Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedel, Emil - Wedel-Jarlsberg. 1. Johan Caspar Herman W.-J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vedel, Emil, dansk fornforskare, f. 1824, blef juris
kandidat 1846 och medlem af appellationsdomstolen
i Flensborg 1854. Han var 1857–64 departementschef
i ministeriet för Slesvig och utnämndes derefter
till amtman på Bornholm 1866 och i Sorö amt 1871. På
Bornholm började V. 1868 planmässiga utgräfningar,
hvilka han under en lång tid fortsatte, och gjorde
dervid icke allenast en mängd fynd af fornsaker, utan
äfven nya och vigtiga rön. Dessa offentliggjordes
i »Aarböger for nordisk oldkyndighed» och
sammanfördes i Bornholms oldtidsminder og
oldsager (1886). V. efterträdde 1885 Worsaae
såsom vicepresident i Nordisk oldskriftsselskab.
E. Ebg.
Wedel-Jarlsberg. 1. Johan Caspar Herman W.-J.,
grefve, norsk statsman, född i Montpellier d. 21
Sept. 1779, tillhörde en ursprungligen tysk slägt,
som 1683 förvärfvade norska grefskapet Jarlsberg
och 1684 upptogs i dansk-norskt grefligt stånd. Hans
fader, Fredrik Anton (f. 1748, d. 1809), var danskt
sändebud i Neapel, Haag, London och Wien; hans moder,
Katharina Storm, tillhörde en norsk familj af adlig
rang, hvilken enligt uppgift härstammade från svenske
löjtnanten Arvid Storm, bekant för dråpet på skalden
Lucidor 1674. Herman W.-J. tillbragte sin ungdom
hufvudsakligen i utlandet. Hans uppfostran blef
fördenskull också utländsk, och under hela hans lif
märktes, att norskan icke var det första språk han
lärt. Af sin moder hade han likväl tidigt insupit en
stark kärlek till Norge, hvilken blef af inflytande
på hela hans lif. Fadern var sjuklig och för öfrigt
en hårdhjertad man, som under sin sista tid blef en
verklig hustyrann. Hans reaktionära skaplynne kom i
allt skarpare motsättning till hustruns mera liberala
tänkesätt; och då dessa delades af äldste sonen,
kom också han i onåd hos fadern. År 1797 lemnade
grefvinnan sitt hem och bosatte sig i Danmark; två år
derefter kommo hennes båda söner Herman och Ferdinand
dit till henne, sedan de funnit vistelsen hos fadern
outhärdlig. Modern dog redan 1801, men sönerna hade
emellertid förvärfvat sig deltagande beskyddare,
särskildt i finansministern grefve Schimmelmann,
hvars hus då var samlingsplatsen för allt hvad
Köpenhamn egde af bildning och talang. Herman W. blef
student 1799 och privatsekreterare hos Schimmelmann,
tog juridisk ämbetsexamen 1801 och blef 1803 assessor
i finanskassadirektionen. En vacker framtid väntade
honom nu utan tvifvel i Danmark, men hans håg stod
till Norge. År 1806 blef han amtman i Buskeruds
amt, sedan han först deltagit i ordnandet af de
svårigheter, som uppstått genom nedläggandet af
silfvergrufvan i Kongsberg. Då engelsmännen 1807
öfverföllo Köpenhamn och bortförde den dansk-norska
flottan, lossnade bandet mellan Danmark och Norge,
och Norges ställning blef förtviflad. Kort förut gift
med Karen Anker, dotter till den store godsegaren
Peder Anker på Bogstad, njöt W. af ett lyckligt
familjelif, men var straxt redo att offra allt för
att tjena fäderneslandet i dess fara. Han öfvertog
ledningen af provianteringsväsendet,
for under stora faror gång på gång mellan Jylland
och Norge och bidrog kanske mer än någon annan att
rädda Norge från hungersnöd. Till råga på olyckan
kom kriget med Sverige. W. uppsatte en egen frikår
och drog i fält, likväl utan att komma i strid. Under
dessa bekymmer mognade hos honom planer, som han redan
länge skall hafva hyst för sitt fosterland. Efter 1809
års revolution i Sverige uppmanade han genom grefve
Schimmelmann Fredrik VI att taga ledningen i Norden,
gifva Danmark och Norge fri författning och emottaga
svenska kronan. Uppmaningen afvisades likväl, och
det kan vara tvifvelaktigt om den någonsin meddelades
konungen. W. vände sig då åt annat håll. I Jan. 1809
hade han inträdt i den norska regeringskommission,
i spetsen för hvilken stod prins Kristian August af
Augustenborg. Denne hade året förut med framgång
ledt landtförsvaret och var mycket populär,
i synnerhet hos hären; men svag till karakteren,
kom han snart nog under inflytande af W., som blef
rörelsens verklige ledare. Han vägrade följaktligen
bestämdt att efterkomma befallningen att rycka in
i Sverige, då detta rike 1809 hotades af Rysslands
öfvermakt. Emellertid valdes Kristian August till
svensk kronprins d. 18 Juli, och W. vågade nu
hoppas, att Norge skulle utropa prinsen till konung
och ingå en förening med Sverige, till trygghet för
båda rikena, framförallt mot Ryssland. Åtskilliga
hinder kommo likväl emellan. Prinsen sjelf var
obeslutsam, och Fredrik VI, som förstod faran,
sände sin svåger prins Fredrik af Hessen och
kanslipresidenten Kaas till Norge för att öfvervaka
honom. Kristian August begaf sig till Sverige d. 7
Jan. 1810. Någon tid förut hade i Kristiania,
hufvudsakligen genom W:s tillskyndan, bildats
»Selskabet for Norges vel», hvilket han betraktade
såsom utgångspunkten för en resning till värnande af
nationel sjelfständighet. Karl Augusts död, d. 28
Maj 1810, rubbade icke hans tillit till framtiden,
ty i Sveriges nye kronprins, Karl Johan, hade han
fått en befryndad personlighet, som snart satte den
skandinaviska halföns förening såsom mål för sin
politik. Fredrik VI blef icke länge okunnig om att
det fanns förbindelser mellan de båda grannrikena och
kallade W. till Köpenhamn i Febr. 1811. W. infann sig
genast och öfverraskade derigenom konungen, hvilken
i sin förlägenhet uppdrog åt honom att utarbeta
planen för ett norskt universitet och deltaga i de
öfverläggningar, som pågingo derom. W., som redan
förut verkat ifrigt för detta mål, emottog uppdraget
och fullgjorde det så raskt, att det nya universitetet
i Kristiania upprättades redan d. 2 Sept. 1811. Då
brytningen mellan Sverige och Danmark blef tydlig,
nedlade W. d. 30 Mars 1813 sitt ämbete såsom amtman
och emottog kort tid derefter en utskickad från Karl
Johan, utan att dock förhandlingarna ledde till något
resultat. På hösten gjorde han en resa till Jylland
och fick der underrättelse om freden i Kiel d. 14
Jan. 1814. Han ville nu straxt resa hem till Norge,
men isarna i Skagerak spärrade vägen för honom,
och han nödgades derför fara öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
