Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargas, Luis de - Vargen (ulfven), Canis lupus, zool., tillhör hundslägtet inom familjen Canidæ, rofdjurens ordning och däggdjurens klass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vargas, Luis de, spansk målare af den andalusiska
skolan, f. i Sevilla 1502, d. derst. 1568, hade
en längre tid studerat i Italien och var från
midten af 1500-talet den egentlige målsmannen i
Sevilla för italiensk stil, hvarjämte han var lika
skicklig i freskoteknik som i oljemålning. Före sin
vistelse i Italien hade han målat s. k. »sargas»,
dukar målade med tunn temperafärg, hvilka för sin
billighet användes i Sevilla såsom dekorerande,
i Amerika som andaktsbilder. Hans första säkert
kända verk efter hemkomsten äro Jesu födelse
(1555, altarmålning i Sevillas katedral), en vacker
komposition i Rafaels anda, men dock med spansk
karakter, i predellan (fotstycket under hufvudbilden)
Jesus frambäres i templet och såsom sidobilder De
fyra evangelisterna. I ett mörkt kapell i samma
kyrka finnes af honom en berömd tafla, känd under
namn af Kristi stamtafla, men som i verkligheten
framställer Patriarkerna bönfallande Maria om
förlossning. Bland patriarkerna märkas Adam och Eva,
ryktbara för sin skönhet, hvarjämte den förträffliga
förkortningen af den sittande Adams ena ben föranledde
samtiden att kalla taflan helt enkelt »La gamba»
(benet). Bland hans fresker, som voro berömda, märkas
hans Korsbärning (på katedralens norra fasad) och hans
figurer på tornet La Giralda, af hvilka dock nu föga
finnes i behåll. Den svagaste sidan i hans konst var
färgen, som är torr och föga tilltalande. C. R. N.
Vargen (ulfven), Canis lupus, zool., tillhör
hundslägtet inom familjen Canidae, rofdjurens ordning
och däggdjurens klass. Vargen liknar ganska mycket en
stor, högbent, något mager hund. Till skilnad från
denne har vargen svansen städse hängande och nästan
rät. I förhållande till det tjocka hufvudet är nosen
utdragen och tämligen spetsig. Ögonöppningen har sned
riktning; pupillen är rund. Öronen äro små, alltid
upprättstående. Hårfällée utgöres af en tät och
fin bottenfäll samt af gröfre och längre hår. Färgen
varierar ej obetydligt; ofvan är den en blandning af
hvitt, svart och under smutshvit. En svart varietet
har betecknat som Canis lycaon; äfven hvitaktiga
vargar hafva anträffats. Uti sommardrägten, då
hårfällen är kortare, är färgen i allmänhet mörkare än
om vintern. Storleken vexlar likaledes lokalt. Sålunda
uppgifvas de i bergstrakter lefvande vara större
och starkare än de å slättlandet förekommande. En
fullt utväxt varg uppnår i allmänhet en längd af 1,6
m., hvaraf 45 cm. komma på svansen. Största höjden
utgör omkr. 85 cm. Vargen förekommer i en stor del
af Europa, Asien och, enär den amerikanske Canis
occidentalis sannolikt är endast en varietet af
samma art, äfven i större delen af Nord-Amerika. I
de tätare befolkade delarna af vår verldsdel har han
dock blifvit ganska sällsynt. Medan han i större
delen af östra Europa ännu är allmän samt äfven i
Italien, Spanien och Frankrike flerestädes uppträder
i ganska stort antal, är han i norra och mellersta
Tyskland, i Danmark och Storbritannien sedan längre
tid tillbaka fullständigt utrotad. I Skandinavien
förekommer vargen i
de nordligare delarna saint vid fjällryggen icke
sällan, och han är mycket talrik i Finland. I de
mellersta delarna af Sverige och ännu mera i de
sydliga visar han sig sällan. Att vargarnas talrikhet
är mycket olika under olika perioder, har sedan
länge varit iakttaget. Sålunda utbreder vargen sig
med lemmeltågen öfver områden, der han förut varit
sällsynt eller saknats. Under långa krig följer han
arméerna. Under åren 1812 och 1813 utgjordes den
franska arméns eftertrupp af dessa fyrbenta röfvare,
som i stora skaror utvandrade från Ryssland ända
till Rhentrakterna. Enär de 1720 började i Sverige
uppträda talrikare än förut, har man antagit, att
Karl XII:s olyckliga fälttåg i Norge bidragit till
att locka vargarna ned till de bebodda trakterna,
liksom det lär hafva föranledt deras uppträdande i
Norge vester om fjällryggen. Att de i äldre tider, då
landet var mindre uppodladt, haft sitt tillhåll äfven
i sydligaste Skåne, bevisas genom derstädes gjorda
fynd af skelettdelar. Under våren och sommaren
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
