Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vapenlära. 1. Krigsv., beskrifning öfver de vapen och den ammunition, som nyttjas vid en armé - Vapenlära. 2. Heraldik. Se d. o. och Vapen, herald. - Vapenplats, större fästning, som hufvudsakligast innesluter militära etablissement - Vapenrock (T. waffenrock l. wappenrock) kallades den långa, vida rock, som riddarna under senare delen af medeltiden vanligen buro utanpå rustningen - Vapensköld. Se Sköld 3 - Vapenstillestånd, krigsv., kallas det fördrag af på samma gång politisk och militärisk betydelse, genom hvilket de krigförande för en viss, längre tid inställa fientligheterna - Vapensyn kallades den årligen skeende förrättning, vid hvilken synemän eftersågo, att frälsemännen verkligen voro så rustade med afseende å både folk, hästar och vapen, som det enligt förordningarna ålåg dem att vara - Vapentag (Fornn. vápnatak), ett i Norden och äfven utom dess gränser såsom en form för laga bekräftelse fordom nyttjadt bruk - Vapentäcke (vapentält). Se Hjelmtäcke och Konungens vapen - Vapenöfningar kallas i Sverige vanligen alla de öfningar, som afse truppernas utbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armé, äfvensom deras tillverkning, förvaring och
användning. – 2. Heraldik. Se d. o. och Vapen,
herald. H. W. W.
Vapenplats, större fästning, som hufvudsakligast
innesluter militära etablissement.
Vapenrock (T. waffenrock l. wappenrock) kallades den
långa, vida rock, som riddarna under senare delen
af medeltiden vanligen buro utanpå rustningen. I
19:de årh. har benämningen återupptagits för att
beteckna den med en eller två knapprader försedda,
ungefär till skrefvet räckande rock, som nyttjas i
de flesta arméer, i den svenska af alla trupper utom
husarer och artilleriet.
Vapensköld. Se Sköld 3.
Vapenstillestånd, krigsv., kallas det fördrag af
på samma gång politisk och militärisk betydelse,
genom hvilket de krigförande för en viss, längre
tid inställa fientligheterna. Vapenstillestånd
afslutas mellan högste befälhafvarna för de båda mot
hvarandra kämpande arméerna, vanligen med vederbörande
regeringars bemyndigande. Under vapenstilleståndet
skola de stridande inställa alla fientligheter och få
icke framrycka eller göra rekognosceringar utanför
den eller de båda (en för hvardera parten) angifna
demarkationslinierna (se d. o.). Bryter ena parten
vapenstilleståndet, berättigas den andra att uppsäga
fördraget och åter börja fientligheterna. Mellan
uppsägningen och fientligheternas återbörjande
skall lemnas så långt uppskof, att motparten hinner
underrätta sina trupper derom. Eljest bestämmes
vanligen i sjelfva fördraget en uppsägningstid. Gäller
frågan ett af endera parten, trots gifvet ord, försökt
anfall, är den andra berättigad att tillbakavisa
anfallet och att derefter utan föregående uppsägning
sjelf gå till anfall. Krigstillståndet fortfar
under vapenstilleståndet. Så framt ej särskild
öfverenskommelse blifvit ingången, må derför
truppförflyttningar ske bakom demarkationslinien
och befästningar utföras. Om bestämmelser icke
fattats med afseende på befolkningens ställning,
eger hvardera parten ordna förhållandena inom sitt
område. Jfr Vapenhvila. C. O. N.
Vapensyn kallades den årligen skeende förrättning,
vid hvilken synemän eftersågo, att frälsemännen
verkligen voro så rustade med afseende å både folk,
hästar och vapen, som det enligt förordningarna
ålåg dem att vara, samt att den, som anmälde
sig till frälse rusttjenst, hade så mycket jord,
att han kunde uppehålla tjensten. Jfr Frälse och
Rusttjenst. C. O. N.
