Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Edholm, Erik Vilhelm af, den föregåendes son, militär, ämbetsman - 3. Edholm, Edvard Mårten, läkare, den förres broder - Edictum - Edikt - Ediktal - Edil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Danicheffarna" (Pierre Nevsky), "Dora" (V. Sardon) och
"Fru Caverlet" (E. Augier) samt flere smärre stycken.
3. Edholm, Edvard Mårten, läkare, den förres broder,
föddes å Frescati på Djurgården vid Stockholm d. 19
Juli 1831. Han blef 1850 student i Upsala, 1859
medicine doktor och 1863 andre bataljonsläkare
vid Svea lifgarde. Enligt generalorder deltog
han 1864 i danska kriget, under hvilket han än
vistades på krigsteatern (Dybböl och Als), än vid
de olika liniernas sjukhus. 1864 var han en kortare
tid adjungerad ledamot i Sundhetskollegium, blef
s. å. förste bataljonsläkare vid Lifgardet till
häst och tjenstgjorde 1865 som sekreterare i den
svensk-norsk-danska farmakopé-komité, som då var samlad
i Stockholm. 1866 utnämndes han till lifmedikus hos
Karl XV, och 1870 kallades han till ledamot i komitén
för utarbetande af en ny upplaga af "Pharmacopaea
militaris". 1870 förordnades E. af Sundhetskollegium
att på skådeplatsen för fransk-tyska kriget inhemta
upplysningar angående helsovården och uppehöll sig
med anledning deraf en tid vid tyska högqvartéret
i Versailles samt vid åtskilliga militärsjukhus i
Frankrike och Tyskland. 1871 transporterades han
till förste bataljonsläkare vid Fortifikationens
pontonierbataljon, utnämndes s. å. till
regementsläkare vid Lifregementets dragonkår och
erhöll 1872 förordnande att tills vidare bestrida
ett medicinalrådsämbete i Sundhetskollegium. 1874
blef han öfverfältläkare, i hvilken egenskap han
inlagt stora förtjenster om militarläkareväsendets
ordnande och höjande. 1864–73 var han sekreterare i
Svenska läkaresällskapet, och 1863–71 redaktör af
detta sällskaps tidskrift, "Hygiea". 1872 blef
han ledamot af Krigsvetenskapsakademien. 1876 deltog
han som Sveriges ombud i hygieniska kongressen
i Bruxelles och hade dervid jämväl uppdrag att
taga kännedom om nyare kasernbyggnader i Belgien
och Frankrike. S. å. blef han ordförande i komitén
för ordnandet af den militära helsovården, och 1877
direktor för militarläkarekursen. Sedan 1876 har han
varit ordförande i Svenska militärläkareföreningens
centralkomité och redaktör för "Tidskrift i militär
helsovård". Utom en mängd uppsatser angående
militärmedicinska förhållanden har E. utgifvit:
Helso- och förbandslära för underbefälsskolor (1875,
2:dra uppl. 1876), Handbok i militär helsovård och
sjukvård för arméns befäl (1878) samt Om svenska
härens helsovård med särskild hänsyn till de militära
etablissementen (1880) m. fl.
Edictum Lat. (af edicere, kungöra, påbjuda),
påbud. – Edictum perpetuum, Lat., ständigt gällande
påbud. Se Edikt.
Edikt (Lat. edictum), kungörelse, påbud,
förordning. I det gamla Rom betecknade detta ord
i allmänhet kungörelser af ämbetsman. Sådana
kungörelser afsågo ofta tillfälliga
förhållanden, t. ex. folkförsamlingssammanträde,
senatssammankomst och fester. Vigtigast voro de
edikt, som vissa ämbetsmän utfärdade vid början af
sin ämbetsutöfning. De mest bekanta af dessa äro
praetors-edikten. Praetorn-domaren utfärdade vid
ämbetsårets början ett edikt, hvari han
bekantgjorde de grundsatser han ämnade tillämpa
i lagskipningen. Deri gjordes stadgad rättshäfd
gällande, och deri gåfvos närmare bestämmelser
om rättegångsförfarandet m. m., då lagen ej
var fullt tydlig eller då den behöfde närmare
utläggning. Praetorsedikt utfärdades hvarje år
(edictum annuum), men innehöllo i hufvudsaken delvis
detsamma; ty en afgående praetors uppfattning och
åsigter upptogos för det mesta af efterträdaren och
öfvergingo i hans påbud (edictum tralaticium). Genom
dessa edikt kunde lagskipningen hålla någorlunda
jämna steg med tidens kraf, utan att lagens allmänna
stadganden behöfde ändras, och småningom uppstod
en praetorisk rätt (jus honorarium), grundad
på billighet och jämkning efter sig företeende
omständigheter. Under Hadriani styrelse (117–138)
samlade och ordnade Salvius Julianus praetorsedikten,
det s. k. edictum perpetuum, hvilket delvis ligger
till grund för det under Justisianus (527–65) utgifna
lagverket. Äfven edilerna och provinsståthållarna
utfärdade edikt. De förres voro af mer administrativ
art, de senares (edicta provincialia) hade i viss
mån samma betydelse för provinsen som den romerske
stadspraetorns egde för staden Rom. – De kejserliga
edikten (leges edictales l. constitutiones generales)
voro, i motsats till praetorsedikten, verkliga
lagar af såväl privat- som statsrättslig natur. Samma
betydelse af verklig lag har ordet edikt i det bekanta
edictum Theodorici, den af östgoternas konung Teoderik
den store (475–526) utfärdade lagboken.
Äfven några vigtigare statsakter i den nyare
tidens historia bära namnet edikt. Mest bekanta äro
Nantesiska ediktet (1598), hvarigenom religionsfrihet
tillförsäkrades Frankrikes protestanter, och
Eviga ediktet (1667), hvarigenom de holländska
ständerna fråntogo huset Oranien makten.
R. Tdh. J. Th. W.
Ediktal (Lat. edictalis), i öfverensstämmelse
med ett edikt. – Ediktalkallelse l.
Ediktalstämning, jur., offentlig – d. v. s, genom offentligt
anslag, kungörelse i tidningar o. s. v. utfärdad –
kallelse att inställa sig inför rätta eller att
vid domstol anmäla eller göra gällande rättsliga
anspråk. Den, som en sådan kallelse gäller, erhåller
icke särskild stämning, hvilket eljest i fråga om
stämning är föreskrifvet. Jfr Offentlig stämning.
L. A.
Edil (Lat. aedilis, af aedes, byggnad, tempel),
titel på några fornromerska ämbetsmän, så kallade med
anledning deraf att de urkunder, som de hade under sin
uppsigt, förvarades i ett tempel, näml. Ceres’. Till
en början funnos endast två plebejiska ediler,
anställda till biträde åt tribunerna och i likhet
med dessa fridlysta till sina personer. Dessa ediler
gingo tribunerna till handa med att inför deras
domstol föra dit stämda personer samt verkställa
straff m. m., och i vissa fall hade de sjelfva ett
slags domsrätt. Deras ämbete var inrättadt efter
förebilden af de patriciska questorernas och stod i
samma förhållande till tribunmakten som questorernas
till konsulatet. Efter år 367 f. Kr., då plebejerna
fingo del i sistnämnda ämbete, anställdes äfven två
curuliska ediler. Jämväl till denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
