Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duett - Due volte - Dufau, Pierre Armand, fransk författare - Dufaure, Jules Armand Stanislas, fransk statsman - Dufay, Guillaume, nederländsk tonsättare - Dufay, Charles Francois de Cisternay, fransk naturforskare - Dufblomma, bot. Se Ornithogalum. - Duff, Alexander, engelsk missionär - Dufferin, Frederick Temple Blackwood, earl of D., britisk diplomat och statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i synnerhet Steffani. Den dialogiserande duetten
har utbildats företrädesvis af Quagliati och Landi
samt Piccinni. – Duettino, Ital., mindre duett.
A. L.
Due volte, Ital., musikt., två gånger. Jfr Bis.
Dufau [dyfå], Pierre Armand, fransk författare,
f. 1795, blef 1815 lärare vid ett blindinstitut i
Paris och var 1840–55 direktör för detsamma. 1834 var
han redaktör för tidningen "Le constitutionnel". Död
1877. Skrifter: Plan de l’organisation de
l’institution des jeunes aveugles (1833, af
Franska akademien belönt med Montyonska priset) och
Statistique des aveugles et des sourds-muets (1854)
samt De l’abolition de l’esclavage colonial (1830),
Traité de statistique (1840) och De la république
en France (1871) m. fl. I förening med Duvergier
och Guadet utgaf han "Collection des chartes et des
constitutions" (1823).
Dufaure [dyfår], Jules Armand Stanislas,
fransk statsman, föddes i Saujon
(depart. Charente-Inférieure) d. 4 Dec. 1798. Han
började sin bana som advokat i Bordeaux, blef
1834 medlem af deputerade-kammaren, der han slöt
sig till det konstitutionelt liberala partiet,
och utnämndes 1836 till conseiller d’état, men
afgick redan s. å. Hans lifliga och talangfulla
opposition mot Molé förskaffade honom i Maj 1839,
då ministèren Molé störtades och marskalk Soult blef
konseljpresident, en plats i det nya kabinettet som
minister för de allmänna arbetena. Men redan d. 1
Mars 1840 måste både Soult och D. afgå. Som medlem
af deputerade-kammaren, hvilken 1841 och 1845 valde
honom till sin vice-president, utvecklade likväl
D. fortfarande mycken verksamhet. Hans kunskaper
och vältalighet erkändes af alla partier. Efter
Februari-revolutionen (1848) slöt han sig till
republiken samt var Okt.–Dec. 1848 och Juni–Okt. 1849
inrikesminister. Såsom ifrig motståndare till Louis
Napoléons envåldsplaner måste D. efter statskuppen
d. 2 Dec. 1851 återgå till advokat-yrket. Hans rykte
för vältalighet och hans fientlighet mot kejsaredömet
beredde honom 1863 en plats i Franska akademien. Efter
Napoleon III:s fall valdes han, d. 8 Febr. 1871, af
fem departement till medlem af nationalförsamlingen,
der han blef en af ledarna för venstra centern. Den
19 Febr. s. å. utnämndes han af Thiers till
justitieminister och vice konseljpresident. När
Thiers störtades, d. 24 Maj 1873, afgick äfven D. och
slöt sig då till oppositionen mot den Broglieska
ministèren. I Mars 1875, sedan Buffet blifvit vice
konseljpresident, vardt D. åter justitieminister. Vid
de nya valen i Febr. 1876 blef han medlem af
deputerade-kammaren samt i Mars s. å., efter Buffets
afgång, vice konseljpresident. Det nya kabinettet,
hvilket hade såväl legitimisterna och bonapartisterna
som de radikale till motståndare och hvilket ej
med säkerhet kunde lita på något annat parti än
venstra centern, måste afgå redan i Dec. 1876. Men då
republikens president, marskalk Mac Mahon, i Dec. 1877
nödgades böja sig för den nyvalda deputerade-kammarens
republikanska majoritet, tog han sin tillflykt
till D., hvilken näst Thiers och Gambetta varit den
nyss störtade reaktionära Broglieska ministèrens
farligaste motståndare. D. lät öfvertala sig att,
trots sin höga ålder, ännu en gång bilda en ministèr
(d. 13 Dec. 1877). Men sedan Mac Mahon, i Jan. 1879,
af sagt sig presidentvärdigheten och Jules Grévy
blifvit vald till hans efterträdare, återgick
den åttioårige D. till privatlifvets lugn. Den 12
Aug. 1876 valdes han till senator för lifstiden,
och som sådan har han sedan dess alltjämt deltagit
i sitt fosterlands parlamentariska lif. E. W.
Dufay [dyfa], Guillaume, nederländsk tonsättare,
f. mellan 1350 och 1355, d. 1432 som sångare i
påfliga kapellet i Rom, stod i spetsen för den
första nederländska skolan, hvilken höjde sig till
en ganska utvecklad kontrapunktik och till många
af de konstfärdigheter, som man förr var van att
tillskrifva den långt senare lefvande Okeghem. Redan
hos D. (i hans mässor, motetter och chansens) finner
man korta canones i oktav eller qvint, augmentation
och diminution samt den hvita notskriften, hvilken vid
denna tid började undantränga den svarta. "D. var den
förste tonsättare, som höjde sig till en verklig stil
och som gaf tonstyckena denna form, denna organiska
byggnad, som, visserligen mångfaldigt vidgad och
jämkad, för århundraden blef regel och lag" (Ambros).
A. L.
Dufay [dyfä], Charles François de Cisternay, fransk
naturforskare, f. 1698, var till en början militär,
men tog för sjuklighets skull snart afsked samt
utgaf sedan åtskilliga arbeten i kemi och fysik. Död
1739 som ledamot af franska vetenskapsakademien. Sin
största betydelse hade D. som fysiker, och särskildt
äro hans undersökningar inom elektricitetsläran
af vigt. Han uppställde nämligen skilnaden mellan
ledare och oledare (rätteligen goda och dåliga
ledare) samt uppfann sätt att isolera kroppar, som
leda elektriciteten och derför icke förut kunnat
elektriseras. Vidare iakttog han, att elektriska
kroppar attrahera oelektriska kroppar, men åter
repellera dessa, sedan de meddelat dem något af sin
elektricitet. Slutligen uppställde han hypotesen om
två motsatta elektricitets-sorter, af hvilka han
kallade den ena glas-elektricitet och den andra
harts-elektricitet. D. är således den egentlige
grundläggaren af den dualistiska teorien, ehuru denna
bär Symmers namn. K. L.
Dufblomma, bot. Se Ornithogalum.
Duff [döff], Alexander, engelsk missionär, f. 1806,
begaf sig 1829 till Ostindien, der han 1830 upprättade
ett läroverk för de infödde och sedan i flere år
energiskt arbetade för missionsverket i Kalkutta,
men nödgades 1863 af helsoskäl återflytta till
England och utsågs sedermera till lärare i teologi
uti Edinburgh. Död 1878. Skrifter: New era for the
english language and literature in India (1837),
India and India missions (1839), Qualifications,
duties and trials of an indian missionary (1839) och
Letters on the indian rebellion (1858) m. fl.
Dufferin [dö’ff-], Frederick Temple Blackwood,
earl of D., britisk diplomat och statsman,
född d. 21 Juni 1826, skickades 1860 såsom
britisk kommissarie till Syrien för att pådrifva
undersökningarna rörande massakern på de kristne,
var 1864–66 understatssekreterare för Indien, 1866–67
understatssekreterare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