Vapentag (Fornn. vápnatak), ett i Norden och äfven
utom dess gränser såsom en form för laga bekräftelse
(motsvarande den hos många germanfolk öfliga eden å
vapen) fordom nyttjadt bruk. Det bestod deruti att
man fattade och lyfte sitt vapen (spjut eller svärd)
och dermed berörde dels anförarens eller domarens
vapen, dels andra mäns vapen, hvilka voro af samma
mening eller åtogo sig samma förpligtelse. På
Island afslutades alltinget med vapentag, hvarför
ordet der blef liktydigt med tingsafslutning. I
Norge bekräftades domsluten och å tinget antagna nya
lagstadganden samt öfverlåtelse af jord likaså med
vapentag, och samma
högtidliga handling förekom i sistnämnda land, liksom
stundom i Danmark, i ex. vid konungaval. I Norge blef
ordet liktydigt med dom. Sveriges gamla lagar känna
ej ordet vapentag (i det på den tiden till Danmark
hörande Skånes lag förekommer det dock i fråga om
fredlöshetsdom), men vid öfverlåtelse af eganderätt
till fastighet förekom i Sverige en symbolisk
rättshandling (faest-, fast- l. skaptfarandet),
som påminde om vapentaget. Vid jordfastas lemnande
å tinget brukade nämligen vissa s. k. »fastar»
hålla »a faestine», »a skaptinne» l. »a skapto»
(käppen) till besittningsrättens tryggande mot
allt klander, d. v. s. domen bekräftades dermed att
»fastarna» (som till en början utsagos af köparen
och säljaren, men sedermera utgjordes af rättens
medlemmar) togo på en käpp, som häradshöfdingen
eller domaren framräckte. (Enligt flere permebrefs
ordalydelse förefaller det, som om man hållit »a
skapto» vid den vandring kring egorna, »umfaerþ»,
som brukades vid öfverlåtelse af jord.) Det är ovisst
huru länge eller huru allmänt detta bruk sträckte
sig, men ännu på 1670-talet förekom »vapentag»
i ett visst fall vid öfverlåtelse af fastighet, i
det att nämligen inom adeln morgongåfva stadfästes
»med glafven» (med spjut). I Danelagen i England
var wapentake (Med. Lat. wapentagium) benämning
på ett led i den territoriella indelningen,
motsvarande det svenska häradet l. hundaret. Se
vidare S. Grundtvig: »De gotiske folks våbened»
(i »Oversigt över det Kongl. Danske Videnskabernes
selskabs forhandl.», 1870), K. Maurers artikel i
tyska tidskr. »Germania» (1871) och G. Djurklon: »Om
vapentaget såsom laglig bekräftelseform i Sverige»
(i »Sv. Fornminnesföreningens tidskr.», I, 1872).
Vapentäcke (vapentält). Se Hjelmtäcke och Konungens
vapen.
Vapenöfningar kallas i Sverige vanligen alla de
öfningar, som afse truppernas utbildning. Genom
k. br. d. 20 Nov. 1680 bestämdes, att öfverstarna
vid de indelta regementena en gång i månaden skulle
låta hålla kompanimöten (genom k. br. d. 12 Okt. 1693
föreskrefs, att platser för dessa möten skulle utses
i midten af hvarje kompanis förläggningsområde) och
en gång om året, i slutet af Aug., sammandraga hela
regementet under minst 14 dagar. Dessutom skulle
soldaterna bevista gudstjensten i sockenkyrkan
och derefter underkastas en stunds öfning
(s. k. kyrkoparad). Efter åtskilliga förändringar
bestämdes i k. förordn. d. 21 Nov. 1766, att
regementsmöten årligen skulle ega rum under 17
dagar, in- och utryckningsdagar inberäknade,
men icke sällan minskades eller inställdes dessa
möten. Kyrkoparaderna utbyttes småningom mot
kompanimöten under 4–8 dagar årligen, hvilka
stundom äfven fingo ersätta regementsmötena och
då vanligen något utsträcktes. Från och med 1781
tillkommo befälsmöten, i hvilka till en början
endast officerarna, men sedermera allt befäl deltogo,
och 1806 anordnades de första exercissqvadroner vid
kavalleriet. Underhållet under alla vapenöfningar,
utom vid större truppsammandragningar, hvilka någon
gång förekommo, bestreds af soldaterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
