Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1185-1186 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Differential-anemometer - Differential-barometer - Differential-block, mek. Se Differential-rörelse - Differential-galvanometer - Differential-induktor - Differential-kalkyl, matem. Se Differentialräkning - Differential-manometer - Differential-observationer - Differential-räkning l. Differential-kalkyl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Differential-anemometer, fys., ett instrument,
bestående af ett böjdt glasrör, med två vertikala ben,
af hvilka det ena upptill är omböjdt i horisontal
riktning. Om man i ett sådant rör häller en vätska och
vänder den horisontala rördelens mynning mot vinden,
så stiger vätskan i det andra benet högre, i samma mån
som vindtrycket är starkare. Detta instrument skiljer
sig från anemobarometern (se Anemometer) derigenom
att rörbenen innehålla olika vätskor med olika
täthet – en förbättring, som infördes af Wollaston.
L. A. F.

Differential-barometer, fys., ett instrument,
som angifver lufttrycket genom volymen hos en
afspärrad luftmassa, hvilken, allt efter tryckets till-
eller aftagande, sammandrages eller utvidgas. Detta
instrument, uppfunnet af August och förbättradt af
Kapp, är användbart företrädesvis vid höjdmätningar.
L. A. F.

Differential-block, mek. Se Differentialrörelse.

Differential-galvanometer, fys., en apparat till
bestämmande af det elektriska ledningsmotståndet i
en metalltråd. Se Galvanometer.

Differential-induktor (jfr Induktor), fys.,
ett af Dove upprunnet instrument, afsedt att mäta
skilnaden mellan strömmar, som äro inducerade genom
friktionselektricitet. Detta instrument har följande
utseende. Två från hvarandra medelst lack eller harts
väl isolerade spiraler af koppartråd, förbundna till
en spiral, äro upprullade på starka glascylindrar,
inuti hvilka ligga väl isolerade induktionsspiraler,
som äro förenade med en galvanometer, hvarpå den
inducerade strömmen kan iakttagas, medan ett
batteri urladdas genom de yttre spiralerna. –
Differentialinduktor var förr benämning på en
apparat, med hvilken Faraday anställde försök öfver
elektricitetens fördelning i vätskor och gaser. Detta
instrument bestod af två från hvarandra isolerade
metallkulor, af hvilka den större omslöt den mindre. I
mellanrummet fans det ämne, som skulle undersökas.
L. A. F.

Differential-kalkyl, matem. Se Differentialräkning.

Differential-manometer (jfr Manometer), fys.,
en för uppmätning af höga tryck afsedd manometer,

som består af en följd af efter hvarandra ställda
och med hvarandra kommunicerande häfvaremanometrar,
hvilka nedtill äro fyllda med qvicksilfver och upptill
med luft eller vatten. Det första manometerröret
sättes in i väggen till det rum, der trycket skall
mätas; det sista är öppet. Trycket åstadkommer,
att qvicksilfret sjunker i det första, tredje,
femte röret o. s. v., men stiger i det andra,
fjerde, sjette o. s. v. Tryckskilnaden mellan det
slutna rummet och den yttre luften blir då lika med
summan af tryckskilnaderna i rören, tagna parvis
efter hvarandra. L. A. F.

Differential-observationer, astron., kallas vanligen
i den praktiska astronomien de iakttagelser, genom
hvilka det relativa läget af tvänne hvarandra skenbart
nära belägna himlakroppar

bestämmes. Medelst sådana iakttagelser –
till hvilkas anställande merendels begagnas
s. k. mikrometrar (tråd- eller filarmikrometer,
heliometer o. s. v. – finner man antingen
differenserna mellan de båda himlakropparnas
rektascensioner och deklinationer eller
ock deras ömsesidiga vinkelafstånd samt
positionsvinkeln, d. ä. vinkeln emellan en genom
de båda objekten lagd storcirkel och enderas
deklinationscirkel. Dubbelstjernmätningar äro
nästan utan undantag differentialobservationer, och
bestämmandet af kometers och små planeters lägen på
himmelen sker medelst sådana. – Stundom få, ehuru
något oegentligt, äfven sådana iakttagelser namn af
differentialobservationer, i hvilka de med hvarandra
jämförda objektens deklinationsskilnad visserligen är
liten, men der dessa objekt i rektascension kunna stå
tämligen långt ifrån hvarandra. Dylika iakttagelser,
som oftast anställas medelst meridian-instrument,
kallas vanligen zonobservationer, emedan de vid
hvarje observationstillfälle omfatta en mängd
stjernor inom en smal, med eqvatorn parallel zon.
H. G.

Differential-räkning l. Differential-kalkyl, matem.,
den gren af matematiken, som handlar om funktioners
derivator. Denna räkning angifver dels metoder för
bestämmande af olika funktioners derivator, dels
dessas användning vid undersökning af funktioner och
särskildt deras utveckling i serie. Vanligen hänföres
till differentialräkningen äfven densammas mera
omedelbara tillämpning på kroklinier och buktiga
ytor. Differentialräkningen utgör grundlaget för
nästan hela den högre matematiken. För öfrigt
eger den vidsträckt tillämpning inom mekaniken och
fysiken samt i allmänhet på hvarje företeelse, som
är underkastad en i någon mån känd lag. På senare
tider har den börjat finna användning äfven inom
psykologien. Upptäckten af detta räknesätt, hvartill
ansatser kunna spåras redan hos Archimedes, gjordes
ungefär samtidigt af Newton och Leibniz samt bildar
en af glanspunkterna i matematikens historia. Newton
hade redan mot slutet af 1660-talet funnit flere
af differentialräkningens satser, men lyckades
ej åt den nya kalkylen (af honom sjelf kallad
fluxionskalkyl) gifva en fullt lämplig och på
rent matematiska principer grundad form. Leibniz,
hvilken dels sjelf sysselsatt sig med liknande
undersökningar, dels fått kännedom om Newtons satser,
fullbordade några år senare upptäckten, införde det
ännu brukliga beteckningssättet, lyckades
sjelfständigt härleda grundreglerna och utgaf 1684 en
afhandling derom i "Acta eruditorum". 1687 följde
Newtons första offentliga meddelande i ämnet. Namnet
differentialräkning infördes af Leibniz, hvilken
bestämde den nya kalkylen såsom en räkning med
differentialer, d. v. s. variabla storheters
oändligt små tillväxter. Redan under de båda
upptäckarnas lefnad uppstod en häftig strid angående
företrädesrätten i afseende på upptäckten, och
denna strid har fortgått ända in i våra dagar, ehuru
den numera kan anses i hufvudsak afgjord. – Bland
dem, som inlagt förtjenst om differentialräkningens
utbildande, kunna nämnas Jacques och Jean Bernoulli
samt L’Hôpital, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>