Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oldskriftselskab", från hvilket utgått ej allenast flere
stora tidskrifter, utan äfven en mängd upplagor
och öfversättningar af isländska fornskrifteer. –
Den nordiska språk- och literaturforskningen har
efter Rask förts vidare af hans vän den särskildt som
öfversättare från fornnordiskan synnerligen flitige
och lycklige N. M. Petersen (1791–1862) samt af
S. Grundtvig, utgifvare af de danska folkvisorna,
och L. Wimmer m. fl. G. Stephens (f. 1813) har
särskildt utmärkt sig på runkunskapens område. På
de österländska språkens område efterträddes
Rask af N. Westergaard (1815–78). I den klassiska
filologien har J. N. Madvig (f. 1804) vunnit ett
europeiskt namn. – Den nyare politiska historien
har rönt mindre omvårdnad. De mest framstående
författarna på detta fält äro F. Schiern (f. 1816)
och C. F. Allen (1811–72), hvilken senare författade
"De tre nordiske rigers historie under Hans, Kristian
II, Frederik I, Gustav Vasa og grevefejden 1497–1536"
(1864–72), den nyare danska häfdateckningens mest
betydande verk. Bland framstående naturforskare må
nämnas fysiologen Eschrickt (1798–1863), geologen
Forchhammer (1794–1865) och zoologen Steenstrup
(f 1813), hvilken derjämte är en skarpsinnig
fornforskare. Mer än de vetenskapliga fackstudierna
torde dock de filosofiska arbetena hafva främjat
den allmänna folkbildningen. Heibergs estetiska
och Sibberns (1785–1872) mångskiftande verksamhet
samt framför allt Sören Kierkegaards (1813–55)
religionsfilosofiska arbeten hafva utöfvat ett
stort inflytande. Genom Heiberg vann den hegelska
filosofien, som efter honom fann talangfulla yngre
målsmän, stort inflytande bland allmänheten. I
början af sin akademiska lärarebana tycktes
H. L. Martensen (f. 1808) vilja tillämpa Hegels
metod i teologien. Mot detta försök uppreste sig
Kierkegaard. I en serie tankedigra och snillrikt
skrifna arbeten sökte den senare föra sina landsmän
från den estetiska och den etiska lifsåskådningen
till den kristligt religiösa. Oaflåtligt påpekade
han skiljaktigheterna mellan dessa åskådningar. Den
sistnämnda af dessa framställde han som en subjektiv
öfvertygelse, som hvilar endast på medvetandet af
den enskildes ansvarighet, men som är ur stånd att
gifva en objektiv visshet, hvarför kristendomen och
filosofiska system äro alldeles inkommensurabla. Då,
fastän alla kalla sig kristna, ingen motsvarade
hans ideala föreställning om en kristen, greps
han af vrede mot "den officiella kristendomen" i
statskyrkan och företog mot slutet af sin lefnad en
väldig stormlöpning mot densamma. Ehuru hans anfall
icke ledde till något resultat, bidrog han dock
i oberäkneligt hög grad att framkalla sedligt och
religiöst allvar hos den yngre generationen. Såsom
snille är Kierkegaard jämnbördig med Öhlenschläger
och Grundtvig. Under det Martensen i ett senare
skede af sitt lif med stor talang sökt på tänkandets
väg sprida ljus öfver den ortodoxa kyrkolärans
innehåll, har Rasmus Nielsen (f. 1809) – utgående
från Kierkegaard och Grundtvig, hvilka enligt hans
mening supplera
hvarandra – sökt noga bestämma gränserna mellan trons
och vetandets områden samt bevisa förenligheten
af religiös och vetenskaplig öfvertygelse. Under de
senaste femton åren har den positivistiska riktningen
införts i literaturen genom G. Brandes (f. 1842), som
utgifvit åtskilliga estetiska och literaturhistoriska
arbeten, riktade särskildt mot kristendomen och den
kristna verldsåskådningen. Ehuru Brandes ingalunda
saknat talangfulla anhängare och i allmänhet blifvit
matt bekämpad, torde dock denna riktning ännu hafva
vunnit föga spridning bland folket.
Hvad språket vidkommer blef, i synnerhet från midten
af 18:de årh., orimligheten af det öfverflödiga
användandet af utländska ord allt mera insedd. Redan
Holberg skämtade öfver att man skref "monsieur" och
"franco" på ett bref mellan Ringsted och Slagelse,
men använde likväl sjelf romanska ord i mängd. Tid
efter annan framställdes förslag till hela serier
af nya ord, bildade dels genom språkets egna medel,
dels och framför allt genom öfversättning eller
efterbildning af tyska ord (t. ex. "lidenskab"
af "leidenschaft", i st. f. "passion", "digter"
i st. f. "poet"), och fastän dessa förslag hånades
af konservativa författare, vunno dock många
bland dem burskap i språket. Ännu vid slutet
af 18:de årh. var frestelsen att söka mönster i
tyskan mycket större än förmågan att gå tillbaka till
danskans urkällor. I detta hänseende blef den nordiska
renaissancen i poesien mycket vigtig. Skaldespråket
hos Öhlenschläger och Grundtvig är i väsentlig mån
befruktadt af fornspråket och, i synnerhet hos den
sistnämnde, af allmogemålet. Den populariserande
framställningen af vetenskapens resultat och
den offentliga diskussionen af allmogesaken har
ytterligare kraft inländska ord för nya begrepp,
som i början framträdt i främmande orddrägt. Hvarje
ny europeisk kulturrörelse, som nått D., har börjat
med att tillföra språket en mängd främmande ord;
men omedelbart derpå hafva städse uppstått reaktioner
mot denna uppblandning, och dessa hafva alltid burit
några goda frukter. Så har H. K. Örsteds dansk-bildade
ord för naturvetenskapliga begrepp (t. ex. de kemiska
"ilt", väte, och "brint", syre) gifvit uppslag till
en sträfvan, som småningom framkallat en hel dansk
terminologi i naturvetenskaperna, synnerligast i
botaniken och zoologien. Det politiska språket,
som ännu på 1840-talet vimlade af främmande ord,
har efter hand nästan helt och hållet frigjort sig
från sådana. En icke ringa hjelp har danskan haft
af svenskan. Visserligen måste det förra språket,
medan det tillegnade sig och deltog i det europeiska
kulturarbetet, ständigt kämpa med utländskt inflytande
– i synnerhet hafva vårdslösa öfversättningar,
framför allt i tidningarna, gjort mycken skada –;
men i allmänhet torde det kunna sägas, att det danska
språkets ordförråd ej sedan medeltidens sista skede
varit renare, mera nordiskt, än nu. – Jämväl i detta
hänseende förtjenar således den närvarande tiden namn
af "nordisk renais-sance". – Äfven med afseende på
satsbildningen har en betydlig förändring försiggått
sedan Holbergs tid. Ehuru denne egde stor förmåga
och lust att framställa sina tankar på ett ledigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
