Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valdemar, svensk konung - Valdemar, svensk prins - Valdemar, danska konungar. 1. V. I den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sonen Erik (se Erik, svenska prinsar, 3) och döttrarna
Ingeborg, g. m. Gerhard II af Holstein, Rikissa,
g. m. hertig Przemyslaw af Polen, Marina, g. m. grefve
Rudolf af Diepholtz, och Margareta, nunna i Skeninge
kloster. V. uppgifves hafva varit gift dessutom
med en Kristina från Danmark, Katarina af Gützkow
(dotter af grefve Jaczo eller Konrad af Gützkow)
och en Lucrardis, men antagligen var förbindelsen med
dessa af samma lösa beskaffenhet som hans förhållande
till Jutta. Jfr Tove.
Valdemar, svensk prins, konung Magnus Ladulås’ och
Helvigs af Holstein tredje son, född på 1280-talet,
blef vid sin äldste broder konung Birgers kröning
(1302) hertig af Finland, med Egentliga Finland
och Tavastland som län, och förmäldes samtidigt
med marsk Tyrgils Knutssons dotter Kristina. Men
efter marskens fall (Dec. 1305) skilde V. sig från
henne, förebärande, att de voro andligen beslägtade
(dopsyskon), och d. 29 Sept. 1312 stod i Oslo hans
bröllop med norske konungen Erik Presthatarens dotter
Ingeborg. Vid det »häfdabyte», som V. och hans äldre
broder Erik 1315 företogo, sedan de afpressat konung
Birger stora stycken af riket, fick V. på sin lott
Åbo hus och Tavastland med största delen af Finland,
Stockholms slott med största delen af Upland samt
Borgholm med Öland. Om V:s deltagande vid sin broder
Eriks sida i kampen emot konung Birger och om de bägge
brödernas sorgliga slut efter Nyköpings gästabud se
Erik, svenska prinsar 5. I sitt gifte med Ingeborg
hade V. en son, Erik (f. 1316), som antagligen
dog ung.
Valdemar, danska konungar. – 1. V. I den store,
född d. 14 Jan. 1131, antagligen i staden Slesvig,
en vecka efter det hans fader, Knut Lavard, blifvit
mördad, uppkallades efter sin moder Ingeborgs
farfader, ryske storfursten Vladimir Monomach. Han
uppfostrades hos Asker Ryg, och dervid grundlades den
förtroliga vänskap, som förenade honom med Absalon
och Esbern Snare. V. slöt sig tidigt (1150) till sin
kusin Sven Grathe i dennes strid mot Knut Magnusson,
sonen till hans faders mördare, och blef hertig
öfver Sönderjylland, men måste först fördrifva den
af motkonungen insatte hertig Knut, Henrik Skatelärs
son. Han gjorde Sven stora tjenster i kriget och
bidrog väsentligt till segrarna 1151; men då Sven
bröt den förlikning han 1152 ingått med Knut, och
V. samtidigt blef förälskad i dennes halfsyster,
den ryska furstinnan Sofia, slöt han sig till
motpartiet och lät 1154 på samma gång som Knut hylla
sig som konung på Viborgs ting, hvarpå Sven flydde ur
landet. Då tre år senare en förlikning kom till stånd
mellan de tre konungarna, utsågs V. att skifta väldet,
hvarvid han för sin del behöll hela Jylland. Genom
sin rådighet undgick han det mordförsök från Svens
sida d. 9 Aug. 1157, hvarvid Knut omkom, och lyckades
fly från Själland med Absalons och Esberns hjelp. Så
snart han kommit öfver till Jylland, frambar han på
Viborgs ting sina klagomål öfver Svens förrädiska
tillvägagående och äktade derpå Sofia för att på sin
sida vinna Knuts parti. Den 23 Okt. s. å.
besegrade han Sven, som under flykten dräptes på
Graaheden, och var nu ensam konung. Året derefter
utverkade han sin vän Absalons val till biskop i
Roskilde samt hade i honom sin bäste rådgifvare under
hela sin regering. Då V. kom till styret, var landet
i sorglig belägenhet, ödelagdt både genom inbördes
krig (sedan 1131) och genom vendernas härjningar,
men under honom hemtade det sig å nyo och höjde
sig till en makt, som det icke haft sedan Knut
den stores dagar. Åren 1159–79 gjordes sjutton tåg
mot venderna, och under ett af dem intogs Arkona
(d. 15 Juni 1169), hvarpå hela Rügen lades under
Danmark och innevånarna kristnades. Öfver hufvud
taget bidrog dertill den krigiske Absalon mera än
den fredsälskande konungen. År 1160 slöt V. förbund
med Henrik Lejonet mot venderna, men blef snart
missnöjd med denne, hvilken tillskansade sig alla
landvinningar. För att erhålla ett stöd mot honom
lyssnade V., emot Absalons råd, till kejsar Fredrik
Barbarossas uppmaning att infinna sig på kyrkomötet
i S:t Jean de Laune i Burgund 1162 och nödgades
der hylla kejsaren som öfverherre. Förbundet med
Henrik förnyades 1167, hvarvid V:s äldste son,
Knut, förlofvades med Henriks dotter Gertrud. År
1164 bistod V. Magnus Erlingsson att eröfra Norge,
men kom snart i strid med hans fader, Erling Skakke,
om herraväldet öfver Viken. Med svenske konungen Karl
Sverkersson stod V. på god fot och emottog sedan
vid sitt hof hans son Sverker Karlsson. Liksom
V. är den förste danske konung, hvars kröning
(år 1157) uttryckligen omnämnes i källskrifterna,
så lät han också, för att förebygga trontvister
och tillförsäkra sin ätt kronan, år 1170 kröna sin
sjuårige son Knut (K. VI) till konung på riksmötet
i Ringsted, samtidigt med Knut Lavards skrinläggning
och helgonförklaring. V. återuppförde Dannevirke, af
brändt tegel, befäste Sprogö och byggde Vordingborg,
under det att Absalon grundlade Köpenhamn och Esbern
Snare Kalundborg. V. var mycket gifmild mot kyrkor och
kloster, af hvilka sistnämnda flere grundlades eller
utvidgades under hans tid. Likaledes utgåfvos under
hans regering både den skånska och den själländska
kyrkorätten, de första skrifna lagarna.
Riddareväsendet utvecklades, och adelns makt trädde i
stället för det förra folkväldet. Under sitt sista
regeringsår nödgades V. kufva ett bondeuppror i Skåne,
framkalladt genom Absalons stränghet vid införandet af
biskopstionden. V. dog d. 12 Maj 1182 i Vordingborg
och ligger begrafven i Ringsteds kyrka tillsammans
med sin drottning, Sofia (d. 1198). Han hade i sitt
äktenskap 2 söner, Knut (VI) och Valdemar (II), samt
6 döttrar, af hvilka tvänne dogo såsom nunnor, Sofia
(f. 1159) äktade grefve Siegfried af Orlamünde (1181)
och blef moder åt Albert af O., Rikissa äktade 1210
konung Erik Knutsson i Sverige, Ingeborg 1193 konung
Filip August i Frankrike och Helene 1202 Vilhelm den
tjocke, Henrik Lejonets yngste son och stamfader
för det engelsk-hannoveranska konungahuset. Med
sin frilla Tove (se d. o.) hade V. sonen Kristofer,
död 1173 såsom hertig af Sönderjylland. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
