Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikt - Dikt, sjöv. - Dikta, skeppsb. - Diktal, sjöv. Se Duc d'Able. - Diktamen - Diktator - Diktatur - Dikte - Diktera - Diktion - Diktionär - Diktkonst. Se Skaldekonst. - Diktys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dikt (af Lat. dictum, uttaladt ord), skaldestycke,
poem; uppdiktadt tal, osanning. Jfr Poem och
Skaldekonst.
Dikt l. Dikt an (T. dicht an), sjöv., tätt intill. Då
rodret lägges åt sidan så mycket som möjligt, säges
det läggas "dikt ombord".
Dikta, skeppsb., genom särskildt för ändamålet
inrättade mejslar (rand- och gradmejslar) utpressa
kanterna i vexlar och skarfvar på ett plåtarbete,
så att fogarna mellan plåtarna blifva fullkomligt
ang- eller vattentäta. Endast genom nitning kan
fullkomlig täthet ej åstadkommas. Jfr Drifva.
J. G. B.
Diktal (förvrängning af Duc d’Albe), sjöv. Se
Duc d’Albe.
Diktamen (Lat. dictamen, af dictare, förestafva),
förestafning, föresägning; föreskrift; någonting som
skrifvits efter förestafning eller föresägning. Jfr
Diktera.
Diktator (Lat. dictator), ämbetsman med oinskränkt
myndighet. 1. Titel på en fornromersk ämbetsman,
som tillsattes vid utomordentliga tillfällen. Man
vet ej med visshet när en diktator första gången
utnämndes i Rom, men sannolikt är, att det skedde
straxt efter konungamaktens af skaffande. I
äldsta tider var magister populi (förman för folket)
titeln på innehafvaren af ifrågavarande ämbete. Han
tyckes hafva betraktats såsom en för ett visst
tillfälle utsedd ämbetsbroder åt konsulerna, men
med vidsträcktare befogenhet än dessa. Vanligen
tillsattes diktatorn för ett bestämdt ändamål
eller för fullgörandet af ett särskildt uppdrag,
ursprungligen – efter all sannolikhet – för att
anföra hären vid hotande krigsfara. Ämbetstiden
var sålunda enligt sakens natur inskränkt till den
tid, som uppdragets utförande kräfde, samt fick
ej öfverstiga sex månader, och ej räcka längre, än
den ämbetsman, af hvilken diktatorn var tillsatt,
hade rätt att qvarstå i sitt ämbete. Diktatorn var
egentligen anförare för fotfolket och utnämnde sjelf
en magister equitum, eller rytteribefälhafvare,
som stod under honom. Bland de icke krigiska uppdrag,
hvilka en diktator hade att besörja, voro att hålla
val och inslå den s. k. clavus annalis, "årsspiken"
(se Clavus), m. m. Diktatorn utnämndes af en konsul
(eller konsulartribun), vanligen på grund af ett
senatsbeslut. Senare förekommo fall, då diktator
tillsattes af folkförsamlingen. I början voro endast
patricier valbara. Den förste plebej, som blef
diktator, var C. Marcius Rutilus, 356 f. Kr. Längre
fram i tiden blef det sed att välja en f. d. konsul
till diktator. Under senare tider voro en eller annan
gång två diktatorer samtidigt i verksamhet.
Ursprungligen gällde rätten att vädja till folket
(provokationen) icke mot diktatorn. Denne hade
likaledes en mera sjelfständig ställning i förhållande
till senaten och var, som det tyckes, till en början
höjd äfven öfver folktribunernas åtgöranden. I senare
tider var likväl hans militäriska makt underkastad
de ifrågavarande inskränkningarna. Småningom kom
diktaturen ur bruk. För krigiskt ändamål tillsattes
en diktator sista gången år 216 och för annat uppdrag
år 202 f. Kr. Visserligen förekommo diktaturer äfven
sedermera, såsom Sullas och Caesars; men dessa voro
strängt taget af annat slag, och åtminstone den
första var icke inskränkt till viss tid. År 44
f. Kr. afskaffade Antonius detta ämbete för alltid.
En diktator fans äfven i de latinska samhällena. Der
tyckes en sådan ämbetsman hafva varit ett slags
efterträdare åt konungarna, hvilka längre fram i tiden
valdes för år och äfven stundom synas hafva haft en
annan ämbetsman vid sin sida. Under Roms välde hade
diktatorn kommunal befogenhet.
2. Ordet diktator i modern mening skiljer sig till
betydelsen i väsentlig mån från diktator i romersk. En
romersk diktator innehade en fullt laglig myndighet,
hvaremot den moderne står i alla afseenden utom lagen
– ej allenast så, att han ej är bunden af statens lag,
utan så, att sjelfva benämningen diktator är främmande
för alla moderna staters författningar. Senare tiders
diktaturer hafva oftast tillkommit genom en statskupp
(Santa Anna), stundom på uppdrag af landet sjelf
(Cavaignac). En diktatur kan vara berättigad
och stundom nödvändig. Det kan nämligen gifvas
tillfällen, då den lagliga styrelsen – till följd af
otillräckligheten af de medel, som författningsenligt
stå henne till buds, eller emedan hon, naggad af
partierna, upptages af sjelfförsvar mot dem – saknar
kraft att tillämpa lagen i hela dess omfång samt är
ur stånd att rädda staten från undergång. Diktaturen
innebär kraft, oberoende af småintressens påtryckning
och frihet från hämmande formaliteter. Den är en
öfvergående absolut makt. Derigenom skiljer den sig
från den absoluta monarkien, hvilken gör anspråk
på samt väcker föreställning om beständighet, och
detta är orsaken till att de ifrigaste demokrater
kunna försvara och förorda denna anarkiens monarki,
på samma gång som de bekämpa envåldskonungadömet. –
Diktatorisk, som har afseende på en diktator;
oinskränkt befallande, egenmäktig. R. Tdh. J. Th. W.
Diktatur (Lat. dictatura), en diktators ämbete;
en diktators makt och myndighet. Jfr Diktator.
Dikte, i forntiden namn på en bergsträcka i östra
delen af ön Kreta. Ursprungligen betecknade det
de nuv. Lasitibergen, hvilka ansågos som Zevs’
födelseort, sedermera den östligare bergskedjan,
som sträcker sig ända till Kretas östra udde.
Diktera (af Lat. dictare, ofta säga, af dicere,
säga), föresäga eller förestafva någon hvad han skall
skrifva; föreskrifva, ingifva. Jfr Diktamen.
Diktion (Lat. dictio, af dicere, säga), en
författares språk och skrifsätt, stil; uttalssätt.
Diktionär (Fr. dictionnaire), ordbok, lexikon.
Diktkonst. Se Skaldekonst.
Diktys, Grek. sagohist., en kretens, Idomenevs’
följeslagare under trojanska kriget. En dagbok
öfver tilldragelserna under detta krig, hvilken
under Neros regering lär hafva påträffats i
D:s graf på Kreta, utgafs för att vara dennes
arbete, men är tydligen författad af någon
bland Neros samtida. En latinsk öfversättning,
verkställd (sannolikt omkr. 300 e. Kr.) af en
viss Septimius, finnes ännu i behåll, hvaremot
originalet redan på 1400-talet förgäfves söktes.
A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
