Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valerius, Johan David - Wales, fordom sjelfständigt, nu med konungariket England förenadt furstendöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gladare dikter må nämnas satirerna Min dag, Förlikaren
och Det gamla och det unga. Mindre lyckades han
i det naiva (de bekanta efterbildningarna Kom,
sköna Maj och Gossarne på ängen förete åtskilliga
lillgamla drag). På allas läppar lefde V:s
lilla idyll Jag helsar dig, fredliga flagga
(efter Overbeck), och senare gjorde han ett
godt grepp i den sångbara romansen Den längtande
skärgårdsflickan. Dityramben Vid aftäckningen af
Bellmans byst och minnesdikten Franzén, Wallin,
Tegnér (1847) ega ock värde. Till slut må erinras
om hans 1843 anonymt utg. öfversättning af de
flesta Pauli bref. – Sjelf redigerade V. sina Visor
och sångstycken (1809–11) och Vitterhets-försök
(1831). Hans »Samlade vitterhetsarbeten» utgåfvos
i 2 bd 1855 jämte en intressant lefnadsteckning,
af B. v. Beskow, och 1878 utkom en ny uppl. af V:s
»Visor och sångstycken». – Tvänne af V:s döttrar äro
porträttmålarinnor, näml. Aurora Valeria Albertina
(Bertha) V. (som äfven varit fotograf i Stockholm),
f. 1824, och Aurora Amalia Adelaide, gift friherrinna
Leuhusen (äfven sånglärarinna), f. 1828, enka 1887
(se Leuhusen). E. F-t.
Wales [oäls], fordom sjelfständigt, nu med
konungariket England förenadt furstendöme, omfattar
en halfö, hvilken i n. sköljes af Irländska sjön, i
v. af Georgskanalen och i s. af Bristolkanalen samt
i ö. begränsas af de engelska grefskapen Cheshire,
Shropshire, Hereford och Monmouth. Areal 19,070
qvkm. 1,518,914 innev. (1891). Kusterna äro klippiga
och söndersplittrade samt bilda många vikar och
bukter, såsom Caernarvon- och Cardiganvikarna i v.,
S:t Bride’s bay, Milford haven, Caermarthen- och
Swansea-vikarna i s. Bland de många uddarna äro
Orme’s head i n. och S:t David’s head i s. v. de
märkligaste. Det knappt 200 m. breda Menai-sundet
skiljer ön Anglesea från fastlandet. Nästan hela W. är
uppfylldt af de Kambriska bergen, hvilka hafva sina
största höjder i n. v. (Snowdon, Englands högsta berg,
1,094 m.). En hög bergskedja förenar Snowdon med
den sydligare Berwynkedjan, hvilken i det egentliga
Berwyn når 827 m. och i Aran Mowddy 900 m. höjd. En
insänkning, bildad af Dyris och öfre Severns dalar,
skiljer norra W. från södra. Plymlimmon vid Severns
källor, når 756 m. höjd. Söder och s. v. derom
utbreder sig ända till Epynt Hills den dystraste
och vildaste trakten i W., full af minnen från den
gamla keltiska tiden, kala hedar, mossar och berg
med deremellan liggande skogar. Äfven ö. om denna
trakt är landet bergigt, i Radnor Forest 659 m. högt,
men med mer odlingsbar mark. Söder om Epynt Hills, på
andra sidan Usk, ligga Black mountains med södra W:s
högsta toppar: Brecknock (872 m.) och Caermarthen Van
(789 m.). Söder om denna kedja bilda Glamorganbergen
(566 m.) norra gränsen mot W:s enda större slätt,
Glamorganslätten vid Bristolkanalen. Mellan bergen
ligga många små sjöar (enligt uppgift 50–60); den
största är Bala. Af floderna gå Dee, Severn och Wye
in i England. Usk, Taf och Towy hafva sitt utlopp i
Bristolkanalen, Teifi, Dovey
och Mawddach i Georgskanalen, Conway och
Clwyd i Irländska sjön. I geologiskt hänseende
förherska siluriska och kambriska skiffrar,
genombrutna af vulkaniska bergarter. Landet är
ovanligt rikt på stenkol och jernmalm, hvarför
bergsbruk och jernhandtering i många trakter äro
hufvudnäringar. För öfrigt idkas åkerbruk, men
ännu mer ladugårdsskötsel. Vid kusterna äro fiske
och ostronfångst af stor vigt. Korn och hafre äro
hufvudsädet, jämte potates och turnips. Redskapen
äro dåliga, och jordbruket drifves långt ifrån så
rationelt som i England och Skotland. Knappast 20
proc. af arealen äro odlad jord. – W. är indeladt
i grefskapen Anglesea, Caernarvon, Denbigh,
Flint Merioneth, Montgomery, Brecknock, Cardigan,
Caermarthen, Glamorgan, Pembroke och Radnor.
De äldste kände innevånarna i W. voro keltiska
kymrer. Då i 5;te årh. angelsachserna eröfrade
Britannien, flydde en del af dess keltiska befolkning
till W:s skogar och berg och sammansmälte der med
kymrerna till ett folk, som ända hittills i allmänhet
bevarat sina seder och sin karakter, men språket har
kommit ur bruk nästan öfverallt (se Wälska
språket och literaturen). Under den angelsachsiska
perioden lefde walesarna under oberoende furstar,
hvilkas inbördes strider gynnade främlingarnas
inblandning. Redan till angelsachsiske konungen
Ethelstan (925–940) måste walesarna betala tribut. Då
normanderna 1066 togo England i besittning, sökte
walesarna frigöra sig från det engelska öfverväldet,
men tvungos af Vilhelm Eröfraren att erkänna hans
länsöfverhöghet. Till skydd mot dem insatte hans
efterträdare Vilhelm markgrefvar vid gränserna. Under
striderna mellan konung Stefan och Matilda lyckades
de walesiske furstarna göra sig nästan oberoende,
men erkände 1171 åter de engelske konungarnas
öfverherskap. Först konung Edvard I eröfrade
W. fullständigt. Den hårdhet, hvarmed markgrefvarna
behandlade walesarna, förmådde deras furste Llewellyn
1282 till uppror; men han blef slagen och dödad vid
Caermarthen s. å., och hans broder David, som sökte
fortsätta striden, afrättades 1283. W. förenades med
engelska kronan 1284 och förlänades 1301 åt Edvards i
Caernarvon 1284 födde son och efterträdare, sedermera
Edvard II, som erhöll titeln Prince of W. Sedan
dess har hvarje engelsk tronföljare, om han är äldste
son till den regerande konungen l. drottningen, titeln
»prins af W.». Dör prins af W., öfvergår titeln
på hans äldste son. Dör prins af W. såsom enkling
och efterlemnar endast qvinliga ättlingar, blir
hans äldsta dotter »prinsessa af W.» (en titel, som
naturligtvis alltid bäres af prinsens gemål). Äfven
prinsens af W. äldste son bär under hans lifstid
titeln, dock tillsammans med förnamnen. – 1400
försökte walesarna, under ledning af Owen Glendower
(se denne), en ättling på mödernet af Llewellyn,
att återvinna sitt oberoende. Han förklarades af
ett walesiskt parlament för furste af W. (1402),
erkändes såsom sådan och understöddes af Frankrike
samt försvarade sig i flere år med framgång. Först mot
slutet af Henrik IV:s regering lyckades engelsmännen
återställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
