Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weber, Gottfried - Weber. 1. Karl Maria Friedrich Ernst von W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tills han 1832 utnämndes till storhertiglig
generalstatsprokurator. Derjämte hade han tidigt
utbildat sig till flöjtspelare och violoncellist. Han
grundade i Mannheim en musikskola, ledde en
musikförening och bragte egna kompositioner,
mässor m. m., till uppförande. Saknande teoretisk
underbyggnad, företog han sig att ifrigt studera
Kirnbergers, Marpurgs, Voglers m. fl. system, och
detta ledde honom slutligen till att söka uppställa
ett eget, som visserligen icke fann någon ny princip,
men deremot i vissa detaljer blef lagstiftande för
efterverlden: så införde han de tyska bokstäfverna
såsom beteckning för ackord, stora för dur och små
för moll, t. ex. C = c e g, c = c ess g, C7 = c e
g b o. s. v. Sina forskningar i harmoni, akustik och
instrumentbyggnad nedlade han i en mängd skrifter:
Versuch einer geordneten theorie der tonsetzkunst
(1817–21), Ueber chronometriscke tempobezeichnung
(1817), Beschreibung und tonleiter der G.
Weberschen doppelposaune (s. å.), Allgemeine musiklehre
(1822), Die generalbasslehre zum selbstunterricht
(1833) samt flere uppsatser i »Allgemeine
musikalische zeitung» och »Cäcilia», hvilken
senare tidning han 1824 uppsatte och redigerade
till sin död. Hans tvifvel på äktheten af Mozarts
requiem invecklade honom i en svår polemik.
A. L.
Weber. 1. Karl Maria Friedrich Ernst von W., friherre,
tysk tonsättare, den romantiska operans skapare,
föddes i Eutin d. 18 Dec. (Nov.?) 1786. Fadern, en
kusin till Mozarts maka, hade varit officer, men blef
slutligen kringresande teaterföreståndare och förde
som sådan ett oroligt lif, hvilket omöjliggjorde
en systematiskt ordnad undervisning för sonen,
men å andra sidan gaf rik näring åt dennes fantasi,
skänkte honom tidig verldsvana och erfarenhet samt
gjorde honom förtrogen med scenen. Musikundervisning
fick han af Heuschkel i Hildburghausen (1796),
Michael Haydn i Salzburg, Kalcher och Valesi i
München samt senare af abbé Vogler. För att sjelf
kunna trycka sina kompositioner studerade han den
kort förut af Senefelder uppfunna litografien och
gjorde deri så väsentliga förbättringar, att han en
tid ämnade egna sig åt denna konst, men afskräcktes
slutligen genom det mekaniska i sysselsättningen. Han
skref nu operan Das stumme waldmädchen, som gafs i
Chemnitz 1800, och för Augsburg 1802 Peter Schmoll
und seine nachbarn. Följande år studerade han för
Vogler i Wien, hvilken skaffade honom anställning som
kapellmästare i Breslau 1804. Der skref han operan
Rübezahl (ofullb.), hvars uvertyr sedan utgafs
med titeln Beherrscher der geister. Efter en kort
anställning som kapellmästare hos prins Eugen af
Würtemberg (1806–07) blef han hofsekreterare hos
dennes broder, prins Ludvig, i Stuttgart och skref der
en omarbetning af sin »Waldmädchen» under titeln
Sylvana (gifven med framgång 1810) äfvensom kantaten Der
erste ton samt klavér- och orkestersaker. Invecklad
i en underslefsprocess mot prinsen, blef W. 1810
förvisad från Würtemberg. Han studerade då å nyo
under Vogler i Darmstadt, lefde der i ett eggande
och lärorikt umgänge
med Meyerbeer, Gänsbacher och Gottfried Weber, skref
operan Abu Hassan och uppehöll sig senare omvexlande
i München, Leipzig, Berlin samt vid hofven i Gotha
och Weimar. Hans oroliga och ekonomiskt osäkra,
men poetiska vandringstid, hvarvid han ofta erinrar
om en forntida trubadur, tog äntligen slut 1813,
då han blef kapellmästare i Prag. Under denna tid
faller kompositionen af Körners Leier und schwert,
som genast gaf genklang i hela Tyskland och grundlade
W:s popularitet. I Prag visade han sig, liksom förut
i Breslau, vara en organisatör och dirigent af första
rang, men liksom der förbittrades han af motstånd
mot alla reformer, hvarför han redan 1816 begärde
afsked. Samma år fick han det ärofulla uppdraget
att grunda och dirigera en tysk opera i Dresden,
hvilket han ock på ett glänsande sätt fullgjorde,
trots kabaler och fientligheter från den der sedan
gammalt herskande italienska operan. Gift 1817
med sångerskan Karoline Brandt, njöt han nu under
sin återstående korta lifstid af huslig sällhet
och allmänt erkännande, det senare sedan han genom
Preciosa (1820) och i synnerhet Der freischütz (1821)
skapat ett nationelt romantiskt sångspel, som med
ens slog Spontini ur brädet och gjorde W. till sin
nations afgud. För att visa, att han äfven kunde göra
en stor, genomkomponerad opera, skref W. på uppdrag
från Wien Euryanthe (1823), som dock ej väckte samma
entusiasm och äfven mera bär spår af föresats och
teori. Deremot stod Oberon, gifven i London 1826,
å nyo på höjdpunkten af musikalisk inspiration och
blef också hastigt spridd, trots den klumpigt hopsatta
texten. Då W. reste till London för att sjelf dirigera
sitt verk, var han redan nästan döende, och han afled
der i lungsot d. 5 Juni 1826. Hans stoft fördes 1844
till Dresden, der ock en staty (af Rietschel) restes
honom 1860.
Få konstnärer hafva öfvat ett så kraftigt och
varaktigt inflytande på den nyare musiken som
W. »Friskytten» är ännu den tyska nationaloperan
framför andra och tillika den mest spridda opera i
verlden. »Euryanthe» är den direkta utgångspunkten
för Wagner, hvars idéer om ett »gesammtkunstwerk»
Weber i viss mån anteciperade. »Oberon» åter är den
tydliga förebilden för alla följande skildringar
af elflifvets fantasigestalter, som det just var
romantiken förbehållet att kalla till lif. Äfven i
visan, specielt manskvartetten, står efterverlden i
skuld till W., liksom ock i pianospelets teknik och
framförallt i orkestreringskonsten. Hans epokgörande
betydelse är så mycket märkvärdigare, som han tyckes
stå utan det innerligare sammanhang med någon
föregångare, som annars kan skönjas, t. ex. hos
Mozart i förhållande till Haydn, hos Beethoven i
förhållande till dessa båda o. s. v. Ny var han äfven
såsom konstnärspersonlighet i fråga om vidsträckta
vyer, literär bildning och mångsidiga färdigheter –
han var god skriftställare och, såsom ofvan nämnts,
skicklig litograf, hvarjämte hans friherrliga börd
hjelpte honom att intaga en annan social ställning
än hans företrädare, hvilka ofta voro knappt annat
än furstarnas lakejer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
