Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dragtaft - Draguignan - Dragör - Drahomira, böhmiskt personnamn. Se Dragomir. - Draisine, Fr., ett slags åkdom, som framdrifves med vefstake. Se Dressin. - Drakarnas bädd. Se Drakbädd. - Drakbergen, berg i Kaplandet. Se Katlambabergen. - Drakblod - Drakblodsträdet, bot. Se Dracaena. - Drakbädd - Drake
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplagan af Svenska farmakopén (1846) föreskref,
att hartset skulle smältas i ett kopparkärl,
att derefter först terpentinolja (småningom) och
sedan spanska flugor skulle tillsättas samt att
blandningen skulle digereras i en glasflaska under
tolf timmar. Sedan vätskan derefter silats genom
linne, skulle man med densamma bestryka svart
utspändt taft två gånger om dagen under fyra
dagar. I sjunde uppl. af nämnda farmakopé (1871)
är dragtaft undanträngdt af tela vesicatoria
l. vesicatorium de Albespeyres. Se Tela vesicatoria.
O. T. S.
Draguignan [-ginjä́’ng], hufvudstad i franska
depart. Var (Provence), i en sidodal till floden
Argens. 9,450 innev. (1872). En mängd små abriker.
Dragör, stad på sydöstra kusten af den danska ön
Amager, vid södra ingången till Drogden. Omkr. 2,000
innev., hvilkas hufvudnäring är sjöfart. 1878
räknade stadens handelsflotta 70 fartyg, med
tillsammans 10,720 tons drägtighet. Hamn för
mindre fartyg. Vigtig lotsstation, med 40 lotsar.
V. Ebg.
Drahomira, böhmiskt personnamn. Se Dragomir.
Draisine [dräsin], Fr., ett slags åkdon, som
framdrifves med vefstake. Se Dressin.
Drakarnas bädd. Se Drakbädd.
Drakbergen, berg i Kaplandet. Se Katlambabergen.
Drakblod, Sanguis draconis, med. farmak., ett sprödt
harts af en ljusare eller mörkare högröd färg, hvilket
redan af Dioskorides och Plinius rekommenderades
såsom ett dyrbart läkemedel och färgämne. Det äldsta
drakblodet (Grek. kinnabaris) hvaraf namnet cinnober
för det högröda qvicksilfversulfuretet) kom från
ön Sokotra och framalstrades sannolikt af någon
Dracaena-art. Nutidens drakblod erhålles af en palm,
Calamus l. Daemonorops Draco (Willd.) Mart, som med
sina långa böjliga stammar (rotting) sammanflätar
skogarna i sumptrakterna i östra delen af Sumatra och
södra delen af Borneo äfvensom på andra ostindiska
öar. Drakblodspalmen (malajernas "rotang jernang") har
körsbärsstora, med små fjäll beklädda frukter, hvilka
sitta i rika samlingar. Dessa frukter öfverdragas vid
mognaden med en ymnig utsvettning af ett rödt harts,
hvilket snart hårdnar. Man samlar dem och skakar eller
bultar dem i en säck, hvarunder det spröda hartset
snart lossnar. Genom siktning rensas detta harts sedan
från fruktfjäll och andra främmande delar, och genom
solvärme eller i en täckt panna, ställd i kokande
vatten, uppmjukas det sedermera tillräckligt, för
att man af detsamma skall kunna forma fingertjocka,
omkr. 20 centim. (6,7 tum) långa stänger eller mindre
bållar, hvilka om vecklas med palmblad och omlindas
med en smal strimla af rotting. Detta är det bästa
slaget af drakblod ("jernang" hos malajerna), sanguis
draconis in baculis, in globulis l. in lacrymis. Ett
sämre slag fås derigenom att frukterna krossas och
kokas i vatten, hvarefter hartset hopsamlas i kakor
eller klumpar (sanguis draconis in placentis l. in
massis). Detta harts uppblandas dervid ofta med
hvarjehanda andra ämnen. Sådant, förfalskadt,
drakblod har alltid dunklare röd eller brunröd
färg. Drakblodet saknar lukt, men har en svagt
sötaktig, något skarp smak. Det smälter vid + 120°
C. och utsänder då aromatiska, men retande ångor
af benzoësyra. Det är lätt lösligt i de vanliga
lösningsmedlen för hartser, såsom sprit, benzol,
kloroform, kolsvafla, syrehaltiga flyktiga oljor,
petroleumeter o. s. v. För drakblodets sammansättning
har Johnston uppgifvit formeln C20 H20 O4. Man har ur
detsamma framställt toluol och styrel. Drakblod ansågs
förr vara ett sammandragande medel, men användes
numera hufvudsakligen till att färga tandpulver
och s. k. skönhetsmedel. I Kina förbrukas drakblod
fortfarande i stor myckenhet. Ett särskildt slags
drakblod erhölls under 15:de och 16:de årh. från
Kanariska öarna af liliacén Dracaena Draco L.,
af hvilken art det bekanta drakblodsträdet vid
Orotava på Teneriffa var det äldsta och största
kända exemplaret. Detta drakblod erhålles genom
inskärningar i stammen af nämnda Dracaena-art. På
samma sätt framlockas äfven ur stammen af Pterocarpus
Draco L., ett i Vestindien förekommande träd af
nat. fam. Leguminosae, ett slags drakblod, som
likväl är mera extraktartadt och liknar s. k. kino.
De sistnämnda slagen af drakblod utgöra icke
någon i Europa förekommande handelsvara, lika
litet som det ur den vestindiska euforbiacén
Croton Draco Schlecht. erhållna drakblodet.
O. T. S.
Drakblodsträdet, bot. Se Dracaena.
Drakbädd, Drakarnas bädd, en i den äldre nordiska
poesien bruklig omskrifning för guld. Man tänkte sig
nämligen alla större skatter bevakade af drakar. Så
t. ex. rufvade draken Fåfne öfver völsungaskatten. Jfr
Sigurd Fåfnesbane.
Drake. 1. Ett i sagor och fabler ofta
nämndt vidunderligt djur med vingar,
två fötter och ormstjert. (Jfr Göran.) –
2. Zool. Se Drakfiskar.– 3. Fys. Se Elektrisk
drake. – 4. Arkeol. Drake l. Drakskepp var förr
hos nordboarna namnet på de prydligaste och
största af de för krigstjenst afsedda lång- eller
hafsskeppen. Benämningen härrör deraf att öfre delen
af förstäfven på dessa skepp oftast hade formen af
ett drakhufvud (ibland hade den dock gestalt af andra
djurs hufvud, t. ex. en bisonoxes) och att bakstammen
upptill afslutades med en draksvans; stundom, fastän
oegentligt, gaf man äfven åt bakstammens topp-prydnad
formen af ett drakhufvud. En gammal isländsk lag
föreskref, att, när ett drakskepp närmade sig land,
drakhufvudet skulle aftagas, på det ej landvättarna
skulle blifva skrämda. Draken hade en mast, som
uppbar ett råsegel, hvilket i Nordens gamla bildspråk
liknas vid drakens vingar. Drakskeppets för, hvarest
under kamp de tappraste männen, de s. k. stamboarna
(Fornn. stafnbúar), uppehöllo sig, kallades stam
(stafn) eller rösn (rausn). Mellan stammen och masten
låg förrummet (fyrir-rúm). Der stod skeppshöfdingens
högsäte, der intog skeppsfolket sina måltider,
och under striden fylkades der en sköldborg
kring höfdingen. Närmast fören låg krapparummet
(krapppa-rúm), som genom roddarebänkarna var
indeladt i flere smärre rum. Längst bakåt låg den
upphöjda aktern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
