Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernvägar, sådana vägar, på hvilka medelst någon drifkraft fortskaffas för ändamålet inrättade fordon, som för sina hjul hafva särskilda fasta underlag (spår) af jämnlöpande stål- eller jernskenor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom af denna tabell synes, intager Belgien i
fråga om jernvägarnas förhållande till landets
ytinnehåll främsta rummet. Med afseende deremot å
deras utbredning i förhållande till innevånareantalet
har, om man frånser det lilla landet Luxemburg,
Sverige att uppvisa ett jernvägsnät, som betydligt
öfverstiger de öfriga europeiska staternas.
Svenska jernvägsväsendets uppkomst och
utveckling. Initiativet till byggande af
lokomotivbanor i Sverige togs af dåv. majoren
vid Flottans mekaniska kår grefve A. E. von Rosen,
som d. 27 Nov. 1845 erhöll en (af O. I. Fåhraeus
kontrasignerad) k. resolution på, att det eller de
bolag han kunde bilda "skulle undfå rättighet att
under loppet af 20 år, från och med 1846 räknadt,
anlägga jernvägar i riket". Engelska kapitalister,
som Rosen hoppats kunna intressera för företaget,
drogo sig emellertid tillbaka. Då ingaf han, April
1848, till K. M:t en ansökan om framställning till
ständerna om beviljande af något understöd för
anläggning af en jernväg mellan Örebro och Hult
(en lastageplats vid Vänern). Sedan riksdagen –
trots lifligt motstånd af K. H. Anckarsvärd,
von Hartmansdorff, L. F. Rääf, Fr. Schartau
m. fl. samt trots bondeståndets afslag – förklarat
sig vilja godtgöra det ifrågasatta jernvägsbolaget
hvad som brast i 4 proc. nettobehållning å den
beräknade anläggningskostnaden samt medgifvit flere
andra förmåner, utfärdade K. M:t d. 28 Dec. 1848
stadfästelseresolution för anläggningen. 1850-51
års riksdag beviljade (äfven denna gång trots
bondeståndets afslag) räntegaranti, äfven om jernvägen
utsträcktes från Örebro till Köping. Det för banans
byggande bildade bolaget, "Kongl. svenska aktiebolaget
för jernväg mellan Köping och Hult", oktrojerades
d. 13 Nov. 1852 och afsåg från början att åstadkomma
en förbindelse mellan Mälaren och Vänern. I planen
ingick jämväl, att denna linie skulle utgöra en del af
en privat stambana mellan Stockholm och Göteborg. Af
det sålunda i stor skala tilltänkta företaget kom,
till följd af oförutsedda hinder, endast bandelen
Örebro-Köping att utföras. Samtidigt med denna anlades
den genom ortens företagsamhet åstadkomna jernvägen
mellan Nora och Ervalla, som öppnades för trafik i
sammanhang med sträckan Örebro-Ervalla d. 5 Mars
1856. Redan vid 1853-54 års riksdag hade emellertid
beslutits (hufvudsakligen enligt de grunder, som
framställts i en af J. Fr. Fåhraeus kontrasignerad
k. proposition), att "stambanor" (till en början
den Södra och Vestra) skulle anläggas och utföras
genom statens omedelbara försorg, att sålunda
anlagda stambanor, med allt hvad till dem hörde,
skulle anses såsom statens tillhörighet och stå
under statens tillsyn och förvaltning, samt att de
med stambanors anläggande förenade kostnader skulle
i allmänhet bestridas af staten. Nödiga medel för
jernvägsanläggningarnas påbörjande anvisades ock
samtidigt, hvarjämte beslöts, att för bekostande af
de jernvägsanläggningar, som af Rikets ständer redan
blifvit eller kunde blifva beslutade, medel skulle
anskaffas, utöfver hvad
befintliga eller disponibla tillgångar medgåfver
genom upplåning för Statens räkning medelst fonderade,
inom riket utgifna, räntebärande obligationer. Detta
försök att grunda ett inhemskt fondsystem misslyckades
fullständigt. I stället för 3 mill. kr., hvartill
lånet var bestämdt, erhöllos endast 280,000
kr. De följande årens stora statsinkomster gåfvo
emellertid tillräckliga medel till utförande af
de beslutade jernvägsbyggnaderna. Genom sina
bekanta "blomstermålningar" förmådde statsrådet
J. A. Gripenstedt 1857 ständerna att antaga en
k. proposition om anläggande af ett stambanenät för
en beräknad kostnad af öfver 103 mill. kr. och att
för den följande statsregleringsperioden anslå 20
mill. till jernvägsanläggningar. Denna gång vände
man sig till utlandet för att erhålla penningar,
och 1858 års jernvägslån förskrefs i thaler. Vid
1859-60 års riksdag voro åter 25 mill. kr. behöfliga
för fortsättandet af jernvägsbyggnaderna. På
Gripenstedts förslag beslöt riksdagen att åter
anlita den inhemska penningmarknaden och att medelst
obligationer i svenskt mynt upplåna 3 mill. kr., men
för erhållande af de återstående 22 mill. anlitade
man den tyska penningmarknaden. (Samtliga sedermera
upptagna jernvägslån äro förskrifna i utländskt
mynt, med undantag af det lån å 24 mill. kr.,
som 1872 upplades med 4-procent-obligationer i
svenskt mynt). Vid riksdagen 1862-63 beslöts,
att Norra, Nordvestra och Östra stambanorna samt
sammanbindningsbanorna Örebro-Hallsberg och genom
Stockholm skulle påbörjas, och vid 1873 års riksdag,
att den Norra stambanan skulle fortsättas till
Storvik samt en tvärbana dragas från riksgränsen
öfver Östersund mot Sundsvall. – Redan d. 30
April 1855 börjades arbetet på Vestra stambanan
vid Skafveryd, 2,6 km. vester om Alingsås, samt i
början af Maj å flere ställen af Södra stambanan
mellan Malmö och Lund. Det svenska statsbaneverkets
stiftare, öfversten Nils Ericson, utsågs att med
obegränsad fullmakt efter eget bepröfvande och
på eget ansvar ordna alla arbetsdetaljer såväl i
tekniskt som administrativt hänseende. Samtidigt
dermed tillsattes, på grund af Rikets ständers derom
förut fattade beslut, af regeringen en komité för att
anställa noggranna undersökningar och utredningar i
både statsekonomiskt och topografiskt afseende samt
med hänsyn till kommunikationsväsendet i allmänhet
utarbeta förslag till jernvägars riktning, anläggning
och beskaffenhet för att sätta regeringen i tillfälle
att till nästa riksdag aflåta proposition angående
verkställande af de jernvägsanläggningar, hvilka
borde af allmänna medel bekostas. Denna komité,
i hvars förhandlingar öfverste Ericson berättigades
att såsom ledamot deltaga, ingaf till regeringen 1856
ett utlåtande rörande statens jernvägsbyggnader, mot
hvilket öfverste Ericson afgaf d. 18 Nov. s. å. ett
i åtskilliga punkter afvikande betänkande. De
grundsatser, som i detta betänkande uttalades, hafva
med högst få afvikelser blifvit följda vid utförandet
af södra och mellersta Sveriges statsbanor. Grunderna
för den riktning de norrländska stambanorna erhållit
äro angifna i Jernvägsbyggnadsstyrelsens till K. M:t
afgifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
