Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rubinstein, Anton - Rubricera. Se Rubrik - Rubrik (Lat. rubrica), öfverskrift, titel - Rubrikatorer. Se Rubrik - Rubruquis, rättare Rubruk, är det namn, som vanligen gifves åt Vilhelm från Rubrouck, reseskildrare, franciskanmunk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigare jämförelse mellan Liszt och Thalberg,
då det sades, att om Thalberg var »den förste»,
så var Liszt »den ende». Bülow är den objektiva
förståndsmenniskan, den sorgfälligare tolken af
en komposition för dess egen skull. Rubinstein
är den subjektiva känslomenniskan, den genialiske
stormaren, som lägger in sin personlighet i allt
hvad han föredrager och såsom tolk för andras
tankar ej alltid är så tillförlitlig, som han är
tändande. Likväl har äfven R. på sista tiden bemödat
sig om ett mera objektivt och mångsidigt spel, och
hans föredrag af Mozart är nu lika rörande enkelt,
som hans tolkning af Beethoven fordom var vildt
passionerad och godtycklig. Ehuru i besittning af en
häpnadsväckande teknik, uppnås eller öfverträffas han
dock numera derutinnan af andra: i färdighet t. ex. af
Sophie Menter, i anslag af Pachmann, men ingen eger
så som han den bedårande »gnistan». Samma egenskaper
som i hans spel har man funnit i hans kompositioner:
å ena sidan en genialisk konception, en gnistrande
fantasi och brusande lidelse, å andra sidan brist
på sjelfkritik, koncentrering och sorgfällighet i
arbetet. Äfven här är han emellertid ojämn, i det
mästerliga satser i både uppfinning och utförande
ej sällan stå vid sidan af banala ställen. I början
var Mendelssohn hans skönjbara mönster; sedermera
närmade han sig äfven Schumann och Liszt. Enligt
Bülow är hans stil »mer beethovensk än Mendelssohns,
mera genomskinlig än Schumanns, mera djup och smakfull
än Hillers.» Populär har han blifvit egentligen uti
vissa af sina originella, af slavisk nationalitet
genomandade sånger, äfvensom sina pianostycken,
hvilka mestadels tillhöra den ädlare salongsgenren
à la Chopin och Liszt. Af hans sex symfonier äro
Ocean och Symphonie dramatique de berömdaste. I
Faust, Iwan IV och Don Quijote försökte han sig på
den moderna orkestermålningen. Mera konservativ är
han i sina operor, der han snarare tagit Meyerbeer
än Wagner till mönster: Dimitri Donskoi (1852),
Toms (1853), Kinder der heide (1861), Feramors
(1863, hvarur fackeldansarna blifvit populära), Der
dämon (1875), Die Makkabäer (1875), Nero (1879),
Kalasjnikov (1880), Sulamith (1883), Unter räubern
(1883), Der papagei (1884), äfvensom de »andliga
operorna» (oratorierna) Der turm von Babel (1872)
och Das verlorne paradies (1876). Framhållas bör
äfven hans kammarmusik: violin- och cellosonater
samt konserter, trior, qvartetter, qvintetter,
sextett för stråkinstrument med eller utan piano
o. s. v. – R:s broder Nikolaj R., f. 1835, d. 1881,
elev af Kullak och Dehn, bildade 1859 Moskvas Ryska
musiksällskap och 1864 Moskvas konservatorium, som han
på ett utmärkt sätt förestod till sin död. Han ansågs
såsom pianovirtuos till och med ännu skickligare
än sin broder, ehuru han ej egde dennes geni.
A. L.
Rubricera. Se Rubrik.
Rubrik (Lat. rubrica),
öfverskrift, titel t. ex. på ett bokhäfte, ett
kapitel eller annan under afdelning i en bok eller
skrift. Det latinska rubrica (af ruber, röd) betecknar
egentl. röd färg
och kom sedermera att betyda med röd färg målad
begynnelsebokstaf (initial), begynnelserad
eller ornament. De skrifvare, hvilka under
boktryckarekonstens äldsta tid utförde dylika
prydnader i böckerna, kallades rubrikatorer
(rubricatores). Jfr Miniatur. – Rubricera,
förse med öfverskrift l. rubrik; benämna, beteckna.
Rubrikatorer. Se Rubrik.
Rubruquis [rybryki], rättare Rubruk, är det
namn, som vanligen gifves åt Vilhelm från
Rubrouck (en by i forna franska prov. Flandern,
nuv. dep. Nord), reseskildrare, franciskanmunk. Han
föddes sannolikt på 1220-talet af tyska föräldrar,
var jämte flere af sina ordensbröder konung Ludvig IX
af Frankrike följaktig på dennes korståg och tillhörde
franciskanklostret i Akkon, då han och fyra andra
munkar sändes af konungen att såsom missionärer
verka för kristendomen vid den förmente kristne
tatarkanens hof. Ett rykte hade nämligen utbredt
sig, att Sertak, en son till Batu, mongolherskaren
i Kiptsjak, hade jämte många mongoler öfvergått
till kristendomen. Resan anträddes i Maj 1253 från
Konstantinopel öfver Svarta hafvet och Krim samt
genom nuv. södra Ryssland till Sertaks läger v. om
Volga. Sertak afsände dem till Batu, som då hade sitt
vandrande läger vid Volga i närheten af nuv. Saratov,
och denne tvang R. att med endast en munk och en tolk
resa ända till storkanen i Karakorum för att erhålla
tillåtelse till en längre vistelse i mongolernas
rike. Vägen togs genom stepperna n. om Kaspiska
hafvet och Aralsjön till Talasfloden, derefter genom
Alataupasssen och n. om Issik-kul till Åla-kul
och Baratula-sjön (Ebi-nur) samt i nästan östlig
riktning genom mongoliska slätten till storkanens
läger, dit de resande anlände d. 27 Dec. 1253. Under
de följande månaderna följde de Mangus hof till
Karakorum, men vunno ej ändamålet med resan och
anträdde d. 10 Juli 1254 återfärden, som gick n. om
sjön Balkasj till Volga, längs vestkusten af Kaspiska
hafvet genom Armenien och Mindre Asien, samt voro
i Antiochia d. 29 Juni 1255. Efter sin återkomst
tillhörde R. åter franciskanernas ordensprovins i
Palestina, men om hans vidare öden är nästan ingenting
bekant. Sannolikt återvände han till Frankrike,
enär han var personligen bekant med Roger Baco,
det 13:de årh:s store geograf. Sina erfarenheter
och under resan gjorda iakttagelser nedlade R. i en
omfångsrik, värdefull, på latin författad berättelse,
hvilken han dikterade för en af sina ordensbröder
i Akkon och sände såsom bref till konung Ludvig i
Frankrike. En kritisk textupplaga ombesörjdes af
Michel och Wright och utgafs af franska geografiska
sällskapet i dess »Recueil des voyages et mémoires»
(bd IV, 1839). Resebeskrifningens stora värde
framhålles af de bäste kännarna af medeltidens
geografi. Peschel kallar den ett geografiskt
mästerverk från medeltiden, och Yule sätter den
vida öfver Marco Polos. Synnerligen märklig är den
fullständiga frånvaron af de under medeltiden vanliga
resefablerna, ehuru R. var ett barn af sin tid, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
