Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Demosthenes, atheniensisk fältherre under det peloponnesiska kriget - Demosthenes, forntidens störste talare - Demotika, stad i turkiska ejaletet Adrianopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Sicilien för att undsätta Nicias, men genom
dennes obeslutsamhet ledo båda fältherrarna ett
fullständigt nederlag samt tillfångatogos och dömdes
(413) till döden af de förbittrade syrakusanerna.
A. M. A.
Demosthenes, forntidens störste talare, föddes
omkr. 384 i Athen och var ende sonen i en välmående
borgerlig familj. Vid sju års ålder förlorade han
sin fader och sedermera, genom sina förmyndares
oredlighet, största delen af sitt fådernearf. Denna
omständighet utöfvade ett stort inflytande på hans
lefnadsriktning. Hans önskan att kunna personligen
utföra sin talan mot förmyndarna föranledde honom
nämligen att tidigt egna sig åt talarekonsten, i
hvilken den berömde rättegångstalaren Isaios blef
hans lärare. Kommen till mogen ålder, uppträdde
han (364) såsom åklagare mot sina förmyndare och
vann processen, men lyckades dock ej rädda mycket
af arfvet. Sedermera sysselsatte han sig under en
följd af år med att för andras räkning dels skrifva
rättegångstal och dels personligen uppträda såsom
sakförare eller rättegångsbiträde. Hans inre kallelse
drog honom dock till den politiske talarens värf,
och genom en okuflig viljekraft lyckades han att
öfvervinna de svåra hinder, som en svag kroppsbyggnad,
en kort andhemtning samt ett otydligt och sluddrande
målföre lade i vägen. Många berättelser finnas om de
öfningar, hvilka han för sådant ändamål företog, såsom
att hafva kiselstenar i munnen, när han talade,
för att derigenom tvinga tungan i dess rätta läge,
att deklamera under hastigt lopp eller under gående
uppför branta backar, att vid hafsstranden öfverrösta
böljornas brus o. s. v. Såsom offentlig talare och
statsman gjorde D. hufvudsakligen till sin uppgift att
rycka sina landsmän ur deras politiska försoffning,
höja deras patriotiska sjelfkänsla och egga dem till
energiska försvarsåtgärder mot den fara, som från
Macedonien hotade deras och hela Greklands frihet. En
del af hans tal, såsom i allmänhet riktade mot Filip
II:s försåtliga eröfringspolitik, erhöllo namnet
"filippiska", och några andra, hvilka särskildt
framhålla nödvändigheten af att mot Filip försvara
den med Athen förbundna staden Olynthos, kallas
"olynthiska tal". Men dels till följd af folkets
kortsynthet och politiska förslappning, dels till
följd af de af Filip köpte partigängarnas stämplingar
vunno D:s vältaliga och befogade varningsord
föga uppmärksamhet. Äfven deltog D. (346) i två
beskickningar till Macedonien; men hans ämbetsbröder,
bland dem AEschines, läto alla vinna sig för Filips
sak, och den fredstraktat, som afslutades genom
dessa beskickningar, blef derför i högsta grad
ofördelaktig för Athen. Med anledning deraf väckte
D. mot AEschines en anklagelse för högförräderi,
hvilken dock underkändes af domstolen. Alltför sent –
när Filip (340), såsom af amfiktyonerna vald fältherre
i ett s. k. "heligt krig" mot lokrerna, inryckte i
hjertat af Grekland och intog en hotande ställning
vid Elatea – öppnades athenarnas ögon för farans
verklighet. Under den allmänna bestörtningen var
D. den ende, som behöll fattningen. Han uppmanade
folket att fatta mod och rusta
sig till motvärn samt lyckades att åvägabringa
ett förbund med det dittills mot Athen fientliga
Thebe. Dessa staters förenade stridskrafter vunno
till en början några fördelar, men ledo (338)
det afgörande nederlaget vid Chaeronea, hvarmed
Greklands motståndskraft i sjelfva verket var
bruten. D. fick det ärofulla, men sorgliga uppdraget
att hålla liktalet öfver de i striden fallne,
och 337 föreslog Ktesiphon, att han för sina stora
medborgerliga förtjenster måtte offentligen belönas
med en gyllene krans. Mot detta förslag gjordes dock
gensägelse af hans hätske vedersakare AEschines,
och den af sådan orsak inledda rättegången uppsköts
af okänd anledning ända till 330, då D. – efter
att med sitt mästerliga tal "Om kransen" hafva
besegrat sin motståndare – erhöll den föreslagna
belöningen (jfr AEschines). Efter Filips plötsliga
död (336) sökte D. förmå grekerna till gemensam
resning för att afskudda det macedoniska oket;
men denna resning qväfdes genom den unge Alexanders
beslutsamma uppträdande, och den förskräckliga hämd,
som drabbade Thebe, betog athenarna all lust till
vidare motstånd. D., som endast med möda undgick faran
att blifva utlemnad till Alexander och fortfarande var
föremål för det macedoniska partiets hat, invecklades
(324) i den ryktbara Harpalos-processen (han
anklagades nämligen för att hafva låtit besticka sig
af Alexanders förrymde skattmästare) och dömdes, ehuru
tvifvelsutan oskyldig, att bota femtio talenter. Då
han ej var i stånd att erlägga denna oerhördt stora
summa, kastades han i fängelse, men lyckades undkomma
och uppehöll sig såsom landsflyktig dels på Egina,
dels i Troizen, vemodsfullt blickande öfver till den
attiska kusten. Underrättelsen om Alexanders död
(323) gaf öfver hela Grekland signalen till nya
frihetsrörelser. D. hemtades på ett krigsskepp
till Piraeus och mottogs af folket i triumf såsom
den grekiska frihetens hängifne och vältalige
målsman. Snart tog likväl det af D. ifrigt förordade
befrielsekriget mot den macedoniske ståthållaren
Antipater en olycklig vändning, och för att undgå
segrarens hämd flydde D. till Poseidonstemplet på
ön Kalauria, och då han äfven der efterspanades af
Antipaters utskickade, tog han gift (322). – Såsom
talare egde D. i högsta grad och i den lyckligaste
förening förtjensterna af det språkliga uttryckets
renhet och skärpa, framställningens konstnärliga
fulländning, bevisningens öfvertygande, styrka,
tankarnas ädelhet samt en liflig, omedelbar och
med innehållets beskaffenhet alltid harmonierande
känslostämning. Också äro hans tal allmänt erkända
såsom oöfverträffade mästerstycken, om än hans samtida
vedersakare, med anledning af den stora möda som
han nedlade på deras utarbetande, påstodo, att de
"luktade af lampos". Under D:s namn ega vi ej mindre
än 61 tal, af hvilka dock några med säkerhet
äro understuckna. Äfven finnas 56 proemier, eller
inledningar till tal, och 6 bref, alla skäligen
misstänkta såsom oäkta. A. M. A.
Demotika, stad i turkiska ejaletet Adrianopel,
nära Maritza. Omkr. 4,500 innev., mest
greker. Silkesberedning och krukmakarearbeten. I
D. uppehöll sig Karl XII från d. 17 Mars till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
