Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dispersion - Dispondé - Disponenda - Disponent - Disponera - Disponabel - Disposition - Disproportion - Disputa - Disputabel - Disputant - Disputation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgör den totala dispersionen, till skilnad från partiella
dispersioner, d. v. s. vinklarna mellan andra strålar,
som genomgått prismat, t. ex. mellan den gröna och
den röda, mellan den gula och den blåa, o. s. v. Den
totala dispersionen beror dels på skilnaden mellan
de yttersta strålarnas brytningsexponenter och
dels på infallsvinkeln. Under lika infallsvinkel
mot prismer med lika stor brytande vinkel, men
af olika ämnen, är dispersionen proportionel mot
skilnaden mellan brytningsexponenterna, och hos
ett och samma prisma tillväxer dispersionen med
infallsvinkeln. Hela spridningen, d. v. s. vinkeln
mellan de yttersta färgstrålarna, står till den
vinkel, som medelstrålen (vanligen motsvarande linien
E i spektrum) blifvit bruten från sin ursprungliga
riktning, i ett konstant förhållande, som kallas
ämnets spridningsförmåga. Om man sålunda t. ex. af
kronglas och flintglas förfärdigar prismer och
ställer så till att den stråle, som befinner sig
i prismats midt, är lika starkt bruten i båda, så
blir dock vinkeln mellan de yttersta strålarna och
till följd deraf spektrets längd högst olika, i det
flintglaset har en betydligt större spridningsförmåga
än kronglaset. Spridningsförmågorna hos flintglas
n:o 13, kronglas n:o 9 och vatten äro resp. 0,067,
0,039 och 0,038. Jfr Anomal dispersion. L. A. F.
Dispondé (Lat. dispondeus, af Grek. dis, dubbelt,
och spondeios, se Spondé), metr., en af två spondéer
bestående versfot (–, –).
Disponenda, Lat. (af disonere, ordna, anordna),
kallas i bokhandeln till försäljning mottagna, men
ej sålda böcker, som derför stå till förläggarens
förfogande.
Disponent (af Lat. disponere, ordna, anordna),
förvaltare, med fullmakt försedd ställföreträdare
för bolag.
Disponera (af Lat. disponere), ordna, anordna;
förordna; ombesörja; förfoga öfver. – Disponerad,
hågad, böjd, stämd (för någonting).
Disponibel (Fr. disponible, af Lat. disponere, ordna,
anordna), som står till någons förfogande. –
Disponibilitet, det tillstånd, i hvilket
vissa ämbets- och tjenstemän (militärer och
diplomater) befinna sig, då de äro fritagna från
tjenstgöring, men hafva skyldighet att, i händelse
af behof, åter inträda i densamma.
Disposition (Lat. dispositio), anordning,
mått och steg; förfogande; sinnesstämning. –
1. Musikt. Inrättningen af ett tonstycke;
sammansättningen af stämmorna i ett
orgelverk; beskaffenheten af en sångröst. –
2. Retor. Fördelningen och inordningen af materialet
för ett literärt arbete (afhandling, uppsats,
tal o. s. v.). – 3. Krigsv. Sammanfattningen af de
anordningar en befälhafvare vidtager för att utföra
en marsch, inleda och utkämpa en strid o. s. v. Jfr
Position.
Disproportion (Med. Lat. disproportio),
missförhållande. Jfr Proportion.
Disputa (La disputa del sacramento), Ital.,
"nattvardsstriden", det vanliga, men oegentliga
namnet på en af Rafaels vatikanska fresker, hvilken
framställer Teologien.
Disputabel (Fr. disputable, Lat. disputabilis),
som kan omtvistas, obevisad. Jfr Odisputabel.
Disputant (jfr Disputera), en som deltager i en
(offentlig) disputationsakt, företrädesvis en som
offentligen försvarar en tes eller en afhandling. Jfr
Disputator.
Disputation (Lat. disputatio, af disputare,
hafva olika åsigter, utbyta meningar),
meningsutbyte, lärd strid, företrädesvis om
offentliga meningsutbyten angående en för
vinnande af ’lärdomsgrad eller erhållande
af lärarebefattaning eller för pastoralexamen
utgifven vetenskaplig skrift. Disputationer hållas
vid vissa läroanstalter (universitet, allmänna
läroverk o. s. v.) samt inför domkapitlen. – Redan
i universitetens äldsta tid (1100- och 1200-talen)
utgjorde disputationerna – hvilka länge fingo sitt
förnämsta innehåll från striderna mellan skolastiker
och humanister – de förnämsta lifsyttringarna vid
nämnda lärdomssäten. Med universitetsinstitutionen kom
äfven disputationsväsendet till Sverige, och det stod
här i flor, långt innan konstitutionerna lagbestämt
dess former. I Johannes Rudbeckii konstitutioner af
år 1606 för Upsala universitet (de äldsta kända,
hvilka likväl aldrig vunno offentlig sanktion)
var stadgadt, att disputationer skulle hållas
kl. 7–10 f. m. om lördagarna, på hvilka dagar
inga föreläsningar höllos. De teser, som skulle
blifva föremål för ordskifte, borde åtta dagar före
anslåendet uppvisas för dekanus, och denne måste sjelf
vara närvarande vid ventilationen för att tillse, att
allt gingo rätt till och att god ordning iakttoges.
Ingen fick utan laga förfall undandraga sig att
vara opponont eller respondent. De studerande skulle
tillhållas att infinna sig, och de frånvarandes namn
borde antecknas. Praeses fick ej göra några bittra
utfall mot opponenterna eller med öfverdrifven
skärpa bemöta deras anmärkningar. I samma urkund
ålades det professorerna att disputera två gånger
om året. Enligt konstitutionerna för Upsala af år
1655 och för Lund af år 1666 (hvilka i hufvudsak
stämma öfverens) skulle hvarje professor åtminstone
en gång om året författa och offentligen ventilera
en disputation. Inga andra än professorer och de,
som vunnit någon akademisk grad, egde rätt att
"presidera för" afhandlingar. Öfriga disputanter måste
ställa sig såsom respondenter under professorers
eller magistrars (doktorers) presidium. Sex dagar
före ventilationen skulle disputationen anslås
och exemplar utdelas (det senare skedde vanligen i
kyrkan efter gudstjenstens slut). Praeses öppnade
disputationsakten med ett kort tal, och derefter
framställde opponenterna sina anmärkningar. Hela akten
fick ej räcka mer än fyra timmar. Jämte offentliga
disputationer voro äfven, till ungdomens utbildning,
enskilda disputationsöfningar anordnade, och det
ålåg dekanus att öfvervaka dem. Teserna vid dessa
öfningar voro stundom författade af praeses eller
respondens, stundom (och oftast) hemtade ur någon
godkänd författare. Endast i fall de voro författade
af en professor, var det tillåtet att trycka
dem. För att vinna promotion inom någon fakultet
måste kandidaterna, efter forutgången disputation
"pro exercitio" (för öfnings skull), "disputera pro
gradu". Gradualdisputationerna utmärkte sig för
en synnerlig högtidlighet. Rektor skulle der infinna
sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
