Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tripolit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11:te årh.) och »nominalisten» Gilbert de la Porrée
(d. 1154) för triteistisk villfarelse. J. P.
Triticum L., bot., ett slägte af gräsens familj
(Gramineae Juss., kl. Triandria L.). Småaxen äro
3–fler-blommiga, vända sidan (icke kanten) åt det
gemensamma fästet och sitta blott ett vid hvarje dess
led. Skärmfjällen äro 2, olikstora, trindryggade eller
kölade, oftast 5–mång-nerviga, med eller utan borst
i spetsen, likaså det yttre blomfjället; det inre är
hårbräddadt. Äfven kronfjällen äro hårbräddade och
frukten i spetsen hårig. Slägtet delas i två grupper
eller underslägten: Agropyrum Gaertn., som omfattar
de vildt växande arterna, med plattade, glesare
ax och plattade, nästan lansettlika skärmfjäll,
samt Cerealia Koch, hvartill föras de till Triticum
hörande odlade sädesslag, som gå under namnet hvete
(se d. o.). Allmännast bland de vilda Triticum
(Agropyrum)-arterna är det bekanta ogräset
T. repens, qvickrot (se d. o.). Å steniga
ställen i lundar växer T. caninum L., hundhvete,
som har skärmfjällen försedda med långa borst
och utmärker sig genom stråets, bladens och axens
vekhet samt ljusa grönska. Öfriga svenska Triticum
(Agropyrum)-arter äro strand- eller fjällväxter
med styfva strån och vanligen grågrön färg, hos
T. violaceum Horn. med violett anlöpning af axet.
O. T. S.
Tritogeneia, »den Tritonfödda», ett tillnamn för
gudinnan Athene.
Triton, Grek. mytol., en son af Poseidon och
Amfitrite, ursprungligen väl en personifikation af
den brusande hafsbränningen. Sjömän och kustbor
fruktade honom stundom som en illvillig och
rofgirig hafsdemon. Ofta omtalas äfven ett flertal
af tritoner, hvilka dels i andra hafsgudars följe,
dels på egen hand ystert tumla om bland böljorna
och skalkas med hafsnymferna. Icke utan skäl har
man kallat tritonerna »hafvets satyrer». Deras
gestalt, sådan den ofta framställes af den bildande
konsten, var sammansatt af menniska och fisk
(i det att menniskokroppen nedtill utlöper i en
eller två fiskkroppar i st. f. ben). Möjligen är
denna dubbelgestalt ett lån från Orienten, der den
förekommer hos filistéernas och syrernas fiskgudar
Dagon och Derketo. I handen bära tritonerna ofta
en vriden snäcka, hvilken de nyttja som trumpet
(se Trumpetsnäckan). A. M. A.
Triton, vattenödleslägtet, zool., tillhör familjen
Salamandridae, ordningen Urodela (se Stjertamfibier)
och klassen amfibier. Hithörande amfibier hafva
en smärt kroppsform, från sidorna hoptryckt stjert
samt på framfötterna fyra, på bakfötterna fem tår
och två rader tänder å gommen. Hannen är under
fortplantningstiden utrustad med en fenlik kam
på ryggen och stjerten. Vattenödlorna tillbringa
större delen af året i vattendrag, hvilka de endast
om hösten lemna för att uppsöka vinterqvarter under
stenar, i ruttna trädstammar, i hål vid strandbrädden
o. s. v. Tidigt på våren inträffar lektiden, och
honan, som alltid är större än hannen, lägger äggen,
ett och ett, i vattnet, der de fastklibbas vid någon
växt. Vattenödlorna lefva af små insekter, blötdjur,
grodrom m. m., och liksom flertalet amfibier äro de mycket
seglifvade. Sålunda har man iakttagit, att de, sedan
de under längre tid varit infrusna i isstycken,
återfått lif, då isen upptinat. I Sverige förekomma
följande två arter. Större vattenödlan, T. cristatus,
är ofvan grön svart,
med mer eller mindre tydliga svarta fläckar,
inunder pomeransfårgad och svartfläckig. Huden är
kornig. Gommens tandrader äro parallella. Längd 12–16
cm. Denna art är allmän öfver hela landet. Mindre
vattenödlan, T. taeniatus, skiljer sig från den
föregående företrädesvis derigenom att huden är slät
och att gommens tandrader divergera bakåt, samt genom
mindre storlek (6–8 cm.). Den. förekommer allmänt
i södra och mellersta Sverige, sparsammare i norra.
L-e.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
