Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Welfer, en berömd fursteätt, som under långa tider herskat i Tyskland - Welferfonden. Då konungariket Hannover efter sitt deltagande på Österrikes sida i kriget mot Preussen år 1866 införlifvades med Preussen, blef det fråga om att ersätta f. d. konungen i Hannover Georg V för hvad han i domäner o. a. derigenom gått förlustig - Welhaven, Johan Sebastian Cammermeyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid detta tillfälle skola enligt en obestyrkt
tradition partinamnen Welfer och Waiblingar först
hafva uppkommit, namn, som sedan under formerna
guelfer och ghibelliner (se d. o.) öfvergingo
till Italien och der användes som beteckning på
medlemmarna af det påfliga och det kejserliga partiet.
J. N.
Welferfonden. Då konungariket Hannover efter sitt
deltagande på Österrikes sida i kriget mot Preussen år
1866 införlifvades med Preussen, blef det fråga om att
ersätta f. d. konungen i Hannover Georg V för hvad han
i domäner o. a. derigenom gått förlustig. För detta
ändamål begärde och erhöll den preussiska regeringen
af landtdagen en summa af 16 mill. thaler (= omkr. 43
mill. kr.) att lemna konung Georg såsom vederlag;
men då denne vägrade att formligen erkänna sin
detronisering, lade regeringen d. 2 Mars 1868 beslag
på summan. Denna summa fick namnet Welferfonden, på
grund af det hannoveranska konungahusets welfiska
ursprung (se Welfer). Räntorna af denna fond skulle,
enligt furst Bismarcks egna uppgifter, användas att
såväl direkt som indirekt bekämpa konung Georg och
hans dynasti. Huru de egentligen användts känner man
icke, då de hittills disponerats af rikskansleren utan
någon annan redovisningsskyldighet än inför kejsaren
personligen och då efter af honom gifven décharge
alla räkningar, qvittenser m. m. uppbränts. Att de
användts till mycket, som egde föga sammanhang med
konung Georgs bekämpande, torde vara säkert. Man
antager bl. a., att de i stor skala användts att
bearbeta den tyska tidningspressen (»reptilpressen»)
i regeringsvänlig riktning. Harmen öfver detta beslag
bidrog i icke ringa grad att stärka sammanhållningen
inom det s. k. welfiska parti, som bildade sig i
Hannover efter landets införlifvande med Preussen,
och hvars sträfvan riktades på återställandet af
landets sjelfständighet och af dess detroniserade
dynasti, ett parti, som inom tyska riksdagen
närmast slutit sig till centerpartiet. Det stora
omslag i Tysklands inre politik, som inträdt
efter kejsar Vilhelm II:s tronbestigning och
Bismarcks sedermera följande fall (1890), har äfven
i denna fråga visat sin inverkan. Säkerligen icke
utan samband med det tillmötesgående hon öfver
hufvud på senare tider visat mot centerpartiet,
har den preussiska regeringen 1892 gjort början
till en uppgörelse i fråga om Welferfonden. Efter
föregående underhandlingar med Georg V:s son
Ernst August, hertig af Cumberland, har nämligen
beslaget å fonden så till vida upphäfts, att räntorna
utbetalas till hertigen i stället för att användas
till den preussiska regeringens hemliga utgifter.
J. N.
Welhaven, Johan Sebastian Cammermeyer, norsk skald,
född i Bergen d. 22 Dec. 1807, var son af presten
derstädes Johan Ernst W. och Else Margarethe
Cammermeyer, kusin till P. A. Heiberg. Under den
tid han gick i Bergens katedralskola hade han till
lärare bl. a. Lyder Sagen, som på sin tid tillhört
den rahbekska umgängeskretsen i Köpenhamn, och rönte
stort inflytande af honom. W.
blef student 1825 samtidigt med sin store motståndare
Henrik Wergeland. W., som enligt faderns önskan
börjat studera teologi, lefde den första tiden
mycket för sig sjelf och rörde sig inom en begränsad
umgängeskrets, hvilken dock omfattade sådana män
som A. M. Schweigaard och P. A. Munch. Då fadern
dog, 1828, lemnade W. de teologiska studierna och
egnade sig i stället åt literatur och konst med
stor hängifvenhet och inom vissa grenar äfven med
stor grundlighet. Wergeland hade vid denna tid
redan vunnit författarenamn genom några farser,
en diktsamling och framförallt genom sitt stort
anlagda, men oklara och i vissa fall smaklösa
arbete »Skabelsen, mennesket og Messias», innan ännu
Welhaven fattat pennan. Denne hade dock länge och
med uppmärksamhet följt hans literära verksamhet
och framträdde 1830 i »Morgenbladet», för första
gången offentligt, med sitt berömda skaldestycke Till
Henrik Wergeland, hvari han på samma gång satiriskt
och högstämdt kastade handsken åt Wergeland. Detta
blef uppslaget till den skarpaste literära strid,
som någonsin utkämpats i Norge. Den fördes med
största bitterhet såväl i de dagliga tidningarna som i
studentföreningens skrifna blad, i hvilket Wergeland
offentliggjorde sina epigram, eller s. k. »stumper»,
och Welhaven sina svar. Häftigast uppblossade denna
»stumpefeide», då C. N. Schwach 1832 i Trondhjem
publicerade Welhavens epigram, af hvilka han
skaffat sig en afskrift. S. å. utträdde W. och hans
meningsfränder ur den gamla studentföreningen och
bildade en ny, »förbundet», hvars mest talangfulla
medlemmar uppsatte tidningen »Vidar», »Fenris bane»,
såsom den benämndes i ett inledande qväde af W. I
detta organ offentliggjorde han 1832–34 en del af
sina äldre dikter och äfven den numera ur flere
synpunkter intressanta skildringen af Christianias
vinter- og sommerdvale. År 1832 slog W. sitt stora
slag genom sin betydande polemiska skrift Henrik
Wergelands digtekunst og polemik, hvilken framkallade
bl. a. ett anonymt svar från Wergelands fader, prosten
N. Wergeland, under titel »Retfærdig bedömmelse af
Henrik Wergelands poesi og karakter» (1833). Två år
derefter, i Nov. 1834, utgaf Welhaven sin berömda dikt
Norges dæmring, en samling formfulländade sonetter,
i hvilka han på det skarpaste gisslade sina landsmäns
brist på verkligt sinne för kultur och poesi och
den kälkborgerlighet, som hvilade öfver allt och
alla. Ett bevis på hvilken förbittring denna skrift
väckte är, att den högtidligen brändes vid en fest
d. 17 Maj 1835. Striden om detta W:s arbete har fått
namn af »dæmringsfeiden». År 1839 utsände han sin
första diktsamling, hvilken följdes af andra 1845,
1848, 1851 och 1859. Framförallt blefvo hans romanser
i hög grad populära. Hans öfriga dikter, icke minst
de mytologiska och allegoriska, t. ex. Glaukos,
Protesilaos m. fl., utmärka sig i högsta grad genom
en elegant form i förening med en fin blick för
naturen och folksagan samt en måttfull, men djup
stämningsfullhet, öfver hvilken ofta hvilar ett drag
af melankoli. Till många af hans sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
