Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förnagla - Förnedring, Kristi - Förnickling - Förnimmelse - Förnuft - Förnyelse (Den dagliga förnyelsen) - Förom - Förord - Förordnande - Förordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förnagla, i fänghålet af en framladdningskanon
indrifva en jernten, i ändamål att göra det omöjligt
för fienden att använda kanonen till eldgifning.
W. G. B.
Förnedring, Kristi (Lat. status exinanitionis),
teol., Kristi tillstånd under hans jordiska
lif, bestående deruti att han, Guds evige son,
under denna tid bortlade det fulla bruket af sina
gudomliga egenskaper (Grek. kenosis, Lat. evacuatio,
eg. uttömning, utblottande) och lefde i ringhet
och svaghet, dock utan synd. Han var fortfarande i
besittning af det gudomliga väsendet, men utbytte dess
härliga uppenbarelse mot ett jordiskt och menskligt
(inskränkt) tillvarelsesätt (existensform). Han
gjorde sig helt och hållet beroende af sin himmelske
Fader och underkastade sig jämväl de lagar, som
i allmänhet gälla för det menskliga lifvet. Dock
framlyste stundom den gudomliga härligheten såväl i
kraften af hans ord (Matt. 7: 28, 29; Joh. 7: 16, 17)
som i hans underverk (Joh. 2: 11), i hans förklaring på
berget m. m. De särskilda momenten (gradus) i Kristi
förnedring äro: hans aflelse, födelse, omskärelse,
uppfostran, hans lif i ringhet samt hans lidande,
död och begrafning. Det bibliska hufvudstället är
Filipp. 2: 5–8, der Kristi förnedring framställes
för de kristne såsom ett föredöme i ödmjukhet.
Förnickling. Se Galvanoplastik.
Förnimmelse, filos., medvetandet i en af dess
bestämningar. Sjelfva bestämningen kallas det
förnumna. Förnimmandet innebär, enligt realismen,
en subjektets relation till ett annat och yttre,
och enligt idealismen dess bestämdhet i och genom
sitt eget innehåll. Såsom stöd för den senare
åsigten har framhållits, att förnimmandet låter sig
fulleligen förklaras utan antagande af något yttre,
såsom dess framkallande orsak, och att, om något
sådant antages, detta, äfven oberoende af den nämnda
relationen, i alla fall blefve något af oss förnummet,
eftersom vi tänka derpå och tala derom, hvadan
realismens antagande i denna punkt är godtyckligt
och sjelfmotsägande. Förnimmandets sanning
(objektivitet) ligger deri att det förnumna i och
genom förnimmelsen fattas såsom det i sig sjelf är.
L. H. Å.
Förnuft, filos. 1. I objektiv bemärkelse, sjelfva den
osinliga verkligheten, hvilken ur enhetens synpunkt
betraktad är Gud sjelf. – 2. I subjektiv bemärkelse
(menniskoförnuft, förnuftig förmåga), menniskoanden,
så vidt han är bestämd af (förnimmer och vill) det
osinliga. Redan under medeltiden gjordes skilnad
emellan ratio, en lägre, och intellectus, en högre
sida hos menniskans medvetna förnimmande. Kant
fixerade förnuft i inskränkt bemärkelse såsom en
från förståndet skild förmåga hos menniskan, och
gaf det den dubbla betydelsen af slutledningsförmåga
och förmåga af idéer, d. ä. förnimmelser af något
osinligt såsom alltings yttersta grund, hvari Kant
dock ej såg något mera än uttrycket för ett hos
menniskan förefintligt behof. Kants efterföljare i
Tyskland beteckna med ordet F. i allmänhet den högre
sidan hos människoförståndet, genom kvilken menniskan
tränger fram till den absoluta sidan i
verkligheten, som i sin ordning fattats olika af olika,
tänkare. Inom svenska filosofien röjdes, efter
Kantianismens införande, tidigt en rationel
tendens, hvadan man, på en gång anslutande sig
till och modifierande Kants språkbruk, lät
förnuftet beteckna en till arten och innehållet
från den sinliga förmågan, särskildt det sinliga
förståndet, skild förmögenhet hos menniskan (så
redan Grubbe). Boström utvecklade detta till en
ännu högre grad af bestämdhet. Förnuftet innebär,
enligt honom, ej en klarare och fullständigare
uppfattning af det sinliga, utan menniskan är såsom
förnuftig bestämd af ett annat innehåll (af en annan
verklighet) än detta, nämligen sjelfva förnuftet i
objektiv bemärkelse. Denna verklighet kan hon både
känna, föreställa sig och förstå samt äfven vilja,
hvadan det gifves motsvarande arter af förnuftig
förmåga. Som förstånd åter fattar menniskan sina
förnimmelser, de må vara förnuftiga eller sinliga,
på ett klart och tydligt sätt, hvadan det gifves
såväl ett förnuftigt som ett sinligt förstånd. Att
identifiera förnuft och förstånd eller fatta det
ena såsom en art af det andra, är ett empiristiskt
betraktelsesätt, enär detta skulle innebära, att ingen
till innehållet från sinligheten skild uppfattning
funnes hos menniskan. Att åter neka, att båda kunna
förenas, skulle innebära mysticism eller någon dermed
beslägtad åsigt. L. H. Å.
Förnyelse (Den dagliga förnyelsen), teol., det nådeverk
af den helige ande, i hvilket han efterhand omskapar
den pånyttfödda och troende menniskans inre och yttre
lif, så att syndens välde hos henne upphäfves och
Guds beläte allt fullständigare återställes. Denna
omskapelse sker genom en dagligen förnyad bättring i
ånger och tro samt deraf följande strid emot och seger
öfver de andliga fienderna och fortgående tillväxt i
goda gerningar. Den kallas i bibeln ett afklädande
af den gamla menniskan och iklädande af den nya
(Ef. 4: 22–24. Kol. 3: 9, 10). Emedan menniskan
i pånyttfödelsen erhållit nytt andligt lif och
kraft, kan hon härvid på ett fritt sätt medverka. –
Ett vanligare namn på detta nådeverk är helgelse.
E. J. Ö.
Förom, sjöv. Se För.
Förord, det yttrande, som vid vissa
tjenster (t. ex. tjenster vid landtstaten,
provinsialläkaretjenster) den myndighet, hvilken
upprättat förslaget, eger att gifva med afseende på
tjenstens erhållande till förmån för någon af de på
förslaget uppförde, hvilken ej behöfver vara den, som
derå innehar första rummet. – Förord vid äktenskap. Se
Äktenskapsförord. Th. R.
Förordnande, jur. 1. Administrativ föreskrift i ett
särskildt fall. – 2. I inskränktare mening:
tjensteförordnande. H. L. R.
Förordning, jur., till allmän efterlefnad utfärdadt
påbud, såväl sådant, som i administrativ och ekonomisk
lagstiftningsväg kommer till stånd, som det , hvilket
har sin grund i konungs och riksdags samfällda
beslut i lagstiftningsfrågor. Förordningar användas
alltså för att gifva gällande kraft åt hvilken
lagstiftningsåtgärd som hälst. Hvarje ändring i lag,
vare sig allmän eller speciel, civil, kriminel eller
ekonomisk, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
