Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Desaix de Voygoux, Louis Charles Antoine, fransk general - De Sanctis, Francesco, italiensk literaturhistoriker och statsman - Desappointera - Desargues, Gaspard, fransk matematiker - Desarmera - Desatir - 1. Desaugiers, Marc Antoine, fransk kompositör - 2. Desaugiers, Marc Antoine Madeleine, fransk skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvarade Kehl två månader och medverkade vid
Rhen-öfvergången d. 20 April 1797, då han blef
sårad. Efter sitt tillfrisknande kallades han
till Bonaparte i Italien, och 1798 åtföljde han
denne till Egypten. D. utförde tåget till Öfre
Egypten samt afslöt fördraget i El Arisch d. 24
Jan. 1800, återvände derefter till Europa och sändes
till Napoleons armé i Italien. Den 14 Juni s. å.,
då slaget vid Marengo utkämpades, var han med sin
division sänd till Novi. Han inträffade på slagfältet,
då Napoleon redan ansåg nederlaget gifvet, upptog de
vikande och öfvergick sedan till anfall, hvarigenom
segern fästes vid de franska vapnen. Under denna
hjeltebragd fann han sin död. D. var en krigare med
mycken begåfning, grundlig bildning och ädel karakter.
C. O. N.
De Sanctis, Francesco, italiensk literaturhistoriker
och statsman, f. 1818, deltog i Maj 1848
i upproret mot bourbonerna och blef inom
revolutionsministèren generalsekreterare för
den offentliga undervisningen. Efter bourbonernas
återkomst flydde han till Cosenza, men på våren 1850
kastades han i fängelse. 1853 landsförvisades han
till Amerika, men flydde och kallades snart derefter
till lärare i estetik och italiensk literatur vid
polyteknikum i Zürich. 1860 återvände han till
Italien och blef prefekt i provinsen Principato
ulteriore. 1861 blef han deputerad. 1861–62 var han
undervisningsminister. 1878 tillträdde han detta
ämbete för andra gången. De förnämsta af hans arbeten
äro: Saggi critici (1868–73), Saggio sul Petrarca
(1869) och den mycket spridda Storia della litteratura
italiana (1872).
Desappointera [-påängtera; Fr. désappointer],
utstryka ur en förteckning, afföra ur rullorna;
svika, gäcka (någons förväntan). – Desappointement
[-påängtömang], Fr., utstrykning ur rullorna;
sviken förhoppning.
Desargues [dösarg], Gaspard, fransk matematiker,
f. 1593, d. 1662, ingick i militärståndet och deltog,
tillsammans med bl. a. Descartes, i belägringen af La
Rochelle (1628), men tog snart afsked och var derefter
sysselsatt med vetenskapliga studier. I matematikens
historia intager han en särdeles framstående plats
såsom den förste bearbetaren af den s. k. nyare eller
syntetiska geometrien. Han grundlade flere vigtiga
teorier, hvilkas betydelse först i 19:de årh. blifvit
tillräckligt uppmärksammad: teorien för transversaler
och homologiska figurer samt poler och polarer, vidare
den perspektiviska geometrien och projektionsmetoden
m. fl. D. var den förste, som betraktade samtliga de
koniska sektionerna såsom projektioner af cirkeln,
hvarigenom han lyckades införa en anmärkningsvärd
enkelhet vid deras behandling. Hans förnämsta
skrift är Brouillon-projet d’une atteinte aux
événements des rencontres du cône avec son plan
(1639). 1864 utgåfvos hans arbeten af Poudra,
under titeln Oeuvres de Desargues. För öfrigt var
D. hemmastadd ej allenast inom arkitekturen och
ingeniörvetenskapen, utan äfven inom metafysiken
och teologien, så att Descartes, hvilken ofta
omnämner honom i sina bref, brukade säga, "att han
mera litade på D. än på tre teologie professorer".
G. E.
Desarmera (Fr. désarmer, af Lat. arma, vapen),
afväpna, göra värnlös. – Desarmera en fästning betyder
att sätta den i samma tillstånd, som den var före
armeringen. W. G. B.
Desatir, Arab. (plur. af Pers. destur, regel),
en föregifven urgammal samling af sexton heliga
skrifter af gammalpersiska profeter, på ett numera
obekant iranskt språk. Denna urkund åtnjöt ända in
i 17:de årh. stort anseende såsom en hufvudkälla
för den gammalpersiska religionsläran (parsismen).
Det anses emellertid nu såsom afgjordt, att man, i
afsigt att gifva helgd åt gamla traditioner, hopsatt
verket i nyare tiden, sannolikt under stormogul Akbars
tidehvarf (1556–1605). Det innehåller intressanta
underrättelser om hindureligionen, särskildt den
brahmanska kastläran.
1. Desaugiers [däsåsjie], Marc Antoine,
fransk kompositör, f. 1742, d. 1793, skref flere
operor samt ett requiem öfver Sacchini och
"hierodramen" Prise de la bastille, som uppfördes
i Paris vid den stora edsfesten 1790. Hans musik
berömmes för friskhet och naturlighet, hvilka
egenskaper öfverskylde bristerna i det tekniska.
A. L.
2. Desaugiers [däsåsjie], Marc Antoino
Madeleine, fransk skald, den förres son, f. 1772,
visade tidigt en så afgjord dramatisk begåfning, att
fadern afstod från sin plan att låta honom studera
till prest. 1791 gjorde han sitt literära lärospån
med en operatext, som han bearbetat efter Molières
"Le médecin malgré lui" och till hvilken fadern
satt musik. 1793 begaf han sig till San Domingo,
der han invecklades i de revolutionära händelserna
och med nöd undgick att guillotineras. Sedan han
1795–96 uppehållit sig i Förenta staterna, återvände
han 1797 till Frankrike, der han åter började
skrifva för teatern. Ett af hans bästa stycken från
denna tid är Testament de Carlin (1799). Men hans
egentliga ryktbarhet härrör från 1805, då han började
underhålla repertoaren för Vaudeville och Variétés.
Bland de många små lustiga stycken, som han skref
för dessa teatrar, nämnes Díner de Madelon (1813)
såsom det yppersta. Sin egentliga betydelse har
emellertid D. på visans område, der han öfverträffas
endast af Béranger. I fråga om frisk ingifvelse och
osökt glädtighet anses han till och med stå högre
än denne mästare. Hans dryckessånger, kärleksvisor
och parodier, som återfinnas i Chansons et poésies
diverses (1808–16; ny uppl. 1858), äro trogna uttryck
för det franska folkets stämning under de olika
tider, då de diktades. Nu äro de till större delen
förgätna och liknas af Sainte-Beuve vid "champagne,
från hvilken fradgan försvunnit". D. karakteriseras
af Nodier på följande sätt: "Skälmsk utan elakhet,
skrattade han åt allt, men tillät sig aldrig att
göra någon till föremål för åtlöje." D., som på
ett mästerligt sätt föredrog sina visor vid pianot,
var en eftersökt gäst i Paris’ bästa kretsar och
fungerade i många år som president i den vittra och
epikureiska klubben "Caveau möderne". Hans enda
regelbundna verksamhet var direktörskapet vid
vaudeville-teatern 1815–20. Död 1827.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
