Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rush, Benjamin - Rusiner, detsamma som rutener (se d. o.) - Ruskeala, socken n. om Ladoga, lyder under Sordavala domsaga, Sordavala och Salmis härad i Viborgs län, Finland - Ruskin, John - Rusniaker. Se Rutener - Russel, engelsk slägt af normandisk härkomst - Russel. 1. William R. - Russel. 2. Edward R. - Russel. 3. John R. - Russel. 4. John R., lord R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Unionens myntverk. Död 1813. Han stiftade 1774
den första förening för slafveriets afskaffande
i Amerika och var på kongressen 1776 ombud för
Pennsylvania samt en af oafhängighetsförklaringens
undertecknare s. å. Bland sin tids amerikanska
läkare intog R. främsta platsen. Han var äfven en
mångsidig skriftställare.
Rusiner, detsamma som rutener (se d. o.).
Ruskeala, socken n. om Ladoga, lyder under Sordavala
domsaga, Sordavala och Salmis härad i Viborgs län,
Finland, och är ett imperielt pastorat af 3:dje
kl., Borgå stift, Sordavala kontrakt. Areal l,031
qvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,371 personer
(1886). Inom socknen finnes ett marmorbrott, som
vanligast gifver brokig (gråblå, med hvita, blåaktiga
eller mörkgrå ådror), men äfven rent grön, hvit
eller svart marmor, och hvarifrån stora qvantiteter
tagits för prydande af kyrkor och allmänna byggnader.
A. G. F.
Ruskin [rö’sskin], John, engelsk konstkritiker,
f. 1819 i London, gjorde sig redan såsom gosse ända
in i enskildheter förtrogen med naturens skönhet och
insöp en djup religiositet samt kärlek till konst och
literatur. Han studerade vid Oxfords universitet och
utbildade sig i aqvarellkonsten, men egnade sig snart
åt kritikeras värf samt förhärligade Turner och öfver
hufvud den moderna engelska landskapsskolan. Genom
sitt förnämsta arbete, Modern painters (5 bd, 1843–60;
ny uppl. 1860–67), riktade han ett dråpslag mot den
herskande konventionella riktningen inom måleriet
och konstkritiken. I en flödande och glansrik,
men derjämte skarpt analyserande stil gifver
han der uttryck åt sin högstämda, entusiastiska
uppfattning. R:s höga rang såsom kritiker beror på
hans sympatiska begripande och hans sinne för sanning
i konsten. Deremot röjer han ofta osäkerhet vid
bedömandet af det tekniska och gör sig skyldig till
motsägelser eller orättvisor, ity att han merendels
låter sig ledas af känslan och ensidigt fäster vigt
vid konstens moraliska sida. R. bidrog väsentligen
till att frammana den s. k. prerafaelitiska riktningen
inom målarekonsten och uppträdde varmt till dess
försvar (Pre-raphaeitism, 1851). I The seven lamps of
architecture (1849) och den utomordentligt vackert
skrifna boken The stones of Venice (3 bd, 1851–53;
2:dra uppl. 1867), till hvilka arbeten han sjelf gjort
teckningar, förhärligar han gotiken på renaissancens
bekostnad. Vidare märkas Giotto and his works in Padua
(1854–55), den intressanta läroboken Elements of
drawing (1857), The political economy of art (1858),
Decoration and manufacture (1859), att ej nämna
ett antal skrifter med fantastiska titlar. R. var
1869–84 professor i de sköna konsterna vid Oxfords
universitet. Han har äfven försökt uppträda såsom
socialpolitisk och nationalekonomisk reformator med
hänsyn till kroppsarbetarna, utan att dock väcka
anklang. Äfven på detta område är han känslomenniska
och invecklar sig i paradoxer. I sin månadsskrift
»Fors clavigera» (1871–84) dref han den satsen,
att naturens konstnärliga effekter ej få förstöras
af jernvägar och fabriksrök, att
de engelske arbetarna måste frigöras från
»maskinernas vanhelgande tyranni», och i detta
syfte stiftade han (samt offrade stora summor
på) det kommunistisk-kooperativa samfundet S:t
George’s guild, hvarjämte han i London uppbyggde
mönsterbostäder. R. vardt föremål för arbetsgifvarnas
hat, då ju hans sträfvanden gingo ut på att nedbryta
den industriella produktionens hjelpmedel. Fastän
i vissa fall radikal, afskyr R. demokratien och
hyser en reaktionär hängifvenhet för medeltidens
ideal. Med alla dessa egenheter åtnjuter han ett
högt anseende såsom den ojämförligt mest begåfvade
konstkritiker England frambragt. R. utgaf 1886–87
sin sjelfbiografi, Praeterita, i 2 bd.
E. F-t.
Rusniaker. Se Rutener.
Russell [rö’ssel], engelsk slägt af normandisk
härkomst, steg till betydelse i 1500-talets början
genom sir John R., earl of Bedford (d. 1555), som
blef Englands storamiral. År 1694 upphöjdes William R. (f. 1614, d. 1700)
till hertig af Bedford. – 1. William R.,
den föregåendes son, f. 1639, blef
medlem af 1660 års parlament, der han småningom vardt
en af cheferna för det republikanska »landtpartiet»
och den anglikanska oppositionen. För att nå sina
afsigter gick han t. o. m. Ludvig XIV:s ärenden, dock
obesmittad af mutor. 1679 måste Karl II mottaga honom
i sitt råd, men året derpå utträdde R. ur detsamma
för att understödja den lag, som afsåg att utesluta
konungens broder Jakob från tronföljden. Misstänkt
för delaktighet i den mot konungens lif riktade
Rye-House-komplotten, kastades han i Tower och
måste 1683 lägga sitt hufvud på stupstocken. Jfr
Lord John Russell: »Life of William, Lord R.» (5:te
uppl. 1853). – 2. Edward R., earl of Oxford, den
föregåendes kusin, f. 1651, d. 1727, tillhörde de
missnöjdes ledare under Jakob II och slöt sig tidigt
till Vilhelm af Oranien, men låg efter revolutionen
1688 djupt inne i jakobitiska stämplingar. I
förtröstan härpå hade Ludvig XIV 1692 befallt
Tourville att med sin underlägsna flotta angripa
R., hvilken förde befälet öfver en engelsk flotta i
Kanalen; men R. gjorde sin pligt och vann den stora
segern vid la Hougue, d. 29 Maj 1692. R. tillhörde
den grupp af framstående whigledare, som fick namnet
»Juntan», och kom 1695 såsom amiralitetslord in
i kabinettet. Han var alltsedan dess synnerligen
förhatlig för tories och föll till sist äfven i sin
monarks onåd. – 3. John R. (f. 1710, d. 1771), var
en af whigs’ hufvudmän, hade plats i kabinetten sedan
1744 och anfölls skoningslöst i »Juniusbrefven». Han
var Englands sändebud vid Parisfreden 1762. Hans
korrespondens utgafs 1842–46. – 4. John R., lord
R., en af Englands främste statsmän, föddes d. 18
Aug. 1792. Bildad genom universitetsstudier och
resor, inträdde han 1813 i underhuset, der han slöt
sig till whigs och 1814 bekämpade den svensk-norska
unionen. Han understödde Canning och befordrade
derefter lifligt lagarna om Testaktens upphäfvande
(1828) och katolikernas emancipation (1829). Starkast
intresserade honom dock frågan om parlamentsreformen,
och då han 1830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
