Caen, infann
hon sig d. 13 Juli på morgonen i hans bostad, men
blef ej mottagen. Hon återkom på qvällen, lemnade en
biljett till Marat, hvari hon på det ifrigaste anhöll
om företräde, och blef då insläppt. Marat, som låg i
badet, frågade efter de sammansvurnes namn och skref
upp dem under yttrande: "De skola få sin lön; jag
skall låta guillotinera dem allesammans". Vid dessa
ord stack C. en medhafd bordsknif i venstra sidan
af Marats bröst, och han gaf genast upp andan under
ropet: "A moi, ma chère amie!" Två qvinnor rusade in
i rummet, och C. häktades ögonblickligen af folk, som
skyndat till. Från fängelset skref hon till sin fader,
som hon bad om förlåtelse, och till Barbaroux, för
hvilken hon uttryckte sin glädje att inom kort få råka
"Brutus på de elyseiska fälten". Den 17 Juli drogs
hon inför rätta. På tillfrågan om hon hade något att
svara på anklagelsen genmälde hon: "Ingenting annat än
att jag har lyckats". Hon förklarade sig hafva gjort
Frankrike en välgerning. Samma dag på qvällen fördes
"mordängeln", som Lamartine kallar henne, eller
"revolutionens Jeanne d’Arc", som hon benämnes af
andra, till schavotten. Sjelf lade hon sin nacke under
bilan. Bödeln visade hennes hufvud för folkmassan
och gaf det en kindpust – en råhet som väckte allmän
harm. C:s bref och upprop till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
