Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den inledda reaktionen. Nya kättareförföljelser
anställdes, mot främmande trosläror och europeisk
bildning vidtogos stränga afspärrningsåtgärder,
det lägre presterskapet, hvars söner hindrades att
öfvergå till andra yrken, förvandlades nära nog till
en ärftlig kast. Ämbetsverken och skrifvareinflytandet
återupprättades, militärbefälhafvare (vojevoder)
med sekreterare (diaker) insattes till styresmän
i de flesta städer, hvilkas sjelfstyrelse alltmer
gick under och hvilkas borgare, ehuru hämmade i
sin rörelse genom hvarjehanda nyinrättade monopol,
icke fingo genom bortflyttning undandraga sig
det höjda skatteansvaret. Framförallt skärptes
allmogens lifegenskap, och rymmarna uppsöktes
med större eftertryck än förr. Men på samma gång,
som den nationella utvecklingen koncentrerades,
kände sig den återupprättade statsmakten behöfva
utländskt bistånd. De diplomatiska förbindelserna
med Europa blefvo lifligare, penningelån söktes hos
främmande regeringar, och för första gången mottogs
i Moskva en ständig representant för en utländsk
makt, näml. för Sverige (1631). Främmande legotrupper
värfvades i stort antal, och invid Moskva uppväxte en
hel europeisk förstad (Inostrannaja l. Njemetskaja
sloboda, »utländska l. tyska köpingen»), der
officerare, köpmän och handtverkare från olika
land fingo bosätta sig. För öfrigt var R. genom sin
utmattning hänvisadt till en fredlig politik. Enda
afbrottet var det illa förda polska kriget (1632–34);
de ryska afträdelserna bekräftades genom en definitiv
fred, men konung Vladislav IV erkände Mikael som
tsar. Efter Filarets död (1633) fick bojarrådet åter
större inflytande, men styrelsen bibehöll eljest sin
förra riktning. De donske kosakerna, som bildade
ett nästan oberoende samfund, öfverrumplade den
af turkarna besatta fästningen Azov (1637). Men då
de hembjödo sin eröfring åt tsaren, svarade han,
efter att hafva hört riksdagens mening, afböjande
(1642), för att ej ådraga sig sultanens vrede, och
kosakerna funno rådligast att utrymma Azov. Deremot
uppmuntrades de sibiriske kosakernas ströftåg, som
utsträcktes bortom Jenisej och Lena för att aftvinga
infödingarna skatt i pelsverk, till förmån äfven för
tsarens kassa. Förskansade läger och äfven städer
anlades såsom stödjepunkter för det ryska väldet
i dessa trakter. – Under Alexej Michajlovitj
(1645–76) utbröto åter oroligheter i Moskva (1648),
Pskov och Novgorod (1650) m. fl. andra städer på
grund af förvaltningens missbruk och rättskipningens
partiskhet. Den omarbetade lagbok (Ulozjenije),
som tsaren med riksdagens bekräftelse utgaf (1649),
afhjelpte endast i ringa mån klagomålen, så mycket
mindre som ständigt nya, motsägande förordningar
(ukazy) utfärdades. Kyrkan skakades af en för R:s
utveckling ödesdiger schism (raskol). Till patriark
upphöjdes (1652) den fromme tsarens personlige vän
Nikon, en man af oböjlig herskarevilja. Äfven i
den verldsliga styrelsen ville han spela samma rol
som Filavet och gjorde derigenom de tillbakasatte
bojarerna till sina fiender. Han behandlade
presterskapet med öfvermod, omgaf sig med stor ståt
och införde, för att åstadkomma öfverensstämmelse
mellan den ryska och den grekiska kyrkan, åtskilliga
rättelser i kyrkoböckerna och liturgiska nyheter,
som väckte stor ovilja på många håll. Då tsaren
icke gaf honom tillräckligt medhåll mot bojarerna,
nedlade han skötseln af sitt ämbete (1658), men tillät
icker att det besattes med någon annan, och angrep
sina fiender med bannlysningar. Derigenom ökades
det kyrkliga, splitet. Slutligen afsattes Nikon af
ett stort kyrkomöte i Moskva (1665–67) under de
orientaliske patriarkernas ledning och inspärrades
i kloster (d. 1681), men tillika stadfästes hans
ändringar i gudstjensten och motståndarna fördömdes
såsom sekterister (raskolniki). Den verldsliga
makten uppfordrades att återställa kyrkans enhet. Men
förföljelserna eggade fanatismen. Utom de egentlige
»gammaltroende» (starovjery) uppstodo många sekter,
som förkastade all hierarki, samhällsordning och
sedlig tukt. Den religiösa oppositionen sammansmälte
med den sociala, som skärptes till följd af de
betungande krigen. De lillryske kosakerna, som under
sin hetman Bogdan Chmielnicki, rest sig emot Polen
(1648), vände sig, när krigslyckan svek dem, till
tsaren, som på riksdagens tillstyrkan tog dem i
sitt skydd. En traktat afslöts (1654), hvarigenom
Lillryssland med bevarande af sin kosakiska
sjelfstyrelse trädde i ett slags personalunion
med moskovitiska riket. Tsaren inryckte i Litaven,
som utan stor svårighet eröfrades, enär Polen äfven
angreps af Sverige. Alexej antog titel af herre öfver
»allt Stora, Lilla och Hvita Ryssland». Emellertid
invecklade han sig i krig med Sverige, intog Dorpat
och härjade Livland. Men i Lillryssland utbröto
partistrider. Kosakhöfdingarnas opålitlighet och de
moskovitiska traktatkränkningarna vållade ett affall,
som understöddes af de krimske tatarerna. Polackerna
förnyade kriget, som förmådde tsaren att i Kardis
(1661) bekräfta Stolbovafreden med Sverige och
efter vexlande framgångar och stora ödeläggelser
afslöts tills vidare genom stilleståndet i Andrusovo
(1667). Polen afstod Smolensk och några få angränsande
orter, äfvensom Lillryssland öster om Dnjepr
jämte Kiev. Men bland kosakerna rådde fortfarande
oro. Missnöjet med Ukrajnas delning förmådde ett parti
att ställa sig under Turkiets skydd (1668), medan ett
annat höll sig till tsaren. De moskovitiska trupperna
gingo lamt till väga af fruktan för sultanen, som
likväl riktade sina farligaste angrepp mot Polen
(1672). R:s krafter, i synnerhet finanserna, voro
otillräckliga för de uppgifter det åtagit sig. Tsarens
myntförsämringar hade redan 1662 framkallat ett
nytt folktumult i Moskva. Atamanen Stenka Razin,
i spetsen för donska kosaker, tatarer och finnar,
lifegne och andra fiender till det bestående
samhället, tillställde ett långvarigt uppror
(1667–71), som från Ural och nedre Volga utbredde sig
till östra Storryssland och med möda dämpades af
tsarens fältherrar. Munkarna och deras medhjelpare
i klostret Solovetsk, som förkastade Nikons reformer,
uthärdade en sjuårig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
