Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämas, som hade en väsentligen orientalisk
prägel. Medelklassen, som höll på de gamla formerna,
använde dock äfven österländska tyger; linne och ylle
började vika för siden eller halfsiden. Sådana voro
förhållandena ännu vid midten af 1100-talet.
Vi öfvergå nu till en redogörelse för den europeiska
medeltidens drägt, Vid midten af 1100-talet hade
männen närmast kroppen en tunikaformad linneskjorta,
deröfver en tunika, oftast af ylle, hvilken –
liksom hos bysantinerna – gjordes allt snäfvare,
och öfverst en mantel, som fästes samman öfver den
högra axeln. Benen betäcktes af tätt åtsittande
byxor, fötterna af skor. Man tyckte om att gifva en
särskild färg åt hvardera hälften af kläderna. Vid
midten af 1200-talet kom ett nytt plagg i bruk:
öfver den numera mycket snäfva tunikan satte
man en annan tunika, vid och fotsid, utan ärmar
eller med hängärmar och icke sällan försedd med
kapuschong. Denna nya tunika gjorde ofta manteln
obehöflig. När man bar den, hopfäste man den, icke
öfver axeln, utan midt för halsen. Omkr. år 1250
ansågs anständigheten fordra, att man hade hufvudet
betäckt: man bar runda mössor, ofta försedda
med pelsbräm, eller uppåt spetsiga hattar. Vid
bältet hängde man ofta en väska. – I den qvinliga
drägten visade sig snabbare och mera genomgripande
förändringar. Qvinnorna buro från början, liksom
männen, skjorta och rock (båda naturligtvis mycket
längre än de senares) samt mantel. Mot slutet af
1100-talet gjordes rocken så snäf i lifvet, att den
till sist måste skäras upp i sidorna för att kunna
sammansnöras. Ärmarna voro antingen ända från axeln
vida eller smala ända till handleden, men i senare
fallet der till ytterlighet vidgade. Äfven kjorteln
gjordes släpande. Efter någon tid öfvergaf man dock de
vida ärmarna och satte – tidigare än männen – öfver
rocken en fotsid tunika, vanligen utan ärmar. Som
denna öfre tunika skulle skyla den mycket snäfva
underrocken, lade man nu i allmänhet bort de förut
begagnade gördlarna. Hufvudbeklädnaden, från början
en hufva eller turbanlik duk, fick under 1200-talet
barettform. Gifta qvinnor begagnade fortfarande
en vid duk, som täckte hela hufvudet och hvars
ena ände lindades flere hvarf om halsen. Yngre
qvinnor hade jämte baretten ett dubbelband,
hvars ena del omslöt pannan och nacken, den andra
kinder och haka. Qvinnorna buro oftare än männen
ringar, handskar, väskor och, från omkr. år 1300,
handspeglar. – Vapendrägten hade under denna tid en
bestämdt utpräglad gestalt. Först bar man klädesplagg
af läder, hvarpå voro fastsydda fjäll eller ringar
af metall; sedan bar man en rock af läder och
deröfver en klädnad, bildad af i hvarandra fästa
jernringar, hvilken omslöt äfven hals och hufvud,
med undantag af ansigtet. Öfver densamma bar man
en bäckenformig stålhjelm, i början på framsidan
försedd med en nedåt gående remsa, som betäckte
näsan. Ringflätad brynja betäckte äfven händerna,
benens framsidor och fötterna. Öfver brynjan bars en,
vanligen rikt utsmyckad, vapenrock. Under 1200-talet
började man nyttja en cylindrisk hjelm, som gick ned
till axlarna, med öppningar för
ögonen och andhål. Hjelmen pryddes upptill med ett
derå fäst föremål (s. k. "klenod") och från hjelmen
nedhängde ett, vanligen af siden förfärdigadt
hjelmtäcke eller en hjelmduk. Den tresidiga skölden
var i början mycket lång och kupig, men blef småningom
plattare och antog formen af en liksidig triangel.
Från början af 1300-talet intager Frankrike främsta
platsen i modets verld, hvadan vi, för undvikande
af alltför stor vidlyftighet, i det följande nästan
uteslutande skildra modets vexlingar i Frankrike. I
de öfriga landen uppträdde samma moder som der,
ehuru i allmänhet litet senare.
Under 1300- och 1400-talen buro männen skor, som
gingo ut i ytterst långa och smala spetsar – så långa,
att både presterskap och lagstiftare funno det nödigt
att göra invändningar mot dem. Då det var svårt att
gå med dessa långa skor, företog man sig att använda
ännu ett par skor, af trä, sulformiga. med en klump
under hälen och en annan under sjelfva foten. Byxorna
betäckte både foten och benet. Före år 1300 voro de
tvänne, en för hvardera benet; men efter nämnda tid
gjordes de sammanhängande, och man bar gerna öfver
dem ännu ett benplagg, i Sverige kalladt "hosor",
som likaledes täckte foten. Den undre rocken
gjordes allt kortare och så trång, att man måste
skära upp den baktill eller framtill och knäppa hop
den. Äfven ärmarna gjordes mycket snäfva, skuros upp
och knäpptes. Vid handleden begränsades de ofta af
manschetter. Under 1400-talet var rocken mycket kort
och drogs hårdt till om lifvet, under det stoppning
anbragtes på bröstet samt öfver axlarna. Den öfre
rocken, som från början var mycket lång, gjordes
ungefär lika kort som den undre och täckte denna
fullständigt utom på armarna, i det den öfre rockens
ärmar icke gingo längre ned än till armbågen. Bältet,
numera utan praktisk betydelse, satt som en prydnad
något nedanför lifvet. Något före midten af 1400-talet
anlade man ett öfverplagg (jaquette), som var litet
längre, men mycket vidare. Man kunde emellertid
icke undvara långa rockar, och när den ursprungliga
långa öfre rocken blifvit förkortad, fann man sig
nödsakad att uppfinna nya öfverplagg, som gjordes
fotsida, än uppskurna i båda sidorna (ungefär såsom
de i Sverige nu brukliga mässhakarna), än verkliga,
framtill öppna ytterrockar med långa ärmar. Rockar
af sistnämnda slag kallades först houppelandes,
sedan robes. Manteln, som af de nya öfverrockarna
gjordes tämligen öfverflödig, bibehöll sin gamla
form. Håret bars af de äldre långt, af de yngre till
en början kort, sedermera medellångt och på båda
sidorna utstående. På hufvudet bar man små, åtsittande
hufvor, mössor (alltid utan brätten) och hattar, och
alla dessa hufvudbonader pryddes ofta med spetsar,
fransar, pelsverk, metallbeslag eller agraffer och
fjädrar. Under periodens senare del virade man ofta
kring hufvudet eller kring hufvudbonaden ett bredt
band, hvars ena ände, rikt veckad, reste sig högt
öfver hufvudet, hvaremot den andra ibland hängde
ned och var så lång, att den släpade på marken. –
Qvinnorna buro likaledes spetsiga skor, ehuru ej af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
