Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Da Costa, Isaak - Dactylis, bot. Se Hundäxing. - Dactylopterus, zool. Se Flyghane. - Dadel, Dadelhoning och Dadelpalm, bot. Se Phaenix. - Daduchos - Daedae taengri - Daedala - Daedalina, zool. Se Stjernkoraller. - Daedalus - Daemisagor, fornnordiska berättelser. Se Daemisögur. - Daemon, Lat., namn på ett slags andeväsenden. Se Demon. - Daendels, Herrmann Wilhelm. - Dafar, landskap i Arabien. Se Safar. - Dafne, Grek. mytol. Se Daphne. - Dafneforier, Grek. mytol., fest till Apollos ära. Se Daphnephorier. - Dag, motsatsen till natt, den tid, under vilken solen befinner sig öfver horisonten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odena Festliederen (1828) och de episka dikterna
Vijf-en-twintig jaren (1840), Hagar (1852) m. fl. –
räknas till det yppersta, som den nyare nederländska
literaturen fråmbragt, ehuru de flesta bland dem
röja ett tämligen starkt inflytande af Bilderdijk. En
samling af D:s poetiska verk utkom 1861–62.
Dactylis, bot. Se Hundäxing.
Dactylopterus, zool. Se Flyghane.
Dadel, Dadelhoning och Dadelpalm, bot. Se Phoenix.
Daduchos (af Grek. das, fackla, och echein, hålla,
bära), Grek. mytol., "fackelbärerskan", romarnas
Lucifera, ett af Artemis’ (Dianas) binamn, hvilket
tillkom henne såsom månens gudinna. Artemis afbildas
ofta med tvänne facklor i händerna.
Daedae taengri, Lam. rel., ett slags odödliga
andeväsenden, som funnos till före den synliga
verldens skapelse, hvarefter de fingo ett lefnadsmål
utan att egentligen vara underkastade dödens
lagar. Missnöjda med sitt ovissa öde, lemnade de
sina troner och sväfvade omkring i himlarna, tills
de slutligen råkade in i de onde andarnas rike och
derstädes vållade utbrottet af ett krig, som varade
i flere millioner år.
Daedala (Grek. daidala), Grek. mytol., tvänne fester:
en större, som firades hvart sextionde år, och
en mindre, som firades hvart sjunde. De ledde sitt
ursprung från em fabel, enligt hvilken Juno, sedan hon
i vredesmod öfvergifvit sin gemål, Jupiter, lockades
tillbaka derigenom att denne, på Cithaerons inrådan,
ställde framför sig på sin vagn en påklädd träbild
(daidalon), under föregifvande att det var hans
nya gemål.
Daedalina, zool. Se Stjernkoraller.
Daedalus (Grek. Daidalos), Grek. sagohist., en
berömd konstnär, hvilken sades härstamma från den
attiske sagokonungen Erechtheus och betraktades såsom
stamfader för de attiske daidalidernas slägt. Med
anledning af en svår förbrytelse förvisad från
Athen, flydde han till Kreta. Der byggde han,
på konung Minos’ befallning, bl. a. den bekanta
labyrinten, till fängelse åt vidundret Minotauros,
och när han sedermera sjelf inneslöts i densamma,
förfärdigade han åt sig och sin son Ikaros vingar,
medelst hvilka de flydde derifrån. Ikaros flög dock
för nära solen, så att vaxet i vingarna smälte,
hvarför han nedstörtade i det haf, som efter honom
kallades det ikariska. D. lär hafva varit den förste,
som skapade bilder med frigjorda lemmar och ledigare
kroppsställning. Äfven prisas han såsom uppfinnare af
flere bland de nödvändigaste verktygen: yxan, sågen
och borren m. fl. Öfver hufvud ar D. att betrakta
såsom en mytisk personifikation af den äldsta grekiska
konsten och arbetsskickligheten. Namnet D. betyder
konstnär. A. M. A.
