Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persien (landets officiella inhemska namn är Iran), konungarike i vestra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(301) utvidgat sitt rike med Mesopotamien, Armenien
och Syrien, flyttade han residenset till Antiocheia
vid Orontes, och der regerade hans ätt i nära
halftannat årh. öfver detta vidsträckta rike,
vanligen kalladt Syriska riket. Under den svage
konung Antiochos II Theos (261–246) gick dock hela
nordöstra delen af Iran förlorad för selevkiderna
genom uppkomsten af tvänne nya sjelfständiga
riken. Satra-pen i Baktrien Diodotos tillskansade sig
de angränsande provinserna Sogdiana i ö. och Margiana
(nu Merv) i v. och grundlade i dessa land, hvilka
sedan Alexanders tid egt en mängd blomstrande grekiska
städer och kolonier, det s. k. »grekisk-baktriska
riket». (Om dettas vidare öden se Baktrien.) Ungefär
samtidigt gjorde sig Arsakes, höfding för en
turkmenisk nomadstam (parnierna), till herskare
öfver Partien (se d. o.) och grundade der
arsakiderrias dynasti. Arsakiden Mithridates I
(144–136 f. kr.) gjorde slut på både baktriska och
selevkidiska väldet i Iran samt tog i besittning
hela landet mellan Indus och Eufrat. I mer än tre
och ett halft århundrade utgjorde nu Persien en del
af partiska riket, men sedan den siste arsakiden
Artabanos V (l. IV) fallit i ett slag mot Ardasjir
(226, enl. a. 227 e. Kr.), kom Persien åter under en
inhemsk konungaätt. – Inre förhållanden i P. under
gamla tiden. Vid sitt inträde i historisk tid
voro de iranska folken fördelade i en mängd smärre
stammar. Hos mederna nämnas 6, hos perserna på Cyrus’
tid 10, nämligen 3 ädla – främst bland dessa voro
pasargaderna, dit achaemenidernas ätt hörde, – 3
åkerbruksidkande och 4 nomadiska. Blott de första
ansågos vara af rent ariskt blod; de öfriga voro mer
eller mindre uppblandade med turanska och andra i
P. före arernas invandring inhemska stammar. En ordnad
förvaltning infördes först af Darius I. Konungen,
som ansågs leda sitt ursprung från guden Mithras
(se d. o.), var oinskränkt herskare samt egare af
land och folk. Residerande efter olika årstider i
Susa, Ekbatana eller Babylon, omgafs han ständigt
af en till största delen beriden lifvakt på 10,000
man (»de odödlige») och var under fredstid genom
den strängaste etikett fullständigt afskild från
sitt folk. Hans inkomster bestodo af tributer
från de eröfrade provinserna, konfiskerade gods,
afkastningen af kanaler, slussar och fiskerier samt
födelsedagspresenter från hela riket. Arfsföljden
var icke närmare bestämd, hvilket gaf anledning till
ständiga ränker. Statsangelägenheter afgjordes
inom hofvet, der mager och evnuker voro de
mest inflytelserike, och blott sällan inkallades
satraper, fältherrar och lydfurstar till ett större
råd. Riket var indeladt först i 20, sedermera
i allt flere provinser under hvar sin »satrap»
(Kilskr. chsjathra-pavan, »landsbeskyddare»),
hvilken först hade blott civil, men sedan äfven
militärisk myndighet. Satraperna, hvilka oftast
togos af konungafamiljens medlemmar, omgåfvos af
förhyrda trupper och hade till närmaste ämbetsman
en kunglig skrifvare, som i första hand mottog de
kungliga befallningarna. Till dessas befordrande
fanns en organisation af ridande ilbud med bestämda
stationer öfver hela riket. Hären bestod till stor del
af rytteri; beväpningen utgjordes af spjut, slunga,
båge och sköld. Lagarna voro i allmänhet milda,
men lögn bestraffades som ett svårt brott, och
äfven otacksamhet kunde rättsligen åtalas. Polygami
var allmän, och särskildt var giftermål med nära
anförvandter, systrar och döttrar, ansedt som
hedrande. Religionen var i allmänhet densamma som
den, hvilken tillskrifves Zoroaster, dock med några
drag (som t. ex. begrafning och likbränning)r hvilka
bestämdt strida mot föreskrifterna i Avesta. Öfriga
vigtiga kulturmoment, framförallt skrifkonst (se
Kilskrift), arkitektur och skulptur, erhöllo perserna
vesterifrån, från assyrer och babyloner. Folkets
hufvudnäring var åkerbruk, befordradt genom konstgjord
vattning, dernäst boskapsskötsel, och särskildt
stod hästafveln i högt anseende. Klädnaden bestod
af djurhudar, hos rikare af bäfverpelsar, senare af
importerade sidentyger. Penningar lärde perserna
känna först efter Lydiens eröfring af Cyrus. –
Dessa allmänna inre förhållanden, som utbildades
under achsemeniderna, förändrades föga under grekiska
och partiska väldets tid och vunno en förnyad kraft
genom de zoroastriska lärornas växande makt under de
inhemske sasaniderna. Men under det muhammedanska
kalifatet omdanades småningom seder, lagar och
författning af den nya religionens öfvermäktiga
inflytande.
Medeltiden. IV. Det s. k. Nypersiska
riket. Sasaniderna (226–641). Redan under der
siste partiske konungarna hade i provinsen Persis
smärre inhemska höfdingar gjort sig mer eller mindre
oberoende af »storkonungen» i Ktesifon. En af desse,
Pabak, son eller ättling af Sasan ville åt sin äldste
son, Sjapur, utverka, titel af konung, men en yngre
broder Ardasjîr (senare form af det äldre Artachsjatra
= Artaxerxes) till vallade sig i Sjapûrs ställe
makten, störtade den siste arsakiden, Artabanos V
(226), och som den förste sasanidiske konungen
(226–242) utsträckte han sitt välde öfver Iran och
Babylonien. Som det nya rikets hufvudstad ansågs det
gamla Istachr i Persis, men konungens och maktens säte
blef dock, såsom under de siste arsakiderna, Ktesifon
vid Tigris. Ardasjirs son Sjapur (Grek. Sapores I,
242–272) intog först det ännu af arsakider beherskade
Armenien och angrep derefter romerska kejsaredömet,
slog och tillfångatog kejsar Valerianus vid Edessa
(260) och eröfrade en stor del af Mindre Asien,
men blef på återvägen till Babylonien öfverfallen
och slagen af Palmyras konung Odenathus. Under
Sjapur I uppträdde Mani (se Manes) med sin nya lära,
mot hvilken sedan de persiske presterna kämpade i
århundraden lika ifrigt som emot kristendomen. Under
Sjapurs sonson Bahram II (277–294) framträngde
kejsar Carus ända till Ktesifon, men dog plötsligt
utanför dess murar, hvarefter romarna återvände. Den
kraftfulle Narseh (294–303), sannolikt en son af
Sjapur I, slog romarna under Galerius vid Carrhae i
Mesopotamien (297), men blef kort derefter af denne
slagen i Armenien och måste sluta en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
