Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Venus, astron., den 2:dra, från solen räknadt, af
de stora planeterna, af de gamle äfven benämnd
Afrodite (Aphrodite) samt Fosforos (Phosphorus),
då den uppgick före solen, och Hesperos (Hesperus),
då den nedgick efter solen, motsvarande våra uttryck
morgonstjerna och aftonstjerna, namn, som planeten
erhållit, emedan den på grund af sin banas läge
innanför jordbanan icke kan skenbart aflägsna sig
från solen mer än 48° och till följd deraf endast om
morgnar och aftnar kan iakttagas, då solen icke är
för djupt under horisonten. – V:s medelafstånd från
solen är 0,72333 uttryckt i jordbanans radie såsom
enhet, eller ungefär 11 millioner nymil. Banans
excentricitet är ytterst liten, nämligen 0,00684;
dess lutning mot jordbanan är 3° 23,6’. Omloppstiden
i banan är 224,7 dagar. V:s skenbara diameter vexlar
med dess afstånd från jorden mellan gränserna 10"
och 62"; reducerad till afståndet 1 (jordbanans
radie), utgör den 17,6". Dess verkliga radie är
på grund deraf 0,992 af jordradien och dess volym
sålunda 0,976 af jordens. Dess massa utgör 1/412150
af solmassan, eller 0,787 af jordens massa, hvadan
dess täthet utgör 0,8 af jordens, eller 4,5 gånger
vattnets täthet. Tyngden på dess yta är 0,8 af
tyngden på jordytan. Emedan V:s största afstånd från
jorden förhåller sig till dess minsta afstånd såsom
17:3, varierar äfven dess skenbara ljusstyrka i hög
grad. När planeten lyser starkast, är den himmelens
klaraste stjerna och skall då t. o. m. kunna skönjas,
medan solen ännu är öfver horisonten. Och dock lyser
den vid dessa tillfällen – 35 à 40 dagar före eller
efter dess nedre konjunktion med solen – blott med
en ringa del (ungefär 1/4) af sin skifva. Planeten
företer nämligen, såsom redan Copernicus förutsade,
fasvexlingar af samma slag som vår månes, hvilka
vexlingar första gången 1610 iakttogos af Galilei
straxt efter kikarens upptäckt och af honom framhöllos
såsom ett af de vigtigare bevisen för planetens
rörelse kring solen och det kopernikanska systemets
riktighet. På grund af svårigheten att i detalj
iakttaga planetens yta, enär den ständigt står nära
horisonten, så ofta den öfver hufvud kan iakttagas,
har man länge sväfvat i ovisshet om V:s rotationstid
och läget af dess rotationsaxel. Så angaf den äldre
Cassini 1669 en rotationstid af omkr. 24 timmar, under
det hans samtida Bianchini antog densamma utgöra
lika många dagar. Schröter, som sedan 1779 flitigt
iakttog planeten och särskildt vissa ojämnheter, som
stundom visa sig på inre delen af dess skära, fastslog
derefter ett värde af rotationstiden af ungefär 23 1/2
timmar, ett resultat, som understöddes bl. a. genom
de af de Vico 1839–42 utförda iakttagelserna. Frågan
synes hafva definitivt blifvit afgjord genom
astronomen Schiaparelli, hvilken under loppet af
1890 såsom resultat af sina iakttagelser kungjorde,
att både V. och Mercurius hafva en rotationstid,
som sammanfaller med hvardera planetens omloppstid,
hvadan sålunda dessa planeter ständigt vända samma
sida åt solen, på samma sätt som månen gör det mot
jorden. Enligt dessa
undersökningar har Venuseqvatorn en lutning af 12,9°
mot Venusbanan. Dessa resultat, hvilka för öfrigt
bekräftats af andra moderna observationer, förtjena så
mycket större förtroende, som Schiaparelli förut genom
sina iakttagelser på planeten Mars och den deröfver
upprättade kartan visat sig såsom en oupphinnelig
observatör inom detta fack af iakttagelser. Hans
observationer af V. utfördes med hans 8 tums
refraktor 1877–78. Mercurius-observationerna, till
en del utförda med Brera-observatoriets 18 tums
refraktor, inföllo under åren 1881–89. – Om den
s. k. Venuspassagen se d. o.
V. är den första af de stora planeterna, utifrån
räknadt, som icke har någon drabant. Dock må nämnas,
att under 1600- och 1700-talen flerfaldiga iakttagare
(Fontana, Cassini, Short m. fl.) påstodo sig hafva
sett en »Venus-måne». Man var på den tiden så
öfvertygad om dess tillvaro, att Lambert i en till
Berlinakademien inlemnad afhandling t. o. m. beräknade
dess bana kring V., och Fredrik II var betänkt på
att gifva den nya himmelskroppen namnet d’Alembert,
en hedersbetygelse, som den berömde matematikern
emellertid fann för godt att afböja. Man är ännu
icke på det klara med tydningen af dessa iakttagelser,
som sedermera icke bekräftats. Antagligt är,
att man icke med pater Hell (1766) kan reducera
alla dessa iakttagelser på falska bilder i tuben,
sådana som man stundom i mindre goda kikare kan få
se. Möjligen har man någon gång tagit en fixstjerna,
som tillfälligtvis var i planetens närhet, för en
dess måne. K. B.
Venus, alkemisternas benämning på koppar, derför
att denna metall fått sitt namn (Lat. cyprium,
cuprum) efter den åt gudinnan Venus (Afrodite)
helgade ön Cypern.
Venusberget. Se Tannhäuser.
Venusia. Se Venosa.
Venus-mussla, Venus paphia L., zool., är typen för en
särskild fam., Veneridae, bland de med sifon försedda
musslorna, Lamellibranchiata. Skalet är äggformigt,
med urnaggade kanter. Låset är försedt med 3 kraftiga
tänder. Mantelkanterna äro fransade och sifonen
helt kort. Denna snäcka lefver i Medelhafvet. Till
samma grupp hör äfven slägtet Cytherea Lam., som
också kallas Venus-mussla och står mycket nära
Venus-slägtet, men har jämte de 3 låständerna äfven
en sidotand. Cytherea chione L. i Medelhafvet är
ätbar. C. dione L. lefver i Atlantiska oceanen.
O. T. S.
Venus-måne. Se Venus, astron.
Venuspassage [-passasj]. Om planeten Venus’ bana
exakt låge i ekliptikans plan, skulle Venus vid
hvarje nedre konjunktion med solen från jorden
synas afteckna sig på solskifvan, och man skulle
vid hvarje dylikt tillfälle kunna iakttaga planeten
såsom en mörk punkt rörande sig öfver solskifvan,
d. v. s. en Venuspassage. Detta fenomen kan, emedan
Venusbanan lutar mot ekliptikan, inträffa endast då,
när Venus och jorden samtidigt befinna sig (nära) i
Venus-banans nodlinie på ekliptikan. Inträffar detta
vid något tillfälle, kan det åter inträffa efter 8 år,
emedan 8 år approximativt motsvara 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
