Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsföreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankomster m. m. Ledamöternas antal under 1890
utgjorde 719. – Vesternorrlands läns trädgårdsförening
i Hernösand stiftades 1884. Dess trädgård
omfattar f. n. en areal af omkr. 9 har. – Svenska
trädgårdsodlareförbundet, stiftadt 1885, har till mål
att utgöra ett närmare samband mellan trädgårdsodlarna
i landet – för hvilket ändamål afsigten är att
bilda kretsafdelningar i landsorten –, att genom en
platsanskaffningsbyrå anskaffa platser åt förbundets
medlemmar samt att söka verka till förbättring af
trädgårdsmännens ekonomiska ställning. Förbundet
består f. n. af en centralafdelning i Stockholm
(71 ledamöter) samt kretsafdelningar i Södertelge
(30 led.) och Vesterås (25 led.) och sammanträder
en gång i månaden. – Örebro läns gartnersällskap,
stiftadt 1885, har sammanträden 3 gånger årligen. –
Skaraborgs läns trädgårdsvänners förening stiftades
1886 och har två sammanträden årligen, i Mars och i
Sept., på dag och ort, som af styrelsen bestämmas.
E. L.
Trädgårdsföreningen, namn på en park i Göteborg. Se
Trädgårdsföreningar.
Trädgårdskonsten (parkanläggningskonsten,
trädgårdsarkitekturen) har till uppgift att försköna,
idealisera naturen genom att konstnärligt anordna
och utveckla den. De olika materialen (träd, buskar,
gräsplaner, blomster, kullar, vatten) böra dervid
få verka genom den skönhet, som innebäres i deras
naturliga former och färger, låt vara att dessa
blifvit förädlade genom kultur samt putsade och
anbragta i vacker omvexling, egnad att låta spelet af
ljus och skuggor verksamt framträda. Lustträdgården
bör ansluta sig till den omgifvande traktens karakter
eller ock bilda en slående motsats till denna (genom
företeende af en paradisisk jordfläck midt i en
missgynnad nejd). Trädgårdskonsten har städse tagit
intryck af den rådande konstsmaken. I Österlandet har
dess stil sedan urminnes tider präglats af en sträng
regelbundenhet. Semiramis’ »hängande trädgårdar»
voro anlagda på mäktiga terrasser invid floden Eufrat,
från hvilken de vattnades. Präktiga trädgårdar funnos
ock i Persien, Syrien (Antiochus’ bergsträdgårdar)
och hela Mindre Asien samt på grekiska arkipelagens
öar. I de egyptiska anläggningarna rådde en viss
torr enformighet, oaktadt det myckna anbringandet
af blommor och vatten. På Greklands mera magra jord
nöjde man sig med enklare parker: framför offentliga
byggnader och filosofers akademier anlades raka
alléer och (platan-, oliv-, alm-) lunder, smyckade med
tempel, altaren, minnesmärken och statyer. Romarna
gjorde mera storartade anläggningar, spridda öfver
hela mellersta och södra Italien, i synnerhet vid
hafskusterna. Till stadsboningen fogades en strängt
symmetrisk trädgård, med en bassäng i midten och
omgifven af pelaregångar. Den landtliga villan omgafs
närmast af löf- och barrträd, och framför densamma
utbredde sig en terrass, medelst låga buxbomhäckar
afdelad i figurer, hvilka innehöllo dels gräsplaner,
dels violfält o. dyl.
Derifrån ledde stora trappor ned till en trädgård
med stenlagda alléer, buskpartier, häckar,
blomstergrupper, fontäner, grottor, statyer
etc. (En viss Matius, på kejsar Augustus’ tid,
införde bruket att klippa träd och buskar;
han var sålunda en föregångare till den
franska trädgårdsstilen.) Utanför anläggningen
fanns ofta en större, afsedd för bärstols- och
vagnspromenader. Under medeltiden var den högre
trädgårdskonsten fallen i glömska. Dock åstadkommo
morerna (i Alhambra o. s. v.) mera konstfulla
anläggningar i geometrisk stil, rikt utrustade
med vattenkonster. I den »gotiska» stil, som blef
rådande för blomsteranläggningar, var spetsbågen
genomgående motiv. – Under renaissancen väcktes
den fornromerska trädgårdskonsten till nytt lif
uti Italien, der den togs om händer af praktlystna
furstar och snillrika konstnärer, och den italienska
trädgårdsstilen vardt för en längre tid rådande. Den
sökte sammansmälta byggnad och trädgård till ett
arkitektoniskt konstverk. Ingen skarp gräns vidhölls
mellan bägge, utan byggnadens arkitektur likasom
fördes ut i trädgården för att der förklinga. Framför
hufvudfasaden utbredde sig i olika plan terrasser
med vanligen halfcirkelformig afslutning,
sinsemellan förenade genom väldiga trappor och
prydda med paviljonger, antika tempel, balustrader,
murnischer, pelare, som uppburo statyer eller vaser,
samt med vattenkonster, alléer, trädgrupper och
blomsterrabatter. Växterna fingo fritt utveckla sig,
och vattnet användes på mångfaldigt sätt (äfven i
form af kaskader) till att försköna. Det hela var
högst liffullt, ofta imposant. Stilen eger framgent
sitt fulla berättigande, der klimat och (starkt
sluttande) terräng äro lämpliga för densamma,
och dess alster ega onekligen konsthistoriskt
värde (ex. Villa Albani i Rom, V. Aldobrandini och
V. Mondragone vid Frascati, Boboliträdgården vid
Palazzo Pitti i Florens, Villa d’Este i Tivoli). Den
inträdande barocksmaken bröt emellertid denna stils
renhet. På bekostnad af det helas verkan lade man
an på grotteska eller öfverraskande enskildheter:
barnsliga mekaniska lekverk (åstadkomna medelst
vattenkraft), droppstensgrottor eller ett hopande
af skulpturverk. Värre förvreds denna trädgårdsstil
under 1600-talets förra hälft i Frankrike, hvarest
den allt förstelnande etiketten gjorde våld äfven på
den enskilda växten, hvilken likt ett dödt material
beskars och tvingades in i de mest godtyckliga
former. De klippta häckarna (taxus, buxbom) fingo växa
upp till höga murar, i hvilka man gjorde inskärningar
till likhet med fönster, portaler, ruiner, torn med
tinnar, gallerverk och balustrader, vaser, klot,
pyramider, ja djur- och menniskoskepnader. Dessa
smaklösheter bortrensades af Ludvig XIV:s berömde
trädgårdskonstnär, A. Lenôtre (1613–1700), skaparen
af den pompösa franska trädgårdsstilen, som vardt
rådande under ett århundrade. Den utmärker sig
för sträng regelmässighet, klippta löfmassor och
rikedom på vattenkonster. Den raka linien, som
ingenstädes finnes i naturen, är herskande i den
franska stilen. Kuperad mark dugde ej till dess
anläggningar. Vinkelrätt mot palatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