Daemisagor, fornnordiska berättelser. Se Doemisögur.
Daemon, Lat., namn på ett slags andeväsenden. Se
Demon.
Daendels [dan-], Hermann Wilhelm, nederländsk general,
f. 1762, deltog 1788 i upproret mot arfståthållaren
Vilhelm V och måste för den skull fly, var 1793 och
1795 fransmännen
följaktig på krigstågen mot Holland och ingick
sistnämnda år som divisionsgeneral i den nyupprättade
Bataviska republikens tjenst. Sedan han 1799 med
framgång opererat mot engelsmännen och ryssarna, tog
han 1803 afsked från nämnda befattning. 1806 eröfrade
han Öst-Friesland och Westfalen, blef 1807 marskalk,
var 1808–11 guvernör öfver Nederländernas ostindiska
besittningar och deltog 1812–13 i Napoleons
fälttåg. 1815 fick D. i uppdrag att reorganisera de
holländska besittningarna på Guldkusten i Afrika,
hvilket uppdrag han fullgjorde på ett utmärkt
sätt. Död 1818.
Dafar, landskap i Arabien. Se Safar.
Dafne (Lat. Daphne), Grek. mytol. Se Daphne.
Dafneforier, Grek. mytol., fest till Apollos ära. Se
Daphnephorier.
Dag, motsatsen till natt, den tid, under hvilken
solen befinner sig öfver horisonten. På grund af
jordaxelns lutning mot ekliptikan är dagen af olika
längd för olika breddgrader, och årets längsta dag
är längre, i samma mån som man befinner sig närmare
någondera af polerna. Under eqvatorn äro dag och
natt året om hvardera tolf timmar. I Stockholm (59°
20 1/2’ n. br.) varar den längsta dagen 18 timmar
och 12 minuter. Vid polcirkeln, 66 1/2° n. br. eller
s. br., berör solen på den längsta dagen och den
längsta natten nätt och jämt horisonten och håller
sig för öfrigt på den förra öfver, på den senare
under densamma, så att dagen eller natten räcker
dygnet om. Vid sjelfva polerna är oafbruten dag
under årets ena hälft, och natt råder under den
andra. Solstrålarnas brytning i atmosferen (jfr
Refraktion) åstadkommer dock en modifikation i
ofvannämnda förhållanden på det sättet, att dagen
alltid blir något längre, än den teoretiskt skulle
vara. – I astronomisk mening är dag liktydigt med
dygn, och man skiljer mellan soldag (medelsoldag
och sann soldag) samt stjerndag. Jfr Dygn.
A. M-y.
Dagarnas namn. Indelningen i veckor, eller perioder
af sju dagar, var urgammal hos kaldéerna och
egypterna. Från de senare lånades den af judarna, och
från dessa öfvergick den till romarna, från hvilka
den, uppptagen i den julianska kalendern, infördes
i de kristna folkens tideräkning. Sjutalet i denna
indelning härleder sig, enligt Dio Cassius (i 3:dje
årh. e. Kr.), från de af forntidens folk antagna
sju "planeterna": Saturnus, Jupiter, Mars, solen,
Venus, Merkurius och månen (deras ordning räknad
från den mest aflägsna planeten). Hvar och en af
dygnets 24 timmar var helgad åt en särskild planet i
ofvannämnda ordning, och dagen erhöll sitt namn efter
den planet, som regerade dess första timme. Sålunda
fick veckans första dag, hvilken hos egypterna (enligt
samme Dio Cassius) var lördagen, hos romarna namnet
Saturni dies (jfr Eng. saturday), och de följande
dagarna benämndes af samma skäl solis dies (söndag),
lunae dies (måndag), Martis dies (tisdag), Mercurii
dies (onsdag), Jovis dies (torsdag) och Veneris dies
(fredag). Judarna upptogo den egyptiska veckan,
dock med den förändringen att lördagen (sabbaten)
blef dess sista dag i st. f. dess första.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
