Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roscius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rosellan (rosit), miner., ett vackert rosenrödt, i
kalkstenslager förekommande lerjords-silikat, hvilket,
likasom polyargiten, anses vara en metamorfoserad
antortit. Ant. Sj.
Rosellen [-la’ng], Henri, fransk kompositör,
f. 1811. d. 1876, elev af Paris-konservatoriet,
skref mer än 200 verk, mest salongsstycken för piano,
hvaribland ett Rêverie en tid var ända till leda
modern. Han författade äfven en pianoskola och en
Manuel des pianistes. A. L.
Roselli, Cosimo, italiensk målare, f. i Florens
1439, d. derst. 1507, lärjunge af en stympare, Neri
di Bicci, innan han kom i Benozzo Gozzolis atelier,
var som konstnär föga sjelfständig, utan lefde på
andras inspirationer. Till hans bättre arbeten höra
en fresk i S. Ambrogio i Florens, Procession med en
undergörande kalk (1486), med vackra, lefvande hufvud,
men öfverfylld, och en altartafla i S. M. Maddalena
de’ Pazzi, Marias kröning, kraftig i färgen,
men hård, förr, underligt nog, tillskrifven Fra
Angelico da Fiesole. Dessutom deltog han i prydandet
af Sixtinska kapellet och har af de 12 fresker,
som befinna sig på sidoväggarna under fönstren,
utfört 4, nämligen Faraos undergång i Röda hafvet,
Mose på Sinai, Bergspredikan och Nattvarden, hvilka
väl äro hans bästa verk, om de äfven i jämförelse
med de öfriga der utförda freskerna bära vittne om en
underlägsen individualitet. I likhet med Benozzo har
han dock, särskildt i Bergspredikan, många vackra
episoder och bifigurer. C. R. N.
Rosellini, Ippolito, italiensk orientalist, f. 1800
i Pisa, blef 1824 professor i orientaliska språk vid
universitetet i sin födelsestad. Champollions stora
upptäckt förde R. till egyptologiens studium. I
sällskap med denne mästare gjorde han en rundresa
till de egyptiska samlingarna uti Italien. Och
då Champollion företog sin färd till Egypten i
spetsen för en fransk vetenskaplig expedition,
anförtroddes åt R. ledningen af en vid samma tid
genom storhertigens af Toscana frikostighet anordnad
italiensk expedition till Nildalen. Under 15 månader af
åren 1828–30 vistades R. på Nilen, flitigt aftecknande
en stor mängd gamla minnesmärken. Återkommen till
fosterlandet, egnade han sig med oförtruten ifver åt
bearbetningen af det inhöstade rika materialet. 1839
blef han professor i arkeologi i Pisa. Död 1843. –
Utom en koptisk grammatik utgaf R. åtskilliga andra
arbeten i orientaliska ämnen, af hvilka det vigtigaste
och mest berömda bär titeln Monumenti dell’ Egitto
e della Nubia (9 oktavband samt 3 folioband, 1832
o. följ.). Detta praktverk innehåller en del af den
italienska expeditionens till Nildalen resultat. Men
mycket af R:s och hans följeslagares samlingar
finnes fortfarande blott i manuskript (i Pisas
universitetsbibliotek?) och väntar alltjämt på att
finna fullt kompetenta utgifvare. K. P.
Rosen, von, svenska adliga ätter, som hafva till
gemensam stamfader ryttmästaren Robert v. Rosen på
Schönangern (i Rauge församling i Livland), hvilken
lefde i förra hälften af 1600-talet. Han tillhörde
en sedan midten af 1200-talet i Livland bosatt
härmästerlig ätt,
hvilken enligt uppgift ursprungligen härstammade från
Böhmen och utom till Sverige förgrenat sig till
Danmark, Tyskland, Ungern, Frankrike, Belgien och
Ryssland. Från Roberts äldre son, Johan (öfverste för
livländska adelsfanan, halshuggen 1651 för misstänkta
förrädiska förbindelser med polackerna), härstammade
i tredje led bröderna Fredrik Johan, Otto Vilhelm och
Axel Didrik, hvilka 1746 naturaliserades som svenska
adelsmän. Fredrik Johans ättegren utdog på svärdssidan
1857, Axel Didriks 1813. Otto Vilhelm blef 1772
friherre, och från honom härstammar den ännu lefvande
friherrliga ätten von R. Den ofvannämnde Roberts
yngre son var öfversten Didrik v. R. (d. 1657). Dennes
sonson, Gustaf Fredrik (se R. 1), blef stamfader för
den nu blomstrande grefliga ätten von R.
1. Rosen, Gustaf Fredrik von, grefve, krigare,
riksråd, föddes i Reval d. 6 Aug. 1688, började
1705 sin militära bana såsom dragon vid Stenbocks
regemente samt deltog i och avancerade under Karl
XII:s polska krig. Efter Poltavaslaget var han en
af dem, som lyckades komma undan till Turkiet. 1714
utnämndes han till generaladjutant. Natten emellan
d. 5 och 6 Nov. (n. st.) s. å. följde han under
namnet »kapten Johan Palm» jämte öfverste Dilring
(»Erik v. Ungern») Karl XII (»kapten Peter Frisk»)
från Pitesci i Rumanien (Valakiet), men vid byn
Kenin (Siebenbürgen), dit de anlände d. 7 Nov. i
skymningen, lemnade konungen R. »med befallning
att han fyra timmar efter honom skulle gifva sig på
vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl
efter». Konungen fortsatte derefter jämte Dilring
sin bekanta ilridt till Stralsund, dit han ankom
d. 22 Nov. Sedermera deltog R. under konungens
befäl i striderna i Pommern 1715, hvarunder han
vid ett tillfälle lyckades rädda dennes lif genom
att lemna honom sin häst, samt var honom följaktig
på den äfventyrliga öfverfarten från Stralsund till
Sverige och vid 1716 års infall i Norge, då han å nyo
skall hafva räddat honom ur lifsfara. R., som 1715
fått ofverstefullmakt, utnämndes 1717 till öfverste
för artillerivolontärregementet, öfverkommendant
i Karlskrona och Karlshamn samt vicedirektör vid
amiralitetet. 1719 blef han expektansöfverste vid
Dalregementet, 1722 generalmajor och 1728 chef för
Vestmanlands regemente. Han sökte och vann konung
Fredriks gunst. Men då hattpartiet 1738 ryckte hela
makten till sig, slöt han sig till detta och blef
en af dess mest utpräglade krigspolitici, men lade
i det stora hela just icke några statsmannagåfvor
i dagen. Belöningen kom emellertid snart: redan 1739
utnämndes han till riksråd. I egenskap af en af kung
Karls bussar åtnjöt han alltid stort anseende. Vid
ett par tillfällen under det af honom förordade
ryska kriget 1741–43 var han ifrågasatt till
general-en-chef, och under arffurstens nominella
öfverbefäl uppdrogs åt R. det verkliga befälet,
när 1743 ett krig med Danmark tycktes stå för
dörren. Då 1747 Ryssland företog truppsamlingar vid
finska gränsen, utnämndes R. till generalguvernör i
Finland för att i en hand samla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
