Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. David, Jacques Louis, fransk historiemålare - 2. David, Jérome Frédéric Paul - David, Pierre Jean, efter sin födelsestad kallad D. d'Angers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnen, samt föranledde hans inval i konstakademien
och utnämning till Ludvig XVI:s hofmålare. Derefter
begaf han sig åter till Italien för att göra sig
än mer hemmastadd i den romerska fornverlden. Från
Rom hemsände han Horatiernas ed (1785, Louvre), med
hvilken tafla han trädde i öppen och framgångsrik fejd
mot rococo-periodens förderfvade smak. Man har ansett,
att D. i denna och andra likartade framställningar,
i hvilka han låter en hjeltesjäl kämpa mot ett
sönderslitande öde, t. ex. Sokrates, emottagande
giftbägaren och Brutus, som åser sina afrättade
söners hemförande (1789, Louvre), velat gifva gestalt
och färg åt samtidens revolutionära idéer. Men
det kan sättas i fråga huruvida icke konstnären,
åtminstone vid utförandet af Horatierna och Brutus,
snarare hemtade sin inspiration från Corneille och
Voltaire, med hvilkas klassicism hans egen för öfrigt
hade ett visst slägttycke. Sant är likväl, att,
då revolutionen brast lös, D. skyndade att ställa
sig i hennes främsta led och att han såsom medlem af
nationalkonventet röstade för konungens, sin förre
beskyddares, död. Nu är han afgjordt revolutionens
målare. Regeringen uppdrager åt honom anordnandet af
alla nationalfester och republikens hedersbetygelser
(för det högsta väsendet m. fl.); åt hans hand
anförtros ledningen af konstens angelägenheter,
och konstakademien upplöses. Politikerns lidelser
kunde naturligtvis icke annat än störa konstnärens
verksamhet. Den 1790 började stora skissen till Eden
i bållhuset (Louvre) blef aldrig utförd. Endast det,
som i jakobinska kretsar kallades frihetens martyrium,
kunde under denna period någon gång lifva honom till
konstnärlig produktion, och då målade han liktaflor,
t. ex. Lepelletier på dödsbädden samt Den mördade
Marat, i hvilka hans forna naturalistiska uppfattning
åter framträder.
Såsom jakobin och som vän till Robespierre blef
D. efter den sistnämndes fall tvänne gånger fängslad
och var nära att träffas af dödsdomen; men han
återfick friheten 1795. I fängelset hade han från
sin berusning vaknat till lugnare känslor och fått
tid att bereda sig på återgången till sin egentliga
kallelse. I hans under fängelsetiden började,
men först 1799 fullbordade målning Sabinskorna,
hvilka söka skilja de kämpande romarna och sabinerna
(Louvre), måhända hans yppersta verk, förnimmes
liksom en fläkt af vänlighet och fridfullhet. Hans
republikanska ifver hade betydligt afsvalnat, och
efter Napoleons tronbestigning försmådde han icke att
egna sin pensel åt kejsaredömets förhärligande. Dermed
inträdde äfven hans konstnärsskap i ett nytt skede,
i hvilket det hade endast en ringa hjelp af de
antik-romerska skulpturbilderna. D. började nämligen
måla moderna nationella ämnen och porträtt. Han
framställde bl. a. Napoleon i olika situationer, af
hvilka den i Berlins k. slott befintliga Bonaparte
till häst, förande sin armé öfver Alperna kanske
är den effektfullaste. Bland hans porträtt må nämnas
Pius VII. På uppdrag af kejsaren utförde han vidare de
nu i Versailles uppsatta taflorna Napoleons kröning
och Örnarnas utdelande på Marsfältet (1810), hvilka
förskaffade honom utnämning till
kejsarens förste målare. Hans sista stora arbete blef den
1814 fulländade, men flere år förut började Leonidas
vid Termopylae (Louvre). Efter bourbonernas andra
restauration drabbades den gamle revolutionsmannen
(1816) af en landsförvisningsdom, som för alltid
skilde honom från fosterjorden. Då det äfven
förvägrades honom att komma till Rom, bosatte han
sig i Bruxelles, afslående den preussiske konungens
inbjudning att öfvertaga direktörskapet för Preussens
alla konstsamlingar. Nu inträdde den lugnaste och
fridfullaste perioden af hans långa lefnad, och en
afspegling deraf finner man i de ämnen, som behandlas
i hans sista verk, t. ex. Amor och Psyche, Telemak
och Eucharis samt Mars, afväpnad af Venus. D. afled
i Bruxelles d. 29 Dec. 1825. – En afgjord fiende
till rococotidens läckra, koketterande och eleganta
konst samt lifvad af den i Frankrike tilltagande
antiqvariska entusiasmen, sträfvade D., liksom
före honom Poussin, att med antiken till förebild
grundlägga en ny målarekonst i ren och sträng stil
samt med ett verkligt innehåll. Men för antikens
innersta väsende blef han främmande och förstod
af henne endast den yttre formen. Hans gestalter
förefalla studerade, kalla och uttryckslösa,
och rörelserna lida oftast af en teatralisk
uppstyltning. Hans färg är entonig; han såg naturen
med bildhuggarens öga, och linieföringens renhet var
för honom hufvudsaken. Trots sitt ensidiga studium af
antiken och sina derur abstraherade konstprinciper
var D. likväl en stor mästare. Derjämte egde han en
öfverlägsen förmåga som lärare. Inseende att det i
konsten fans något högre, än hvad han sjelf förmådde
åstadkomma, ville han icke, att hans lärjungar
skulle taga hans egna arbeten till mönster, utan
såg hälst, att de utbildade sig hvar och en efter
sin egen individualitet. Hans inflytande inverkade
omgestaltande på alla europeiska målareskolor. Bland
hans mest framstående lärjungar – antalet af dem,
som fingo undervisning på hans atelier, beräknas till
nära sex hundra – må nämnas Drolling, Drouais, Gérard,
Girodet, Gros, Ingres, Isabey och L. Robert. I Danmark
fortplantades hans åsigter af Eckersberg, och i den
svenska konsten stod Westin såsom en arftagare af
hans klassiska manér. R-n.
2. David, Jérôme Frédéric Paul, den föregåendes
sonson, baron, fransk politiker, f. i Rom 1823,
blef 1852 kommendant för militärdistriktet
Beni-Mansour i Kabylien samt 1853 ordonnansofficer
hos Jérôme Bonaparte och sedan hos dennes son
prins Napoleon. Efter Krimkriget (1853–56), i
hvilket han deltog, erhöll han på begäran afsked ur
krigstjensten. Derefter var han medlem af lagstiftande
kåren, i hvilken han blef en af ledarna för det
konservativa partiet (för de s. k. "arkadernas"
fraktion, en bonapartistisk klubb vid Rue de l’Arcade)
och hvars vice president han var 1867–69. År 1870
bidrog D. kraftigt till att göra kejsar Napoleon och
Ollivier benägna för krig med Tyskland. S. å. blef
han minister för de offentliga arbetena i Palikaos
ministèr. Efter kejsaredömets fall (d. 4 Sept. 1870)
flydde han till Belgien.
David, Pierre Jean, efter sin födelsestad kallad
D. d’Angers [dangsje], fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
