Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lombardiet-Venezia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Loménie de Brienne [låmeni ds briä’n], Étienne
Charles de, fransk prelat och statsman, f. 1727,
blef 1763 ärkebiskop i Toulouse och 1770 medlem af
Franska akademien. Såsom gammal anhängare af Turgots
reformplaner angrep han i notablernas församling
1787 Calonnes finansförvaltning. Han blef sjelf d. 1
Maj s. å. dennes efterträdare såsom finansminister
samt i början af år 1788 premierminister, men vidtog
endast halfva och otillfredsställande åtgärder. I
Aug. 1787 förvisade han parlamentet till Troyes,
sedan det vägrat inregistrera några af honom
utfärdade och med ovilja mottagna edikt, men han såg
sig snart nödsakad att återknyta förhandlingarna med
detsamma och att sammankalla riksständerna (till
d. 1 Maj 1789). Emellertid måste han redan d. 25
Aug. 1788 träda tillbaka för Necker, hvarvid Ludvig
XVI gaf honom flere abbotsstift och utverkade hans
utnämning till kardinal. L. lefde derefter i Nizza och
återvände först 1790 till Paris, der han svor eden
på presterskapets civilkonstitution och endast antog
värdighet af biskop i depart. Yonne. De stridigheter
med påfven, i hvilka han derigenom råkade, slutade med
att han 1791 återsände kardinalshatten. I Nov. 1793
hölls han en kortare tid fängslad i Sens, hvars
ärkebiskopsstift han under sin ministertid låtit
tilldela sig. Den 15 Febr. 1794 häktades han åter och
fanns följande morgon död i fängelset. – L:s broder
Athanase Louis Marie, grefve de L., f. 1730, blef
1787 krigsminister, men drog sig tillbaka på samma
gång som brodern. Han guillotinerades i Maj 1794.
Lomhördhet (af Gammalsv. hliom, Isl. hliomr, doft
ljud), svag hörsel eller lindrig döfhet (se d. o.),
kan bero på många orsaker och är stundom början till
högre grader af döfhet, men beror i många fall endast
på en samling af örvax och smuts i yttre hörselgången
samt botas då lätt genom rensning af denna gång. F. B.
Lomma, socken i Malmöhus län, Bara och Torna
härad. Areal 1,719 har, hvaraf till Bara härad höra
1,477 har, och till Torna härad 242 har. 2,667
innev. (1884). L. utgör ett biskopens i Lund
prebendepastorat af 3:dje kl., Lunds stift, Bara
kontrakt. – Inom socknens Torna-del, vid Höjeåns
utlopp i Öresund, ligger Lomma cementfabrik,
tillhörig Skånska cementaktiebolaget (bildadt
1871), som äfven eger Limhamns kalkbruk, der kalk
hemtas för cementtillverkningen. Fabriken anlades
1871–73, men kunde först 1874 sända ut sitt
fabrikat, portlandscement, i marknaden, der det
alltmer yunnit efterfrågan. Bolaget drifver äfven
tegelslageri. Tillverkningen vid cementfabriken
uppgår årligen till omkr. 100,000 fat (118,000
hl.). Taxeringsvärdet å cementfabriken och tegelbruket
är 500,000 kr., deri inberäknadt värdet å bolagets
dyrbara hamn, jernvägsspår till hamnen o. s. v.
Lommarna, Eudytidae. zool., höra till de gumpfotade
foglarnas ordning. De hafva stark, nästan rät,
hoptryckt och mycket spetsig näbb, tämligen stora,
långt bakåt vid stjertens sidor sittande ben, långa
framtar med hel simhud,
baktå samt mycket tät och fast fjäderbeklädnad,
som är gröfre än doppingarnas. Vingarna ära korta
och spetsiga, med hårda pennor. Färgen vexlar efter
årstider och ålder, är bjärtare om sommaren och
öfverensstämmer hos ungarna, med de gamlas i
vinterdrägt. Lommarna vistas sommartiden vid sött vatten,
under andra årstider deremot vanligast i hafvet. De
träffas aldrig i flock, lefva förnämligast af fisk,
hafva nästan oätbart kött och jagas derför icke. De
ära fulländade simdykare, kunna dröja flere minuter
under vattnet, dyka ofta mycket långa sträckor,
simma än på vattenytan, än så djupt nedsänkta, att
blott en smal strimma af ryggen förblir synlig, samt
försvinna utan märkbar ansträngning och utan minsta
buller i djupet. På marken äro de hjelplösa. De
kunna gå endast högeligen otympligt och förmå
knappast stå upprätt. Deremot flyga de bättre, än
man skulle förmoda på grund af deras tunga kropp
och korta vingar, och skjuta, sedan de med en
viss ansträngning höjt sig ett stycke upp i luften,
rätt hastig fart, hvarvid de dock måste göra mycket
hastiga vingslag. Lommarnas läte är högljudt och
obehagligt. De äro mycket skygga och försigtiga, veta
synnerligen väl att taga sig till vara för fiender,
söka oftast att undkomma medelst dykande, men försvara
sig, då de råkat i fienders våld, med starka hugg af
den hvassa näbben. Sitt bo lägga lommarna vid sött
vatten och mycket nära intill stranden. Äggen äro
två, grön- eller gråbruna, svartfläckiga. – Hit hör
lomslägtet, Eudytes (namnet Colymbus, som äfvenledes
blifvit användt för detta slägte, bör begagnas om
doppingslägtet), med följande tre i Sverige häckande
eller tillfälligtvis uppträdande arter. Smålommen,
E. septentrionalis, har i sommardrägten hufvudet
och halsens sidor askgrå, hjessän svartgrå, med
askgrå fjäderkanter, halsryggen och kräfvans sidor
refflade, svart- och hvitstreckade, framhalsens midt
rödbrun, öfre kroppsdelarna och sidorna svartbruna,
med eller utan hvita fläckar, undre delarna hvita,
näbben med starkt inböjda käkkanter samt rät eller
uppåtböjd näbbsöm. Kroppslängden är 63 till 69 cm. I
vinterdrägten äro hjessan, bakhalsen och öfre
kroppssidan svartbruna, med en mängd hvita streck och
punkter, samt framhalsen och underlifvet hvita. Denna
art häckar allmänt i Norrland och Lappland,
sparsammare nedåt landet, samt är, liksom följande
art, stryk- och flyttfågel. För öfrigt finnes han i
Gamla och Nya verldens norra delar ända upp på Island,
Grönland och Spetsbergen. – Storlommen, E. arcticus,
har i sommardrägt hufvudet och halsen askgrå, strupen
och framhalsen svarta, violettglänsande, halsens,
kräfvans och bröstets sidor refflade med svarta
och hvita längdstreck, kroppen ofvan rent svart,
med tvänne aflånga, af fyrkantiga, hvita fläckar
bildade fält åt hvardera sidan, undre delarna hvita,
ving- och stjertpennorna svarta, käkkanterna starkt
inböjda, näbbsömmen nedåtböjd. Kroppslängden är 67
till 69 cm. Om vintern har fogeln hufvudet ofvan och
bakhalsen gråbruna, kroppens öfre sida brunaktigt
svartgrå, med ljusare fjäderkanter, och den undre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
