Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstedt, Lars - 1. Wallensteen, Nils Fredrik - 2. Wallensteen, Vilhelmina Charlotta, född Gelhaar - Wallenstein l. Waldstein, Albrecht Wenzel Eusebius von, hertig af Friedland, hertig af Mecklenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans. Vän af reduktionen och enväldet, var han ett
föremål för högadelns bittra hat, och hans fiender
gjorde hvad de kunde för att komma åt hans goda
namn och rykte. Hos Karl XI steg han allt högre i
gunst, icke blott genom sin duglighet, utan äfven
genom sin redbarhet och oegennytta, egenskaper, som
efterverlden nödgats erkänna, sedan samtiden förnekat
dem. Han var också den ende af Karl XII:s förmyndare,
för hvilken den unge konungen visade någon hänsyn.
Hjr.
1. Wallensteen [-sten], Nils Fredrik,
ämbetsman, född d. 20 Jan. 1796 i Danderyds
socken, Stockholms län, blef student i Upsala
1812 och aflade 1816 kansliexamen, hvarefter han
ingick vid kammarexpeditionen af K. M:ts kansli.
Han befordrades der till protokollssekreterare 1827,
tjenstgjorde äfven (1821–33) i Krigskollegium samt
var notarie och vice sekreterare i bondeståndet
vid riksdagarna 1828–30 och 1834–35. W. innehade
1840–48 den maktpåliggande befattningen såsom
expeditionschef i Civildepartementet och var d. 10
April 1848–d. 26 Mars 1861 konsultativt statsråd,
under vexlande ministèrer lika värderad på grund
af sin vidsträckta erfarenhet, sin samvetsgranhet
samt ett sällspordt starkt minne, som
inbragte honom hedersnamnet »konseljens
författningslexikon». »I fråga om alla
administrativa författningar och prejudikater
var han af alla lefvande lexika jag känt det
fullständigaste och säkraste. Men han egde äfven
djupa insigter och förenade dermed en liberal
statsmannablick, som sträckte sig öfver alla
tidens frågor» (Louis De Geer: »Minnen», I, 217).
Död d. 8 Aug. 1877 på Österby å Svartsjölandet
i Mälaren.
2. Wallensteen [-sten], Vilhelmina Charlotta, född
Gelhaar, operasångerska, gift först med ministern
friherre E. von Stedingk (se Stedingk 3), gifte sig
1883 med en son af W. 1, Johan August Wallensteen,
sedan 1884 kammarrättsråd. Se vidare Gelhaar 2.
Wallenstein l. Waldstein (såsom namnet
rätteligen lyder), Albrecht Wenzel Eusebius
von, hertig af Friedland, hertig af Mecklenburg,
österrikisk härförare och statsman, af en gammal,
men ingalunda rik böhmisk adelsslägt, föddes d. 24
Sept. (n. st.) 1583. Hans föräldrar omfattade
den evangeliska läran. W. sjelf anslöt sig som
yngling till den katolska, utan att likväl vare
sig då eller sedermera de religiösa frågorna för
honom hade någon större betydelse. Efter ett par års
universitetsstudier och resor, särskildt uti Italien,
egnade W. sig åt krigareyrket. Redan genom sitt första
gifte förvärfvade han en betydande förmögenhet. 1617
infann han sig i spetsen för en skara värfvade
trupper hos den dåvarande ärkehertigen af Österrike,
sedermera kejsaren Ferdinand II, som var invecklad
i en fejd med venezianerna. Så knöts en förbindelse,
som skulle föra W. till storhet och makt, men också
i sinom tid till undergången. Djerf och våldsam,
ärelysten och originel, stundom nästan bisarr,
glänsande och frikostig, dessutom en ifrig adept af
den tidens astrologi, drog han redan nu blickarna
till sig, liksom han gjorde det allt
framgent. På samma gång var han en god hushållare och
röjde i allt, som rörde hans ekonomi, en långt
gående egennytta. Sin landsherre förblef han trogen,
och vid böhmarnas uppror 1619 skilde han sin sak från
sina landsmäns för att öppet och utan tvekan sluta
sig till Ferdinand. Också kunde han efter slaget
på Hvita berget (1620) på ruinerna af fränders och
landsmäns lycka grunda en familjebesittning utan like,
i det han för en spottstyfver tillhandlade sig en
mängd af de landsflyktige böhmarnas konfiskerade
egendomar. Så uppstod den stora godskomplexen
Friedland i nordvestra Böhmen, som 1623 gjordes
till ett furstendöme och några år senare till ett
hertigdöme för W:s räkning. Hertigen af Friedland var
Böhmens rikaste man. Några år förut hade han ingått
sitt andra gifte, med en dotter till grefve Harrach,
en af kejsar Ferdinands förtrogne. I förvaltningen af
sina vidsträckta besittningar visade han en synnerlig
duglighet.
Under loppet af det 1618 utbrutna tyska kriget hade
ställningen efter några år börjat blifva betänklig
nog för kejsaren. Han hotades i sina arfland både
från Ungern och Schlesien. Det var då, som W. erbjöd
sig att på egen hand uppsätta en krigshär, som skulle
stå till kejsarens fullständiga disposition utan att
betunga hans finanser. Förslaget antogs, och W. blef
kejsarens fältherre 1625. I härens organisation
och underhåll – det senare bereddes genom ett väl
ordnadt kontributions- och inqvarteringssystem, för
hvilket hela tyska riket fick tjena som underlag –
visade W. ånyo sin stora administrativa förmåga. Med
sina trupper uppträdde han i Nord-Tyskland, der han
vid Dessaubryggan sprängde Mansfelds här (d. 15
April 1626), i Ungern, der han förmådde Bethlen
Gabor till stillestånd, i Schlesien, öfverallt med
framgång, äfven om han egentligen icke vann några
lysande segrar. Samtidigt uppgjorde han storartade,
hela Europa omfattande planer, som under vexlande
former skulle sysselsätta hans fantasi ända till
det sista. Återställandet af kejsarens förlorade
herravälde i tyska riket på riksständernas bekostnad,
osmanernas kufvande och Konstantinopels eröfring,
grundandet af en kejserlig sjömakt på Östersjön, fred
mellan Polen och Sverige samt Danmarks öfverlåtande
åt Gustaf Adolf såsom tyskt län – se der några af de
högtflygande tankar, som sysselsatte den kejserlige
härförarens själ under hans fälttåg. Att han dervid
ej glömde sig sjelf, medan hans kejserlige herres
förbindelser till honom för hvarje år ökades,
är naturligt. År 1627 förvärfvade han sig också
det schlesiska furstendömet Sagan; 1628 fick han
Mecklenburg i pant, sedan dess hertigar fördrifvits,
och snart upphöjdes han formligen till hertig af
Mecklenburg. Redan förut hade han utnämnts till
»general öfver det baltiska och oceaniska hafvet.»
Det var vid denna tid han också lär umgåtts med planen
att genom en kanal förena Östersjön och Nordsjön.
W. stod vid 1620-talets slut på höjden af makt
och lycka, men ofärden var ej långt borta. Hans
uppträdande i Tyskland och hans planer på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
