Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musikföreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befann sig, vore muskelns naturliga tillstånd. Kommer
en ny retning till muskeln under denna andra
sammandragning, stiger muskelryckningen än mer. På
detta vis adderar sig den ena ryckningen till den
andra, och muskelns förkortning uppnår under inverkan
af en mängd på hvarandra tätt följande retningar en
storlek, större än den en enda retning i allmänhet
kan framkalla. Följa dessa retningar så tätt på
hvarandra, att muskeln alls icke hinner afslappas
efter en retning, innan en annan träffar honom,
så blir dess förkortning alldeles sammanhängande,
krampartad. En sådan sammandragning kallas tetanus.
Jämför man de under viljans inflytande framkallade
muskelrörelserna med dem, som erhållas genom
retning af muskeln med enstaka eller tätt på
hvarandra följande retningar, framgår genast, att
den förstnämnda icke kan likställas med en enkel
ryckning. Den enkla ryckningen utmärker sig nämligen
genom en plötslig, fjädrande karakter, som icke
alls öfverensstämmer med den under viljans inflytande
framkallade mjuka och mera utdragna formförändringen
af muskeln. Man har derför länge antagit, att
de muskelsammandragningar, som hafva sin orsak i
impulser från det centrala nervsystemet, snarare
äro att likställas med de summerade ryckningar,
som uppstå under inverkan af flere tätt på hvarandra
följande retningar. Enda skilnaden mellan en genom
elektrisk retning framkallad tetanus och en voluntär
kontraktion är den, att de enskilda retningar, som i
det senare fallet utgå från det centrala nervsystemet,
hafva ett långsammare och mera långdraget förlopp
än de elektriska retningar vi vanligen använda vid
våra försök på muskler. I hufvudsak är således en
voluntär kontraktion att likställas med en summerad
kontraktion.
Den kraft, hvarmed en muskel sammandrager sig, beror
af muskelns tjocklek eller, rättare, af antalet
muskeltrådar på tvärsnittet: ju flere trådar,
dess starkare muskel. Den höjd, hvartill en muskel
kan sammandraga sig, beror åter af hans längd:
ju längre muskeln är, dess mera kan han förkorta
sig. Muskelns absoluta kraft uppmätes genom den vigt,
som jämnt och nätt hindrar muskeln från att vid
retning förkorta sig, eller, med andra ord, håller
jämnvigten med muskelns genom retningen framkallade
förkortningskraft. Den är större, då flere retningar
tätt på hvarandra träffa muskeln, än då han retas med
enstaka retningar. Hos menniskan har man funnit, att
muskelns absoluta kraft kan uppgå ända till 10 kg. för
hvarje qvcm. af tvärsnittet. Storleken af muskelns
förkortning beror, förutom af muskelns längd och den
använda retningens styrka, äfven af den belastande
vigten: den aftager vid tilltagande belastning från
ett maximum till noll. Muskelns mekaniska arbete
uppmätes genom produkten af vigten och den höjd,
hvartill den lyfts. Denna produkt uppnår sitt högsta
värde vid en viss medelbelastning af muskeln. Vid en
låg belastning är muskelns förkortning visserligen
större, men produkten af vigt och förkortning,
hvilken ju bestämmer det mekaniska
arbetets storlek, är härvid icke så stor, som då
muskeln belastas med en större vigt, ehuru densamma
icke upplyftes så högt. Vid ytterligare tillväxt
af belastningens storlek aftager åter arbetsvärdet,
för att vid förkortningshöjden noll sjelf blifva noll.
Lika stor betydelse som muskelns mekaniska arbete
har den värmebildning, som i honom eger rum; ty den
värme, som uppstår i muskeln, utgör den vigtigaste
källan till kroppsvärmen. Äfven en muskel, som för
ögat förefaller vara i fullständig hvila, bildar
värme. Hans temperatur är högre än temperaturen hos
det blod, som i artererna tillföres honom. Vid sin
sammandragning utvecklar han ännu mera värme. Man
har funnit, att denna värmemängd är flere gånger
större än det samtidigt utförda mekaniska arbetet,
om bägge öfverföras till samma sort (jfr Mekanisk
eqvivalent). Den värmemängd, som under arbetet bildas
i muskeln, är under för öfrigt samma omständigheter
främst beroende af muskelns spänning; ända till en
viss öfre gräns tilltager värmebildningens storlek
med tilltagande spänning. Om således muskeln
har en liten tyngd att lyfta, är den samtidiga
värmeutvecklingen mindre, än om en stor tyngd skall
lyftas af honom. Förbrukningen af ämnen i muskeln
står sålunda i en nära relation till det arbete
muskeln har att utföra. Under tetanus, då muskeln
är i ett tillstånd af kramp, utför han intet i
fysikalisk mening nyttigt arbete: han håller endast
sin belastning upplyft till en viss höjd. Härvid
eger emellertid en mycket stark värmebildning rum,
hvilket ådagalägger, att under krampen i alla fall
en betydande ämnesomsättning försiggår.
Då muskeln är i verksamhet, förändras vidare hans
kemiska reaktion från alkalisk eller neutral till
sur. Detta beror sannolikt derpå att under hans
verksamhetstillstånd uppstå sura fosforsyrade
salter (monokaliumfosfat). – Slutligen uppträder,
då muskeln på hvilket sätt som hälst är retad,
en elektrisk strömfluktuation, som icke i likhet
med muskelns hviloström är att anse såsom en
konstprodukt, utan på det närmaste är förenad med
hans lifsförrättningår. Denna strömfluktuation har
på grund deraf att den uppträder under muskelns
verksamhet fått namnet aktionsströmmen. Lagen för
densamma kan i korthet uttryckas sålunda, att hvarje
för ögonblicket retadt ställe af en muskel förhåller
sig elektronegativt till hvarje ställe af honom, som
relativt till detta är i hvila. Äfven under tetanus
uppträder för hvarje enskild retning, som derunder
träffar muskeln, en likadan strömfluktuation.
Då kroppen dör, förlorar muskeln småningom sin
retbarhet och öfvergår slutligen, på grund af en
koagulation af dess innehåll, i ett slags kontinuerlig
sammandragning, som är orsaken till likstelheten. Hos
menniskan inträder i vanliga fall likstelheten,
som är ett osvikligt tecken på att döden inträffat,
tidigast 10 minuter, senast 7–18 (enl. andra 6–12)
timmar efter döden. Den kan fortfara under flere
dagars tid, men löses slutligen till följd af den
fortskridande förruttnelseprocessen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
