Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nöggerath ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år senare voro de så talrika på Pampas, att man dödade
dem blott för hudens skull. Äfven på prärierna finnas
oerhörda boskapshjordar. – Se vidare nästa artikel.
C. R. S.
Nötkreatursafvel afser icke endast att bibehålla
eller öka stammarna af nämnda djurslag, utan äfven
att värdefulla egenskaper, som finnas hos det ena
eller det andra af de parade djuren, må öfverföras på
deras afkomma. Könsmognaden inträder hos nötkreaturen
vid omkr. 1 1/2 års ålder, eller något tidigare hos
kreatur af snabbvuxna raser, såsom den förbättrade
korthornsrasen, och äfven hos djur af andra raser,
som under uppväxten blifvit rikligt utfodrade. Val
af tjur till afvel måste ske med synnerlig omsorg, då
en sådan har stort inflytande på hjordens förökning,
i det den under ett år kan gifva upphof till 50–60
kalfvar, under det att en ko i regel lemnar endast en
afkomma årligen. Tjuren bör hafva ett litet och fint
hufvud, små eller inga horn, halsen medelmåttigt
lång, rak rygg, djup bröstkorg, bredt bäcken och
fina, väl ställda ben samt normalt utvecklade
könsorgan. Hälst väljer man tjurar, hvilka äro af
oblandad ras och af ett sådant slag, som passar för
de lokala förhållandena. Om tjuren vid 1 1/2 års
ålder användes till afvel, bör han under första året
derefter begagnas till endast ett mindre antal kor
eller qvigor, men sedermera kan han användas till
60 à 80 kor under året. Genom daglig rörelse i det
fria, under såväl vinter som sommar, och genom att
han ej hålles i för högt hull eller utfodras med en
stor mängd voluminöst foder, såsom rotfrukter och
drank, kan tjuren bibehållas afvelsam till 6–8 års
ålder. Vanligen blifva dock tjurarna, genom olämplig
skötsel, redan vid 4 års ålder för tunga och tröga
att använda såsom afvelsdjur. Detta inträffar ofta
på egendomar, der man håller ett för ringa antal kor
till hvarje tjur, och på sådana ställen skulle man,
genom att inöfva tjurarna till dragning, ganska länge
kunna hafva nytta af dem till afvel.
Qvigan nyttjas till afvel vid omkr. 1 1/2 års
ålder. Brunsten varar hvarje gång, likasom hos korna,
24–36 timmar samt återkommer efter 3:ne veckor, såvidt
djuret icke blifvit befruktadt. Ungefär 70 proc. af
de betäckta hondjuren blifva drägtiga och drägtigheten
varar i medeltal 285 dagar (jfr Drägtighet). Efter
kalfningen infinner sig brunsten på 3–4 veckor;
men man brukar vanligen låta en brunsttid gå förbi,
innan kon släppes till tjur, då nästa kalfning kommer
att inträffa ungefär ett år efter den föregående. Vid
val af kor, efter hvilka afvelsdjur skola uppfödas,
ser man till att få sådana djur, hvilkas egenskaper
lämpa sig för de lokala förhållandena, och att djuren
ej hafva fel, som kunna öfverföras på afkomman,
eller äro för unga eller för gamla. Är afsigten med
underhållet af nötkreaturen att erhålla en riklig
mjölkafkastning, så väljas naturligtvis både kor och
tjur ur en stam eller efter djur, som äro kända för
stor mjölkproduktion. Kon bör hafva ett litet hufvud,
fina (eller inga) horn, lång och smal hals, rak rygg,
bredt kors, vid bröstkorg samt stort
jufver och fina ben. Huden måste vara tunn och löst
fäst vid underliggande delar; och den hårhvirfvel,
som finnes på baksidan af jufret samt sträcker sig
upp emellan låren, eller mjölkspegeln (se d. o.),
måste hafva ett stort ytinnehåll. De så kallade
mjölkådrorna, eller de blodådror, som gå från jufret
fram emot bröstets nedre yta, skola likaledes
vara stora, i synnerhet under förra hälften af
mjölkningsperioden. Då kon uppnått en ålder af 9–10
år, brukar man vanligen ej till afvelsdjur uppföda de
kalfvar hon derefter lemnar. Förbättring af en stam af
nötkreatur kan ske, såsom vid hästafvel (se d. o.),
genom noggrant urval af afvelsdjur inom stammen
eller rasen eller genom att man anskaffar utmärkta
handjur af annan ras än den, hvartill hondjuren höra,
och använder dem till parning samt sedermera alltid
parar afkomman efter desamma med handjur af ren
ras uti 7–8 slägtled. Detta förfaringssätt kallas
korsning (se d. o.). Det är likväl ej tillräckligt,
att afvelsdjuren hafva god härstamning; de böra äfven
under uppväxten och sedermera åtnjuta omsorgsfull
vård för att ej urarta.
Mot slutet af förut angifna drägtighetstid ansvälla
blygdläpparna och jufret, och mjölkafsöndringen
börjar å nyo, i händelse den mot slutet af
drägtighetstiden upphört. Vid kalfningen inställa sig
krystningar eller födslovärkar, och vid födseln ligger
kalfven vanligen med frambenen mot lifmodermunnen samt
hufvudet hvilande på dessa ben. Äfven kunna bakbenen
hafva inträngt i födslovägarna och kalfven sålunda
framfödas baklänges. I båda fallen kan förlossningen
försiggå ganska lätt. Möter deremot hinder för
kalfvens framfödande, bör man förvissa sig om fostrets
läge och, om så erfordras, rätta detta, hvartill man
stundom kan behöfva anlita veterinär. Så snart kalfven
är framfödd, ombindes nafvelsträngen 5–6 cm. från
nafveln och afskäres nedom underbindningsstället
Kalfven torkas derefter med halm och lägges i en
kätte, försedd med ren, torr halm. Under första
dagarna efter födseln gifves åt kalfven råmjölk,
hälst efter modern, i smärre portioner, 3 à 4 gånger
dagligen, och sedermera under ett par veckor söt,
spenvarm mjölk tre gånger om dagen, hvarefter den
söta mjölken småningom minskas och ersättes med
större mängd söt och ljum skummjölk. Vid 4–5 veckors
ålder får kalfven derjämte litet fint hö eller gräs
samt gröpe, och vid 3 månaders ålder kan han helt
och hållet afvänjas från utfodring med mjölk. Mängden
af söt och skummad mjölk, som bör gifvas kalfven,
beror af dennes storlek och det större eller mindre
värde man sätter på honom. Ganska fördelaktigt är
det att låta mera värdefulla kalfvar uppfödas genom
att dia; de utveckla sig derigenom ganska väl och
hålla sig i allmänhet friska. Kalfven kan då dia
sin moder, men vanligen släppes den i en kätte till
en annan ko, sedan han under 3–4 dagar erhållit
råmjölk. Den ko, som skall användas till amko, bör
lemna omkr. 1 1/2 à 2 kannor mjölk dagligen, och i den
mån mjölkafsöndringen hos kon minskas, gifves åt
kalfven litet fint hö och gröpe uti en för amkon ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
