Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - K är den elfte bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ord, som börja med k- l. tje-ljud och ej finnas under K, sökas under C.
K är den elfte bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Tecknet hade redan
i tidig grekisk skrift sin nuvarande form, blott
med den olikheten att snedstrecken ofta voro något
kortare än hufvudstafven. Väsentligen samma utseende
hade det också i det fora semitiska (moabitiska)
alfabetet, ehuru det der, liksom tidigast hos
grekerna och liksom öfriga bokstäfver, var vändt
åt venster. De forn-italiska alfabeten upptogo
oförändradt det grekiska tecknet; men redan i de
äldsta latinska inskrifter förekommer K endast
sällan, utan ersättes af C eller <, som betydde
både g- och k-ljud samt är stamform till den äldre
runradens < och, medelbart, till [runa] i yngre runor
(se art. C). På det klassiska latinets tid brukades K
blott i enstaka ord (t. ex. Karthago). Från grekiska
alfabetet öfvergick K oförändradt i den koptiska,
vulfilanska och cyrilliska (slaviska) skriften. Det
i en del grekiska kursiv-alfabct brukliga [kappa] är
en sekundär form, som tillhör medeltiden. Det i
latinsk skrift (antiqya och kursiv) samt i några
frakturstilar (gotisk, midolin) brukliga "lilla"
k har förelöpare redan i forntiden och den äldsta
medeltiden i tecken med hufvudstafven uppdragen
öfver eller neddragen under skriflinien. Under
senare medeltiden möter man den nu i skrift och i
några kursivstilar (t. ex. medieval) förekommande
formen med öfre snedstrecket böj dt bakåt mot
hufvudstafven. Frakturtecknen K och k hänvisa på andra
medeltida skriftformer. – I holländskan är k stundom
tecken för g-ljud, t. ex. i bakboord. Eljest är k
endast i svenskan och norskan tecken för något annat
än k-ljud, nämligen för s. k. tje-ljud, d. v. s. för
den affrikata eller frikativa, som uppkommit ur
prepalatalt k och i uttalet sammanfallit med tj,
t. ex. kär. Med samma uttal brukas kj i kjortel.
När man trycker sanskrit med latinska bokstäfver,
användes ofta k’ som tecken för palatal. d. v. s. ett
långt fram i munnen bildadt k- (eller t-)artadt ljud,
hvilket senare öfvergått till tj-ljud (affr-kata),
hvadan k’ äfven brukas som tecken för detta. För
samma ljud brukas i transskription jämväl kursivt k
(k), medan vanligt k-ljud tecknas med antiqva (k).
Det vanliga, normala k-ljudet är en tonlös (och
"stark") oral median explosiva (tenuis), bildad
med mellersta delen af tungan höjd mot gränsen
mellan hårda och mjuka gommen (mediopalatal),
så att talströmmen för ett ögonblick hejdas genom
fullkomlig stängning af munkanalen på denna punkt. Så
bildas vårt vanliga svenska k-ljud, som förekommer
endast före "hårda" vokaler, före konsonant och
i utljud (se nedan). Dervid är likväl att märka,
att svenskt, liksom danskt och tyskt, k-ljud på
samma satt som dessa språks p- och t-ljud i de
flesta fall är aspireradt, d. v. s. följdt af en
qvalitetslös utandning, så att svenskt k skiljer sig
ej obetydligt från t. ex. franskt och i förhållande
till detta egentligen borde tecknas kh. Skilnaden
är för en fransman mycket märkbar. Tänker man sig
den efter tungans lösgörande från gommen följande
tonlösa utandningen något starkare än i svenskan,
så har man forn-indisk eller forn-grekisk aspirata
([chi], som åtminstone i den äldre grekiskan alldeles
icke var något tje-ljud elter något tyskt ch). Utom
det nyss beskrifna, normala bildningsläget kunna
k-ljud formas såväl längre fram, mot hårda gommen,
mer eller mindre nära j-läget (de äro då prepalatala),
som längre bakåt, med tungans bakre del höjd mot mjuka
gommen (postpalatala). Prepalatalt ("palatalt")
k förekommer i allmänhet före "mjuka", d. v. s. nära
i-läget bildade, vokaler, i svenskan t. ex. i ordet
kisse och synnerligen i de af våra folkmål, som
före mjuk vokal ännu bevarat k (Estsv., Nyl., Gotl.,
Dalmål): kittel, köpa o. s. v. med "hårdt" k, vidare
i t. ex. T. kirche och Fr. qui samt i slaviska språk,
der detta ljud är mycket utprägladt. För öfrigt kan
detta k-ljud finnas äfven före hårda vokaler, t. ex. i
Norrbottn. kar, kom, i litaviska kiaúle, svin, der ki
blott är tecken för prepalatalt k-ljud. Postpalatala
k-ljud finnas i semitiska språk (koph), i åtskilliga
Kaukasusspråk samt ofta i holländskan. I allmänhet
skiljer man blott mellan två slags k-ljud, i det
de båda bakre grupperna sammanfattas till en (se
nedan). För öfrigt finnes naturligtvis en oändlig
mängd öfvergångsformer, fr. o. m. det längst bakåt,
mot kanten af gomseglet, t. o. m. det längst framåt,
nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
