Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadstena artiklar kallas en öfverenskommelse af d. 13 Febr. 1587 - Vadstena kloster (Lat. Monasterium sanctarum Mariæ Virginis et Brigidæ in Vatzstena)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konunggen skulle ega att utdela frälserätt och döma
frälsemän för förräderi, och äfven i andra mål skulle
lifsstraff på en frälseman endast med konungens
samtycke få verkställas; fredlöshet inom riket
skulle gälla äfven inom hertigdömena, och alla
för det förra antagna in- och utförselförbud och
skattebevillningar skulle vara bindande för de senare;
ärftliga förläningar inom ett hertigdöme skulle få
gifvas endast för den tid detta var afsöndradt;
hertigarna skulle ej utan konungens samtycke få
slå mynt, och adeln inom hertigdömena skulle göra
rusttjenst omedelbart till konungen. Karl, som
först i Aug. s. å. fick kännedom om denna stadga,
godkände henne emellertid icke och handlade öppet i
strid med henne. Slutligen, då rådet föreslog, att
tvisten i enlighet med Gustaf Vasas testamente skulle
slitas genom en rättegång inför ständerna, inlät han
sig dock på underhandlingar. Resultatet af dem blef
»Vadstena artiklar», hvilka utfärdades på en riksdag
i Vadstena. Genom dem modifierades Stockholmsstadgan
på följande sätt. Vid tillsättande af biskop i
hertigdömet skulle konungen vara bunden inom ett af
ärkebiskopen, Upsala domkapitel och Strengnäs stifts
presterskap upprättadt tremannaförslag, på hvilket
dock för honom misshagliga personer ej skulle få
plats; vid upprättandet af lagmansförslaget skulle
hertigen hafva en röst; konungsräfst skulle få hållas
inom hertigdömet, endast när »det för allmogens
tarfvor och klagomål synnerligen behöfves»;
någon annan inskränkning i hertigens domsrätt
öfver adeln inom furstendömet än den allmänna
vadrätten och konungens samtycke till lifsstraffs
verkställande omtalas ej; hertigen fick rätt att
gifva dem, som flytt undan konungens onåd, tre
månaders lejd; han skulle få deltaga i besluten
om in- och utförselförbud och underhandla med sina
undersåtar om särskild skatt. Frågan om hans rätt
att slå mynt uppsköts, och frågorna om liturgien och
rusttjensten af adeln inom hertigdömet hänskötos,
den förra till ett kyrkomöte för hela riket, den
senare till adeln i dess helhet, hvilken uttalade
sig för rusttjenstens utgörande omedelbart till
konungen. Ehuru dessa artiklar förklarades skola gälla
ej blott för Karl, utan ock för hans efterkommande,
upphäfdes de dock formligen redan i början af år 1590,
sedan Johan III af harm öfver högadelns förhållande
vid mötet i Reval 1589 fullständigt försonat sig med
sin broder. Denne tillerkändes nu »all rättighet,
andlig och verldslig», inom furstendömet, dervid
särskildt angafs rätt att hålla konungens räfst, rätt
för hans krigsfolk att i krig »rida under ett banér»
och rätt att slå mynt. Ärftliga förläningar inom
furstendömet skulle vid dettas hemfall till kronan
få behållas mot sökande af konungens stadfästelse,
som ej fick nekas. Biskops- och lagmansutnämningar
förbehöllos visserligen konungen, men så att vid
de förra Strengnäs stifts prester behöfde sätta
endast en på förslag, hvilken dock skulle pröfvas af
samtliga biskoparna, och att vid de senare förslag
skulle förekomma, endast om hertigen var missnöjd
med konungens val, då han skulle hafva två röster vid
förslagets upprättande. Frågan om »kyrkosederna»
hänsköts äfven denna gång till ett kyrkomöte. Vid
Sigismunds kröning blefvo alla stadgar både från
konung Eriks tid och »sedan», som inskränkte
de furstliga rättigheterna utöfver Gustaf
Vasas testamente, förklarade »kraftlösa».
S. B.
Vadstena kloster (Lat. Monasterium sanctarum Mariae
Virginis et Brigidae in Vatzstena) var såsom en
rent nationel stiftelse det märkligaste och på vår
odling under medeltiden mest inflytelserika kloster,
som Sverige egt. Dess grundläggning torde rättast
kunna hänföras till år 1346, då konung Magnus
Eriksson och hans drottning Blanka upprättade
sitt testamente och deri anslogo 10 gårdar, bland
dem Vadstena gård i Dals härad, Östergötland,
till det enligt den heliga Birgittas (se denna)
uppenbarelser stiftade klostret. Det kräfde lång tid,
innan klosterbyggnaderna, hvilka enligt reglerna
skulle inrymma både nunne- och munkkonvent, hunno
blifva fullbordade. Arbetet med dem företogs under
öfverinseende af biskoparna i Linköping och Vexiö samt
häradshöfdingen i Kind, Johan Petersson i Ulberstad,
och under närmaste ledning af munkarna Störker,
Nils i Häradshammar, Gregorius och Finvid, hvilka
öfverskredo den i stadgarna fastställda storleken
och derför bestraffades. Omkostnaderna blefvo ock
större, än man hade väntat; man vet, att de kontanta
utgifterna snart öfverskredo 200 mark. Birgittas
dotter Katarina bestormades derför, medan hon vistades
i Rom, med böner om att skaffa hjelp, på det att de
unga konventen icke måtte behöfva skickas ut för att
tigga sitt underhåll. Under konung Karl Knutssons
tid förlades klostrets ekonomibyggnader utanför den
ursprungliga inhägnaden. Klostrets regler stadfästes
d. 5 Aug. 1370 af påfven Urbanus V. Nunnornas
antal, abbedissan medräknad, var 60, munkarnas 17,
konfessorn inbegripen. Dessutom fingo 8 lekmän såsom
tjenare antagas (se vidare Birgittin-orden). Snart
började frikostiga gåfvor hopa sig öfver Birgittas
stiftelse. Inom landet påbjöds en allmän afgift
under namn af vårfrupenningen, hvilken insamlades
af presterskapet och genom domkapitlen sändes till
klostret. Först när Upsala ärkebiskop och hans
lydbiskopar 1381 utlofvat 40 dygns aflat åt dem,
som erlade denna afgift, började den i ymnigare
mån inflyta. Ett högst betydligt understöd erhöll
Vadstena kloster, då påfven Bonifacius IX på
drottning Margaretas begäran 1394 medgaf, att i
Vadstena aflat skulle under jubelåren få utdelas
med lika rätt och verkan som i sjelfva Rom. På en
sten i klostret höggs en inskrift derom. Hälften
af de influtna medlen skulle sändas till romerska
stolen. Stora folkmassor lockades till klostret,
hvilket vid aflatsfesten 1394 erhöll mellan 5,000
och 6,000 mark. Den påflige uppbördsmannen i Lybeck
fick länge vänta på sin andel, hvilket framkallade
bittert missnöje och hot. Jubel-åren, hvilkas
mellantider vexlade, sannolikt i förhållande till
påfvens ekonomiska behof, medförde ej vidare någon
välsignelse till Vadstena. Klostret utsände inom
landet bud för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
