Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vatikanen, Vatikanpalatset (Palazzo Vaticano), det påfliga residenset i Rom - Vatikankonciliet (officielt Concilium Vaticanum primum, »det första Vatikankonciliet»), det, efter romersk-katolsk räkning, tjugonde ekumeniska kyrkomötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der befinna sig lokaler för bibliotek samt för de
stora skulptur- och fornsakssamlingarna, hvilka
äfven upptaga Belvederepaviljongen. I denna samt
i den vestra längan befinna sig de samlingar, som
bilda det s. k. Museo Pio-Clementino, uppkalladt
efter Clemens XIV (d. 1774) och Pius VI (d. 1799),
i den östra längan det senare tillkomna Museo
Chiaramonti. Vatikanen utgör jämte Lateranpalatset,
i södra delen af Rom, och den påfliga villan vid
Castel Gandolfo efter 1871 den enda återstod af
den forna Kyrkostaden, öfver hvilken påfven anses
som suverän herskare. Utom sina konstsamlingar
eger V. två stora dyrbarheter: biblioteket och
arkivet. Det förra, omkr. 100,000 bd och 25,000
handskrifter, har för svenskar ett särskildt
intresse derigenom att en af dess väsentligaste
delar är bildad af drottning Kristina och ännu i
dag benämnes »Bibliotheca Reginae». Arkivet, det
största uti Italien och innehållande material till
hela den katolska verldens historia, flyttades under
Napoleons herravälde till Paris, men återfördes efter
restaurationen till Rom. Tillträde till detsamma var
förbjudet ända till 1880, då det öppnades för alla
nationers vetenskapliga forskare (jfr Gachard: »Les
archives du Vatican», och P. A. Munch: »Oplysninger
om det pavelige arkiv» etc., 1879, E. Tegnér: »Om
italienska arkiv och bibliotek», i »Hist. tidskr.»,
10:de årg., och »Handskrifna Suecana i italienska
arkiv och bibliotek efter 1523», dersammastädes,
12:te årg.). Upk.
Vatikankonciliet (officielt Concilium Vaticanum
primum, »det första Vatikankonciliet»), det,
efter romersk-katolsk räkning, tjugonde ekumeniska
kyrkomötet, hölls i Rom i Vatikanen (Peterskyrkan)
mellan d. 8 Dec. 1869 och d. 20 Okt. 1870. Dess
förnämsta beslut var antagandet af dogmen om påfvens
infallibilitet (ofelbarhet), hvars genomdrifvande
för det hierarkiska jesuitpartiet, med kardinal
Antonelli i spetsen, var hufvudsyftet med mötets
sammankallande. Inom det högkyrkliga katolska lägret
hade man länge varit betänkt på att få till stånd
ett »ekumeniskt kyrkomöte», ty sedan det tridentinska
mötet (1545–63), »det nittonde ekumeniska», hade icke
hållits något sådant. Två dagar före utfärdandet
af encyklikan »Quanta cura» 1864 (se Pius IX)
förde den af ofvannämnda jesuitparti styrde påfven
Pius IX sjelf saken på tal inför kardinalerna. 1867
nedsattes 7 s. k. »kommissioner» för att utarbeta
öfverläggningsämnena vid mötet, hvarvid »den
dogmatiska kommissionen» fick ofelbarhetsdogmen på
sin del, och efter åtskilliga andra förberedelser
utfärdades 1868 på Peter-Paulsfestens dag (d. 29
Juni) den högtidliga kallelsen till mötet genom bullan
»Aeterni Patris unigenitus filius». Under kanondunder
och klockringning öppnades mötet af påfven sjelf
på jungfru Marias obefläckade aflelses dag (d. 8
Dec.) 1869 för att, såsom kallelsebullan angaf,
»upprätta och befria kyrkan och staten från otrons
och syndens välde». Af de omkr. 1,040 prelater, som
voro berättigade till säte och stämma på konciliet,
d. v. s. kardinaler, patriarker, ärkebiskopar,
biskopar och ordensgeneraler, hade 716 infunnit sig. Antalet
steg omsider till 764, men minskades sedan
småningom betydligt. Största antalet utgjordes af
italienare. Äfven Amerika (med 113 prelater), Asien
och Australien voro representerade. Också till de
protestantiska kyrkorna, den grekisk-katolska kyrkan
och de öfriga skismatiska kyrkosamfunden hade ett
slags inbjudning till mötet utgått, icke för att
deltaga i förhandlingarna, utan för att de måtte
»skynda att återvända till Kristi enda fårahus; men
ingenstädes hörsammades denna kallelse. Till »förste
president» vid mötet utnämnde påfven kardinalen de
Angelis (efter kardinal Reisach, som af sjukdom
hade hindrats att någonsin intaga ordförandeplatsen,
och som dog redan d. 23 Dec. 1869). Till sekreterare
hade påfven utsett den framstående teologen biskop
Fessler. Arbetsordningen var uppgjord genom bullan
»Multiplices inter», som för sin stränghet blef
föremål för flere angrepp från det liberalare
partiets sida. Sammanträdena voro af tre slag:
1) Utskottssammanträden (congregationes speciales
l. deputationes), der frågorna undergingo
förberedande behandling. Utskotten utgjordes af
ett mindre antal valda medlemmar, omkr. 24, med
en kardinal till ordförande, utnämnd af påfven. 2)
Generalkongregationer (congregationes generales),
der frågorna diskuterades af hela mötet »in pleno»,
men för slutna dörrar. 3) Offentliga sessioner
(sessiones publicae), der besluten skulle högtidligen
fattas. Förhandlingarna skulle i regel föras på latin,
men som flertalet af mötesdeltagarna voro mindre
öfvade i att förstå och uttrycka sig på detta språk,
kunde egentliga debatter ej förekomma. De offentliga
sessionerna voro endast fyra (d. 8 Dec. 1869,
d. 6 Jan., d. 24 April och d. 18 Juli 1870), och
efter dem sönderföll mötet i fyra perioder. På den
första sessionen öppnades mötet och bestämdes tiden
för nästa sessions hållande. På den andra skulle
till antagande framläggas ett af jesuiterna Schrader
och Franzelin författadt utkast till en »Constitutio
de doctrina catholica contra multiplices errores ex
rationalismo derivatos», i korthet kalladt »Schema
de fide», ett slags dogmatiskt kompendium, grundadt
på »Syllabus errorum» af 1864. Men detta arbete
uppväckte ett så starkt motstånd, att det måste
återremitteras till den dogmatiska kommissionen. Den
andra offentliga sessionen d. 6 Jan. måste derför
i likhet med den första utfyllas med en ceremoni:
samtliga mötesdeltagarna aflade inför påfven ed
på den tridentinska bekännelsen. Under den derpå
följande perioden, mellan andra och tredje sessionen,
framlades ett »Schema de ecclesia Christi» (om Kristi
kyrka), som plötsligt d. 6 Mars försågs med ett bihang
angående påfvens primat af det innehåll, att »påfven i
frågor, som röra tron och det sedliga lifvet, icke kan
begå misstag». Ofelbarhetsdogmen var dermed formligen
förelagd mötet till antagande. Det påflig-jesuitiska
partiet hade hoppats, att ofelbarhetsdogmen skulle
antagas med enstämmig acklamation, men fann till sin
missräkning, att den hade motståndare, visserligen
en minoritet, men framstående män, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
